Demokrati som business

När jag blev tillfrågad om jag ville vara med i Imelda Dazas kampanj i valet till guvernör i departementet Cesar i norra Colombia så var det ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till. Jag skulle få inblick i en spännande politisk process, och dess-utom försöka stödja en vänsterkandidat.

För Imeldas del skulle närvaron utifrån öka hennes fysiska säkerhet. Min roll blev att visas upp som svensk journalist och agera fotograf.

Valen gällde guvernörs-, borgmästar- och kommunfullmäktigeposter. Imeldas kampanj väckte uppmärksamhet i hela landet. Anledningen är att hon i somras återvände till sitt hemland efter 26 års landsflykt och utmanade makteliterna på hemmaplan.

Colombia har skakats av politiskt våld i över 60 år. På 1980-talet pågick en av många fredsprocesser mellan regering och gerilla. Vänstern förenades i Union Patriotica, UP, för att driva en fredlig politisk kamp. Det gick över förväntan och UP kom in i ett stort antal beslutande organ. Ekonomen Imelda Daza valdes till kommunfullmäktiges ordförande i sin hemstad Valledupar, huvudstad i departementet Cesar.

Svaret på vänsterns framgångar lät inte vänta på sig. Paramilitärer i samarbete med regeringen startade en makaber utrotningskampanj i vilken man fysiskt utrotade UP:s kadrer. 6521 av UP:s ledare mördades kallblodigt.

I Cesar avrättades 125 av UP:s ledande medlemmar, bland dem samtliga Imeldas nyvalda kollegor. När hon fick en inbjudan till sin egen begravning återstod bara att ta de tre små barnen och fly. Flykten ledde till Jönköping och sedan lilla Aneby. Nu, nästan 30 år senare, fanns en chans att komma tillbaka.

Terrorn mot vänsterfolk, bönder, fackföreningsledare (ytterligare en mördades under de veckor jag var där) och journalister har fortsatt, om än i mindre skala än på 1980- och 90-talen. Offren kan räknas i flera hundra tusen.

Colombia har 5 miljoner internflyktingar, näst flest efter Syrien. Lika många har tagit sin tillflykt till grannlandet Venezuela. Men sedan 2012 pågår fredsförhandlingar i Havanna mellan regeringen och den största gerillagruppen FARC.

Det har inneburit en öppning i det politiska läget och Imelda tog ett modigt beslut för att se ifall det nu går att driva vänsterpolitik utan att bli mördad. Hon kom tillbaka i juni och tilldelades tre livvakter och två skottsäkra bilar av staten. Regeringen har en speciell organisation, Unidad Nacional de Protección, UNP, med tusentals anställda som arbetar som livvakter. Att regeringen också erbjuder vänsterpolitiker skydd är för att undvika vendettor där båda sidor mördar varandra.

Men förutsättningarna var urusla. Imelda hade inga andra resurser än sina egna. Någon organisation på basplanet finns inte heller, de är sönderslagna.

Många aktivister är döda och många är rädda. Det handlar om att börja om från början. Mot sig har hon hela den etablerade makten, de privilegierade och mäktiga, med enorma resurser och bidrag från storföretagen. Medierna tillhör samma elit.

En valkampanj i Colombia har inte många likheter med en svensk. Det finns en mängd partier, men bara några få har en uttalad politisk ideologi. Dit får man räkna vänsterpartierna UP och Polo Democrático, men också den förre presidenten och fascisten Uribes parti Centro Democrático.

Övriga 20-talet partier är ”valföretag” som inte erbjuder ett valprogram, utan säljer en produkt. Produkten är en kandidat. Det handlar om business och man skulle lika gärna kunna sälja bilar. Partierna är ofta uppbyggda kring en stark kandidat och man förhandlar, byter allianser, trixar och försöker få så bra ekonomiskt utbyte som möjligt.

Inte bara är partierna förvirrande lika och löftena identiska; kandidater byter sida mot ersättning. Korruptionen är utbredd. Röstköp är förbjudet, men allmänt förekommande. Opinionsundersökningarna är fixade i syfte att få mer bidrag.

Att välja är inte lätt för den vanlige medborgaren. Valsedlarna gör det inte lättare. I Cesar är det 16 partier som ställer upp till kommunfullmäktige. Det räcker inte att kryssa parti, utan väljarna ska dessutom markera en kandidat bland hundratals som bara har ett nummer. Valdeltagandet ligger ofta under hälften.

Kampanjerna är investeringar; de som har resurser satsar mångmiljonbelopp och når man köttgrytorna har man fyra år på sig att sleva i sig. Politikerna ser budgeten som sin privata förmögenhet och dess-utom tar de ofta procent på investeringar i byggnationer, vägar och annat.

I Cesar fanns tre guvernörskandidater. Två kom från de traditionella, privilegierade härskarfamiljerna, de som är vana att bestämma och som betraktar landet som sin egendom. Och så Imelda.

De andra två hade tapetserat hela regionen med foton på sig själva med intetsägande slogans. De hade enorma skyltar som i många fall kostat mångdubbelt mer än de enkla skjul de satt på. De betalar flygbladsutdelare, marschdeltagare och musiker. De har helsidesannonser i tidningarna och påkostad reklam i radio/TV. De betalar journalister. De anordnar fester med mat och ger feta vallöften. Deras anställda unga flickor delar ut t-tröjor.

Medan Imelda bara har sitt politiska budskap om social rättvisa, fred och skydd av miljön. Hon är med i en radiodebatt och sopar golvet med de andra. I de nästföljande fem debatterna uteblir den blivande segraren. Det räcker med pengar, inflytande och mäktiga vänner.

Vi åker runt i en liten karavan och besöker byar och samhällen. Sammanlagt är vi ett dussin personer inklusive livvakterna, som kommer med flygblad och Imelda i spetsen. Det handlar om små utomhusmöten och hembesök hos sympatisörer som samlat några grannar. Vi går på huvudgator och till marknader för att prata med folk. Det är grundläggande basarbete.

Nyfikenheten är stor. Många vill prata med guvernörskandidaten och det flyter på bra. En kille drar offentligt av sig sin tröja med reklam för fascisten Uribes kandidat och stödjer istället Imelda. Det illustrerar bristen på politisk medvetenhet.

Vi ser skriande misär. Vi besöker familjer som bara får vatten varannan vecka. De saknar avlopp, de saknar el, de saknar allt. Barnen lider av undernäring. De går klädda i paltor och är barfota. De leker bland grisar, hundar och höns. ”Köken” är en liten uppmurad spis som eldas med ved. Dassen är ett hål i marken med ett svart plastskynke som vägg. Husen är lerskjul med plåttak och jordgolv.

Nästan var 5:e colombian är analfabet och vi stöter på vuxna män som inte ens kan skriva sitt namn. Utbildningsväsendet är Latinamerikas sämsta. Hälsovården för fattiga är under all kritik. Bristen på rent vatten är den största orsaken till sjukdomarna.

Många av dem som hamnat i slummen är människor som tvingats fly. 25 procent av Cesars 1,2 miljoner invånare är internflyktingar. 73 procent av Colombias befolkning på 50 miljoner är fattig, 23 procent tillhör medelklass och 4 procent är rika.

Det i ett land som begåvats med oerhörda rikedomar. Här finns allt; olja, kol, guld, silver, platina, koppar, ädelstenar och en bördig jord.

Landets rikedomar står i en skriande kontrast till de många utblottade. Huvuddelen av resurserna, som inte är förnybara, dumpas bort till multinationella företag som gruvföretaget Drummonds. En liten del av rikedomarna stannar hos den inhemska överklassen.

Den plundring som påbörjades av spanjorerna för mer än 500 år sedan fortsätter. Storföretag som Chiquita, Coca-Cola och gruvföretagen har betalat miljonbelopp till paramilitären för att de ska mörda fackföreningsledare. En gruvarbetare, med 12 timmars arbetsdag, tjänar runt 5000 kr per månad.

De rikedomar som skulle kunna ge alla colombianer ett gott liv är istället en förbannelse: de blåa giftplastpåsar, som bananklasarna kläs med, skräpar längs vägar och flodbäddar; kolutvinningen lämnar enorma sår i naturen, kräver oerhörda mängder färskt vatten, dammet ger lungskador och cancer. Gruvorna drar dessutom till sig prostitution, kriminalitet och droger. Svenska Vattenfall är för övrigt en av kunderna till kolet.

Colombia kallas ibland Latinamerikas äldsta demokrati. Det är nyliberalt hyckleri.

Samtalen ger inblickar i den grymma verkligheten. En kvinna som enträget vill prata med Imelda har varit offer för paramilitärens tortyr och våldtäkter. En man kommer fram och berättar att hans bror skjutits och att familjen tvingats lämna sitt hem fyra gånger.

Miguel berättar att hans bror är ”försvunnen”, kroppen har inte hittats. För några månader sedan anfölls familjens gård av fyra män. Pappan hade blivit förvarnad och försvarade huset. Han träffade två av angriparna med ett skott. De kunde gripas, men försvann från fängelset.

Josés pappa hade en gård som paramilitären ville ha. Familjen har tvingats lämna sin jord. Fem (!) av Josés bröder är mördade, en har flytt till Venezuela.

Pappan fick hjärtinfarkt av händelserna och kort efter dog också modern. José har utsatts för fyra attentat och har ”kroppen full med bly”. Samtidigt är det, obegripligt nog, en oerhört sympatisk, glad och hjälpsam kille. (Namnen är fingerade).

Historier liknande dessa upprepas om och om igen. Närmare 90 procent av offren har skördats av militären i samarbete med paramilitären. De skyldiga går nästan alltid fria.

Valdagen 25:e oktober domineras av ett massivt uppbåd av polis och militär. Det hela går lugnt till. I strid med bestämmelserna står det utdelare av valpropaganda en bit från röstlokalerna.

Röstköp pågår öppet. Många på väg till lokalerna vet fortfarande inte hur de ska rösta, utan tillfälligheter, ibland pengar, avgör.

Jag pratar med en mexikansk valobservatör som jobbar för OAS, De Amerikanska Staternas Organisation. Han bekräftar bilden av röstköp, av att folk transporteras som valboskap till lokalerna, att det är mer pengar i omlopp än någonsin. Pengarna kommer till stor del från knarkhandel, smuggling och annan illegal verksamhet.

Men observatören tycker ändå att det är en förbättring gentemot tidigare, eftersom våldsnivån är lägre. Vid förrförra valet fanns bara en guvernörskandidat i Cesar. De andra hade hotats till livet. Paramilitärens kandidat vann, även om blankrösterna var flest.

Varje gång jag reser i Latinamerika kan jag inte låta bli att jämföra med det så förtalade Kuba. Ö-riket är ett himmelrike jämfört med Colombia. I Kuba rör sig folk fritt, tryggt och utan rädsla. I Colombia är det knappast någon, som inte måste, som är ute på gatorna efter kl 20.

Friheten och tryggheten är överlägsen i Kuba. Ingen på ön har det så uselt som Colombias fattiga. Valen i Kuba kritiseras ofta. Men vad ska man säga om korruptionen och köpslåendet i Colombia?

Valresultaten kom förvånansvärt snabbt, bara någon timme efter stängning (redan kl.16 på grund av säkerheten). Som väntat kom Imelda sist. Drygt 8000 röster och ett par procent. Visst hade vi innerst inne hoppats på mer. Men Imeldas utvärdering är positiv:

”I 30 år har vi tystats. Nu har vi gjort vår röst hörd. Det hade vi inte kunnat göra utan att kandidera. Vi har lyckats med att ena flera sociala rörelser. Vi har öppnat ett utrymme. Vi har blåst in frisk luft i politiken. De röster vi fått har inte fått uttryck tidigare. Och varje röst är guld värd; vi har inte betalat för någon, utan det är röster av övertygelse. Nu har vi en bas att utgå ifrån.

Vi lever under den västliga rovkapitalismen och dess ideologi. Det handlar om utsugning och barbari. Det internationella finanskapitalet bestämmer allt. Medierna är deras allierade. Kapitalet och medierna utser presidenter. I Cesar bestämmer gruvkapitalet. Regeringarna i Colombia och Peru skänker bort våra gemensamma tillgångar.

Vår fiende är oerhört mäktig. Vi måste ha detta klart för oss för att kunna gå framåt. Men våra fiender har huvudvärk: Kuba, Venezuela, Bolivia, Nicaragua, Ecuador. Folket på gatorna är vad som hindrat kapitalet i dessa länder att återta makten.

Det har varit en berikande kampanj. Vi skådar ett socialt drama. De flesta lever i fattigdom och ren misär. Vi har ett svårt och tungt arbete framför oss. Ur kampen och arbetet växer ledarna fram. Välkomna att delta!”

Zoltan Tiroler