Protesterna i Hongkong

Under namnet Occupy Central har student-organisationer arrangerat flera stora protester under sommaren och de senaste veckorna. När många kineser firade Kinas nationaldag 1 oktober demonstrerade tiotusentals, kanske hundratusen, i Hongkong för utökad demokrati. Kravet är fria val till borgmästare 2017 och att nuvarande borgmästare Leung Chun-ying avgår.

Demonstrationerna på nationaldagen möttes av avvaktande polisstyrkor men bara några dagar tidigare använde polisen tårgas och gummikulor. Den aggressiva polistaktiken kunde dock inte skingra folkmassorna utan spädde snarare på ilskan hos många av demonstranterna.

Den nya mer försiktiga taktiken tycks ha fungerat. I början av veckan rapporteras demonstrationerna ha klingat av samtidigt som regeringen har öppnat för dialog med demonstranterna.

I proteströrelsen finns ett rättfärdigt missnöje med tuffa sociala förhållanden för inte minst unga. Men protesternas krav rör inte sociala frågor, utan nästan enbart de demokratiska reformerna. De liberala och pro-västliga krafterna i rörelsen riskerar att spela de som vill försvaga och splittra Kina i händerna.

Protesterna startade när den kinesiska regeringen meddelade att det planerade valet till borgmästare 2017 inte kommer att ske utan inblandning av centralregeringen. Kandidaterna måste godkännas av minst hälften av en regeringsutsedd kommitté.

Trots den kinesiska regeringens villkor är det planerade valet 2017 på pappret mer demokratiskt än idag då borgmästaren utses av en valkommitté. Och betydligt mer demokratiskt än vad det brittiska kolonialstyret, som upphörde 1997, någonsin var.

Detta sista faktum glöms helt bort av de västerländska statsledare som uttrycker sitt stöd för demokratirörelsen i Hongkong, och av de demonstranter som burit den brittiska kolonialflaggan i flera demonstrationer. Den brittiska kronkolonin Hongkong saknade helt demokratiskt styre. Den styrande guvernören utsågs direkt av London, tusentals mil därifrån.


De planerade demokratiska reformerna är en del av den kinesiska regeringens plan för Hongkong sedan 1990-talets förhandlingar med Storbritannien och överlämnandet 1997. I planen har hela tiden ingått att upprätthålla två olika system, ett i fastlands-Kina och ett i Hongkong, ”ett land, två system”, som det kommit att kallas.

Hongkong skulle förbli ett kapitalistiskt finanscentrum och en sorts ”västerländsk demokrati” skulle införas enligt stegvisa reformer, en process som är fastslagen i grundlagen. Idag är 40 av det lagstiftande rådets 70 platser tillsatta genom direktval. Hongkongs borgmästare utses dock ännu indirekt, genom en kommitté.

Den stegvisa övergången till en västerländsk form av demokrati har även bland västtillvända liberaler setts som positiv. Många menar att det på sikt kan leda till samma utveckling i övriga Kina. Så skriver den privatägda och borgerliga Hongkongbaserade tidningen South China Morning Post att Kina-regeringens förslag trots bristerna är ”ett steg framåt”.

Överhuvudtaget är Hongkong splittrat i frågan. Bland de finanskapitalister och mäktiga företagare som verkar i staden finns både de som vill skynda långsamt för att inte äventyra de viktiga handelsrelationerna med fastlands-Kina, men också de som eftersträvar en mer ”västerländsk” marknadsekonomi och mer kontakter med väst.

Occupy Central-rörelsen har inget majoritetsstöd, trots att de allra flesta hongkongbor är positiva till demokratiska reformer. En färsk opinionsundersökning, som bland annat Wall Street Journal hänvisar till, visar att 31 procent stödjer protesterna medan 46 procent är motståndare. Tidigare opinionsundersökningar har visat att motståndarna främst finns bland låginkomsttagare och äldre, medan studenter och höginkomsttagare tenderar att vara för.

Politiskt leds demonstrationerna av liberala studentorganisationer och västallierade ”pro-demokratiska” partier. Den unge studentledaren Joshua Wong har också anklagats för att ha haft kontakter med US-amerikanska intressegrupper, som Hong Kong-America Center.

Samtidigt har även motståndarsidan mobiliserat. I augusti demonstrerade uppemot 80 000 till stöd för de stegvisa reformerna. Förra helgen förekom också sammanstötningar mellan Occupy Central-aktivister och motdemonstranter.

Den största fackliga centralorganisationen, som också ställer upp i val och är ett av de större partierna i den lagstiftande församlingen, förespråkar samarbete och nära relationer med Kinas regering. Men en konkurrerande mindre fackförening allierad med det liberala Demokratiska Partiet har ställt sig på demonstranternas sida och utlyst strejker.

Kina-kännaren och författaren Martin Jacques påpekar i brittiska The Guardian att Hongkong delvis förlorat sin särställning och sin ekonomiska betydelse gentemot övriga Kina. Det har skapat en frustration och givetvis påverkat ekonomin negativt.

Hongkong är allt jämnt ett av världens miljardärtätaste områden, men också ett av de mest ojämlika. Under det brittiska kolonialstyret släpptes kapitalismen i princip fri. Det lockade till sig många investerare och rikedomarna hos eliten i staden växte. Men i den stora servicesektorn är lönerna, då som nu, låga.

Efter övergången till Kina har visserligen den fria marknadsekonomin behållits men flera sociala reformer, som minimilön, höjda pensioner och anti-diskrimineringslagar, har införts.

Trots det fortsätter de ekonomiska klyftorna att växa, i Hongkong liksom i övriga kapitalistiska Kina vilket ger bränsle till fortsatt missnöje och protester.