Majoritet röstade nej till fredsavtal i Colombia
En knapp majoritet av colombianerna röstade nej till fredsavtalet som förhandlats fram mellan regeringen och den kommunistiska Farc-gerillan. Proletären har pratat med Imelda Daza från vänsterpartiet Patriotiska Unionen, som menar att mediepropagandan framställer Farc som banditer.
Resultatet av folkomröstningen i Colombia är nedslående men det gällde inte ja eller nej till fred utan till det fredsavtal som förhandlats fram mellan regeringen och Farc. Då de flesta bedömare ansåg folkomröstningen den 2 oktober som en formalitet kom resultatet som en chock.
Av de godkända rösterna var 50,2 procent för ett nej till avtalet. Samtidigt utgjorde röstskolkarna 63 procent. Det innebär att endast cirka 19 procent av de röstberättigade colombianerna röstat nej. Det är illa för de som vill ha fred, men det stoppar inte fredsprocessen.
Proletären har pratat med Imelda Daza, vars valkampanj för vänsterpartiet Patriotiska Unionen (UP) tidigare skildrats i Proletären.
• Vad tror du om resultatet i folkomröstningen?
– Gårdagens resultat var ett bakslag för den majoritet av colombianerna som drömmer om fred. Nej-rösterna besegrade med nöd och näppe ja-rösterna. Resultatet är inte bindande men det undergräver
fredsprocessen och gör det svårare att genomföra det slutliga avtalet. Det vill säga det blir svårt för regeringen att hålla vad de lovat i Havanna.
– För oss som vill ha fred är resultatet frustrerande, smärtsamt, tråkigt och traumatiskt.
• Vad tänker du om röstskolkarna?
– Skolket på 63 procent beror till stor del på det urusla förtroendet som folket har för de statliga institutionerna och regeringen. Det är också så att den politiska kulturen blir urvattnad när ett folk infiltreras av alla sorters religiösa sekter som trycker på för att man inte skall rösta eller för att rösta nej. De är rädda för att deras privilegier och aktiviteter ska bli ifrågasatta om det blir fred.
– Vi gjorde inte mycket för att försöka attrahera röstskolkarna. Uppgiften är inte lätt. Många röstskolkare från de lägre klasserna väntar sig att få betalt för att gå och rösta. Normalt kan de sälja sina röster för motsvarande 120 kronor till högerkandidaterna. I folkomröstningen igår var kandidaten freden och det var nästan inga som köpte röster. Därför blev röstskolket mycket större.
För att förstå vad som menas med röstköp måste man förstå det korrumperade system som Colombias ”demokrati” är. Ta expresident Alvaro Uribes politiska karriär till exempel.
Hans politiska genombrott förbereddes då han ekonomiskt stöttade en guvernörskandidat i Antioquia på 1980-talet. Den blivande guvernören kunde med dessa pengar köpa sig röster som gav honom segern i valet.
I utbyte mot stödet utsågs sedan Alvaro Uribe till den som skrev på alla flygtillstånd för narkotikakungen Pablo Escobars flygtrafik mellan Medellin och Florida. För varje tillstånd fick Escobar betala uppskattningsvis 10-100 gånger så mycket under bordet som han betalade över bordet.
Med dessa knarkpengar kunde sedan Uribe köpa röster så att han blev vald först till guvernör i Antioquia och sedan till president i Colombia där intäkterna naturligtvis steg många gånger om.
Så fungerar korruptionen i denna demokrati. Korrumperade småpåvar av denna kaliber är det som bygger upp statsapparaten i Colombia.
• Etablissemanget har under många år fört en förtalskampanj mot Farc. Vad har det haft för betydelse för resultatet i folkomröstningen?
– De stora medierna har en enorm makt i Colombia och det förklarar hatet mot Farc. Det är en kampanj som medierna RCN, Caracol, liksom dagstidningen El Tiempo bedrivit sedan förre presidenten Andres Pastrana.
– Det var Pastrana som inledde samarbetet med USA för att modernisera och effektivisera den colombianska krigsmakten liksom att förtala Farc och minska deras popularitet hos folket. Idag finns heller inga frihetshjältar som Ché Guevara.
– Genom att inte prata om gerillan som politisk och istället skriva narkotikagerilla, narkotikaterrorister, narkotikasmugglare, kidnappare, banditer och så vidare så lyckades man med detta. Banditer är ingen politisk kraft – dem dödar man bara. Det är ingen man förhandlar med.
I kampanjen mot Farc har även Colombias nuvarande president Juan Manuel Santos deltagit, åtminstone på det nationella planet. Internationellt har han sedan fyra år tillbaka erkänt Farc som en värdig förhandlingspart.
Slutsatsen av detta är alltså att nej-resultatet framförallt har två politiska orsaker. Förtalskampanjen mot Farc och det verklighetsgrundade politikerföraktet. Det är Farc och politikerna som skrivit på avtalet – för freden som alla vill ha.