Frågor och svar om Ukraina

Proletären tar upp några av de aktuella frågorna kring den dramatiska utvecklingen i Ukraina.

• USA och EU inklusive Sveriges regering behandlar Ukrainas nya styre som legitimt. S-ledaren Stefan Löfvén har kallat regeringen i Kiev för ”demokratiskt vald”. Varför hävdar Proletären att maktskiftet var en statskupp?
Att den nytillträdde premiärministern Arsenij Jatsenjuk och övriga makthavare accepteras av väst har naturligtvis betydelse för deras möjlighet att regera. Men det säger inget om dess legitimitet. När västs geopolitiska intressen gynnas är det inte ovanligt att både kupper och angreppskrig utmålas som legitima och demokratiska.

Vad som skedde i Kiev 22 februari var en kupp mot en folkvald regering och president. Argumentet att det var det ukrainska parlamentet, Radan, som avsatte president Viktor Janukovitj och utsåg den nya regeringen, håller inte. Det finns åtskilliga rapporter om att parlamentsledamöter hotats av fascistiska paramilitärer eller hindrats att delta i omröstningarna och att icke folkvalda använt frånvarande ledamöters röstkort.

Dessutom var hela förfarandet ett brott mot den ukrainska konstitutionen.

• Dagen innan kuppen slöts ett avtal mellan Janukovitj och oppositionsledarna om nyval och begränsad presidentmakt. Tyskland, Frankrike och Polen stod som garanter. Varför bröts detta ett dygn senare?
Det var tydligt att de beväpnade högergrupperna på Maidantorget i Kiev inte accepterade uppgörelsen. De ville störta Janukovitj. Därför drev fascister och nazister fram kuppen, vilken genast accepterades av hela oppositionen inklusive dess uppbackare.

• Vad ska man säga om partiet Svoboda, som har fem ministerposter och dessutom kontrollerar riksåklagarämbetet?
Carl Bildt och andra västpolitiker väljer att förneka det uppenbara. Ukrainas Socialnationalistiska parti, grundat 1991, var ett öppet nazistiskt parti. Efter namnbytet 2004 har Svoboda gjort sig av med den naziliknande symbolen och putsat ytan.

Men partiet håller fast vid sina ideologiska rötter. 1 januari i år ledde Svoboda en demonstration i Kiev med 15.000 deltagare för att högtidlighålla den ukrainska nazikollaboratören Stepan Banderas födelsedag. Bandera ledde organisationen OUN/UPA som under Andra världskriget var delaktig i den etniska resningen av judar och mördandet av antifascistiska partisaner.

Naturligtvis vill inte Bildt tala om detta, och det är därför han vägrar uttala sig om Svoboda politik. I Sveriges Radio förra veckan antydde han att anklagelserna om antisemitism och fascism är en kampanj orkestrerad från Ryssland. Bildt lyfter istället fram att det som skett är en ”demokratisk revolution” och att Ukrainas nya ledning ”förtjänar vårt starka stöd”.

• Förra veckan offentliggjordes ett samtal mellan Estlands utrikesminister Urmas Paet och EU:s utrikeschef Katherine Ashton. Paet berättade att han i Kiev fått höra misstankar om det inte var den störtade presidenten utan oppositionsgrupper som låg bakom beskjutningen av både oppositionella och poliser. Ligger det någon sanning i detta?
Vilka som låg bakom dödsskjutningarna på Maidantorget vet vi inte. Vad vi vet är att den nya regeringen inte vill utreda frågan, vilket Paet nämner för Ashton. Vi vet också att taktiken med att använda krypskyttar och sedan lägga skulden på motståndaren har använts förr.

Det skedde i Venezuela 2002 under kuppförsöket mot Hugo Chávez vänsterregering. Då placerade högerkrafter ut krypskyttar på taken. Dessa sköt mot både regeringsanhängare och oppositionella demonstranter, varefter de privata medierna anklagade Chávez för att mörda sitt eget folk. Senare har vi sett liknande scenarion i Libyen och Syrien.

Att mörda för att lägga skulden på och försvaga fienden är för övrigt en metod som nämns i Pentagons manual för Specialstyrkornas ickekonventionella krigföring.

• Många ukrainska politiska krafter motsätter sig kuppen. Vad har de för möjligheter att göra sina röster hörda?
Redan innan maktskiftet hade det nu störtade regeringspartiet Regionernas parti men också kommunistpartiet förbjudits i Svobodastyrda regioner i västra Ukraina. Efter kuppen trappade fascisterna upp våldet mot meningsmotståndare.

Kommunisterna har varit hårt utsatta. Partihögkvarteret i Kiev har vandaliserats liksom regionala och lokala kontor i västra Ukraina. Ordföranden Petro Symonenko fick sitt hem nerbränt och andra ledande personer har misshandlats. En partimedlem misshandlades svårt och hölls fången i två dagar av det paramilitära Högersektorn.

Också andra vänsterkrafter, som det revolutionära Borotba, jagas av de fascistiska grupperna. Detta trots att Borotba ursprungligen deltog i protesterna mot Janukovitj. Ledande vänsteraktivister har flytt från västra Ukraina och Kiev och sökt skydd i de östra och södra delarna, där motståndet mot kuppregeringen är starkt. Splittringen mellan västra och östra Ukraina är tydlig.

• Även om Viktor Janukovitj var folkvald så fanns det väl ett utbrett missnöje med det korrupta styre och oligarkernas inflytande?
Visst fanns ett berättigat missnöje. Som Proletären tidigare påpekat är ett fördömande av kuppen inte detsamma som ett försvar av Janukovitj och hans allians med flera av Ukrainas oligarker. Janukovitj genomförde nyliberala reformer för att anpassa landet till EU och fortsatte samarbetet med Nato, även om hans regering sa bestämt nej till Nato-medlemskap.

I november förra året ställdes regeringen inför ett konkret val. Antingen ett avtal med EU som skulle innebära en svångremspolitik à la Grekland, eller fördelaktiga lån av Ryssland utan politiska krav. Janukovitj valde det senare. Varför närma sig EU om det kräver en politik som tveklöst skulle orsaka massivt folkligt missnöje?

• Vad kan vi vänta för politik av den nya kuppregeringen, som de facto styr i Kiev?
De hann knappt stiga in i regeringsbyggnaderna förrän det stod klart att dramatiska besparingar väntar, helt i enlighet med de krav från EU och Internationella valutafonden som Janukovitj avvisade i november.

Ukrainarna kan vänta sig sänkta pensioner och löner och kraftiga prishöjningar på mediciner, värme och andra livsnödvändigheter efter att de statliga subventionerna minskats. Det är folket som får betala den ekonomiska krisen.

• En central fråga i protesterna på Maidan var att man önskade ett slut på de mäktiga ukrainska kapitalisternas inflytande över politiken. Hur blir det med det?
Facit visar att oligarkerna inte försvagats utan stärkt sin ställning. Flera av de nytillträdda ministrarna har nära band till olika ukrainska storkapitalister. Dessutom har regeringen utsett kända oligarker till guvernörer över regioner i östra Ukraina. Julia Tymosjenko, som leder det dominerande regeringspartiet, tillhör själv det lilla skikt ukrainare som blivit stormrika på ren plundring efter Sovjetunionens sammanbrott.

Oavsett vad som sades i protesterna är detta inte oväntat. Det ukrainska kommunistpartiet påpekar att det inte bara var USA och EU som backade upp protesterna och dess politiska ledare. Maidanrörelsen finansierades av oligarker och bland dem hittar vi också sådana som ”investerat” i Svoboda och andra extrema grupperingar.

• Vad är det egentligen som händer på Krimhalvön? Är det en rysk invasion?
Situationen är farlig, men beskrivningen i västmedia har mycket lite med verkligheten att göra. Ryssland har enligt ett avtal med Ukraina rätt att ha 25.000 trupper på halvön åtminstone fram till år 2042. Antalet ryska trupper som för stunden finns på Krim är enligt ukrainska rapporter till FN 16.000. Vad som däremot är klart är att ryska trupper kränker folkrätten och blandar sig i Ukrainas inre angelägenheter när de belägrar ukrainska militärbaser på Krim. Men få invånare på Krim verkar se detta som en ockupation.

Samtidigt måste man inse att Ryssland inte är den aggressiva parten i Ukraina. Det ryska agerandet är ett motdrag till att västländer betalat och understött en statskupp, som fört öppet Natovänliga och Rysslandsfientliga krafter till makten.

Det finns även högerpolitiker i väst som inser detta. Vaclav Claus, Tjeckiens president 2003-13, kritiserar USA och EU och varnar för följderna: ”Detta påminner mig om Jugoslavien för tjugo år sedan. Det var också en tragisk blodig konflikt som provocerades fram utifrån. Jag är rädd att något liknande håller på att hända i Ukraina.”

• Agerandet på Krimhalvön har följts en av massiv kampanj mot Ryssland. Vladimir Putin anklagas för att hota inte bara Ukraina utan också Moldavien och baltländerna. Står vi inför en rysk militär offensiv?
Anklagelserna framstår som lika uppdiktade som när George W Bush och Tony Blair för drygt ett decennium sedan påstod att Iraks Saddam Hussein utgjorde ett militärt hot mot USA och Storbritannien. Vad som sker är att Ryssland försvarar sina intressen och försöker bromsa västs offensiv österut. Det är detta som upprör borgerligheten i väst.

Svenska Natovänner utnyttjat drevet mot Ryssland för att Sverige än mer ska fördjupa samarbetet med krigsalliansen.