Skottarnas uppror mot eliten

Länge framstod utgången i den skotska folkomröstningen 18 september som given. Opinionsundersökningarna visade att en klar majoritet av de brittiska medborgarna med hemvist i Skottland skulle rösta nej att till Skottland skulle bryta sig loss från Storbritannien och bli en självständig stat.

Men när jasidan plötsligt hade ett litet övertag i opinionen den 7 september fick de styrande i London skrämselhicka.

Vilka krafter är det som står emot varandra? Vad är det som gör att självständighetsförespråkarna stärkt sitt stöd?

På nejsidan, det vill säga försvararna av ett enat Storbritannien, står hela den Londonbaserade politiska och ekonomiska överheten. Här finns konservativa Tories och Liberaldemokraterna som utgör koalitionsregeringen, men också det oppositionella Labour. Här finns de stora medierna och mäktiga storföretag, som oljejättarna BP och Shell.

Från ovanstående krafter har skrämsel-argumenten ökat under kampanjens sista veckor. Ett självständigt Skottland skulle leda till en ekonomisk katastrof med sociala nedskärningar och skattehöjningar för skottarna, hävdar de.

Bland förespråkarna för att Skottland ska stanna i den brittiska unionen finns också flera organisationer på vänsterkanten, som Storbritanniens kommunistiska parti-ml (CPGB-ML). I en kongressresolution avfärdas den skotska nationalistiska vurmen med utgångspunkt från marxismens grundläggande syn på den nationella frågan.

CPGB-ML menar att det inte finns någon separat skotsk nation, då Skottland ekonomiskt, språkligt och kulturellt är ett med övriga brittiska landsdelar. Självständighetens främsta resultat vore, menar de brittiska marxist-leninisterna, att de skotska arbetarna skulle separeras från övriga brittiska arbetare, vilket endast skulle försvåra kampen mot det kapitalistiska systemet.

Till det ska läggas argumentet att ett självständigt Skottland skulle stärka rörelserna för att splittra Spanien och flera andra europeiska länder.

I spetsen för den självständighetsivrande jasidan går Scottish National Party (SNP). Partiet har sin ideologiska hemvist i socialdemokratin, men tillhör i EU-parlamentet den gröna partigruppen. I det skotska parlamentet har SNP egen majoritet sedan 2011.

Tidigare har SNP krävt att Skottland ska lämna Nato, men nu nöjer man sig med att flottbaserna för de kärnvapenbestyckade ubåtarna ska bort. Partiet har också tonat ned självständighetens omfattning genom att deklarera att man inte vill upprätta någon egen skotsk valuta samt att man fortsatt vill ingå i den brittiska monarkin under drottning Elizabeth II.

SNP:s och den breda jasidan har presenterat en vision om att Skottland ska bli som Norge. Det vill säga att Skottland med hjälp av inkomsterna från oljefyndigheterna i Nordsjön ska bli ett land med ett välfärdssystem likt det skandinaviska.

Partiledaren Alex Salmond har också lyft fram hotet om en privatisering av det brittiska sjukvårdssystemet NHS. Det kommer inte att tillåtas i ett självständigt Skottland, lovar han.

Inom jasidan finns också en mer uttalad vänsterplattform under namnet Radical Independence Campaign. Endast genom självständighet från Storbritannien kan vi rädda välfärdsstaten, är ett av dess huvudbudskap. Här ingår den trotskistiskt influerade vänstern, även om det också finns trotskistiska grupper som kampanjar för ett nej till självständighet.

En viktig förklaring till självständighetsrörelsens framgångar är att den lyckats knyta an till ett djupt missnöje i framförallt arbetarleden. I över tre decennier har de skotska arbetarna drabbats av nyliberal politik oavsett om de konservativa eller socialdemokraterna innehaft regeringsmakten.

Att det är många Labourväljare som gör uppror mot sitt eget parti är något den brittisk-pakistanske vänsterdebattören Tariq Ali trycker på. I magasinet London Review of Books skriver han:

”Det anmärkningsvärda stärkandet av självständighetsrörelsen är en följd av Thatchers nedmontering av välfärdsstaten och [Labourledarna] Blair-Browns beundran av detta. Tidigare var skottarna beredda att hålla fast vid Labour oavsett den korruption och det mygel som karaktäriserat dess partimaskineri i Skottland. Så är det inte längre.”

En liknande bild ger aktivister i Radical Independence Campaign. Det är i arbetarområden som stödet för ett självständigt Skottland är som starkast.

En följd av detta är att många fackliga organisationer valt att ställa sig neutrala inför omröstningen, trots det fackliga ledarskapets traditionella band till Labour.

Vad som blir utgången av omröstningen vet vi snart. Oavsett resultat så har det politiska landskapet i Storbritannien förändrats.

En seger för nejsidan suddar inte ut det skotska missnöjet med den nyliberala politiken. Självständighetskravet lär leva vidare och kommer att vara något som framtida brittiska regeringar måste förhålla sig till.

En seger för jasidan skulle skaka om hela det brittiska etablissemanget. Men även om självständighet uppnås efter ett par år av förhandlingar framstår det som en illusion att tro att detta är vägen till en genomgripande förändring.

I ett självständigt Skottland skulle London tvingas släppa på tyglarna, men strypsnaran från EU ifrågasätts inte. Tvärtom vill Scottish National Party stärka banden med den union som drivit på det nyliberala systemskiftet i Europa.

Eller som SNP-ledaren Alex Salmond sade förra veckan på ett kampanjmöte i Edinburgh: ”Ett självständigt Skottland kommer att vara en entusiastisk EU-medlem.”