När gerillan i El Salvador vann makten

Ett rött folkhav. Det är så det ser ut på Plaza Cívica, Medborgarplatsen, i San Salvador. Röda fanor, röda vimplar, röda tröjor och västar, och en annan röd banderoll.

Det är den tidigare gerillan och numera regeringspartiet FMLN som samlat till möte i huvudstadens historiska centrum. Med musik och tal firas landets nye president, Salvador Sánchez Cerén. När den tidigare gerillakommendanten och läraren själv tar mikrofonen är stämningen hög.

”El Salvador är värt att kämpa för, att uppoffra oss själva för”, utropar han. ”Min dröm är att El Salvador ska bli det värdiga livets land, där alla kan vara lyckliga, där vi gjort slut på ojämlikheten, där vi alla ser varandra som bröder och systrar – denna dröm är värd att kämpa för.”

Jublet som följer är öronbedövande. Nävarna knyts och hela torget stämmer upp i den chilenska kampsången ”Un pueblo unido jamas sera vencido!”, Ett enat folk kan aldrig besegras.

Den första dagen av Salvador Sánchez Ceréns fem år som president går mot sitt slut. Det är en tid som kommer att bli svår och kampfylld i detta fattiga, våldshärjade och splittrade land.

Tio timmar innan folkfesten på Plaza Cívica ljuder av kampsång befinner sig undertecknad i en annan del av staden. På en amfiteater med 6.000 platser strömmar folk till i väntan på den mer formella presidentinstallationen. På plats är massvis av FMLN-medlemmar, exilsalvadoraner och internationella gäster.

Det är kändistätt. I trappan krockar jag nästan med Paraguays avsatte president Fernando Lugo, mer känd som ”de fattigas biskop”. Han går och ställer sig bredvid en annan bortkuppad vänsterkraft, Honduras expresident Manuel Zelaya.

Snett framför dem sätter sig en av deras politiska fiender, USA:s ambassadör Mari Carmen Aponte, tillsammans med andra diplomater av lägre rang. I vimlet skymtas mottagaren av Nobels fredspris 1992, Rigoberta Menchú från Guatemala. Där syns Bogotás populäre borgmästare Gustavo Petro, vilken den colombianska högern trots ihärdiga försök misslyckats avsätta.

När läktarna ett par timmar senare fyllts inleds ceremonin, som formellt är en parlamentssession ledd av talmannen Sigfrido Reyes från FMLN.

Sigfrido Reyes inleder med att hylla alla de som kämpat i fackföreningar, bondeorganisationer, studentrörelser och kvinnoorganisationer och som är på plats denna historiska dag. Men han hedrar också alla de som borde ha varit här, de som stupat i kampen för fred, demokrati och rättvisa.

Högst är jublet när talmannen nämner Schafik Handal, legendarisk kommunistledare och kommendant i FMNL som gick bort 2006. Den amerikanska ambassadören varken applåderar eller reser sig upp.

De utländska gästerna av högre politisk rang välkomnas med pompa och ståt. Bland dem märks Guatemalas och Dominikanska republikens presidenter, Taiwans premiärminister och den spanske kronprinsen.

Men det är när FMLN:s politiska vänner går nerför trappan och in på scenen som jublet får taket att näst intill lyfta. Ecuadors president Rafael Correa, Bolivias president Evo Morales, Kubas vicepresident Salvador Valdes Mesa och Venezuelas vicepresident Jorge Arreaza mottas som rockstjärnor.

Det är ett tydligt tecken på var FMLN:s medlemmar och det salvadoranska styret har sina sympatier.

Alla som är på plats på amfiteatern är inte lika entusiastiska, och det gäller inte bara de diplomater som deltar av artighetsskäl. Eftersom ceremonin är en parlamentssession är också den inhemska borgerligheten representerad.

FMLN:s huvudmotståndare Arena deltar, även om några av dess ledamöter valt att bojkotta tillställningen. Arena är ett extremhögerparti som i slutet av 1980-talet växte fram ur inbördeskrigets USA-stödda dödsskvadroner. Numera är partiet El Salvadors starkaste högerkraft.

De tre Arenaledamöter som sitter i podiet använder tillfället till protestera mot den avgående presidenten Mauricio Funes och hans politik. Medan talmannen och övriga ledamöter välkomnar Funes med kramar och klappar vänder dessa fyra ryggen åt honom. De vägrar ens att hälsa på den man som snart ska lämna sin post.

Arena och den borgerlighet som detta parti representerar har utvecklat ett starkt hat mot Funes. Det är talande för den hårda politiska konfrontationen i El Salvador, men också för de enorma svårigheter som det kommande vänsterstyret står inför.

Varför detta hat mot Mauricio Funes? Låt oss hoppa fem år tillbaka i tiden.

Funes valseger 2009 var sensationell. Det var första gången som högern förlorade kontrollen över den högsta politiska posten i El Salvador.

Funes kandidatur stöddes av FMLN och Salvador Sánchez Cerén var hans vicepresidentkandidat. Men Funes gjorde ingen hemlighet av att han varken är revolutionär eller socialist. Ibland ställde han sig tydligt till höger om det parti som backade upp honom.

När FMLN hyllade Hugo Chávez bolivarianska revolution i Venezuela och den radikala samarbetsalliansen ALBA lyfte Funes fram Lula da Silva och Brasiliens betydligt försiktigare reformer som förebild.

Efter fem år med Funes vid makten är det mesta i El Salvador som förr. Ändå är det uppenbart att mittenvänsterregeringen haft en livsavgörande betydelse för hundratusentals fattiga salvadoranska familjer.

Detta är något som FMLN:s generalsekreterare Medardo González lyfter fram när han möter internationella delegationer kvällen innan presidentinstallationen.

”Funes regering har gjort stor skillnad för de mest utsatta”, säger han och räknar upp de reformer som genomförts. Andelen fattiga har sjunkit, jobb har skapats, sjukhus har öppnats och flera satsningar har riktats till barnen.

Den av regeringen Funes reformer som fått störst uppskattning är ”skolpaketet”. Genom detta har drygt 1,3 miljoner elever i grundskolan fått skoluniformer, skor, mat, mjölk och skolmaterial gratis. Det har inte bara ökat antalet skolbarn utan också minskat undernäringen.

Högern förnekar att de sociala satsningarna skulle ha gett några som helst positiva effekter.

Dagarna innan presidentinstallationen summeras Funes fem år vid makten i långa tv-inslag. Anklagelserna haglar. Bilderna visar förfallna skolor och patienter som tvingas ligga på golvet på sjukhuset.

Och visst är det sant att enorma orättvisor och missförhållanden kvarstår. Men högern tiger om sin egen skuld till landets usla skolor och sjukvård, och de tiger om vilka det är som försökt stoppa och förhala varje social satsning.

Något som anses vara ännu mer fasansfullt än satsningar på de fattiga är att överklasen inte längre står ovan lagen. Funes regering har lagt energi på att tvinga de rika att betala skatt och börjat granska den utbredda korruptionen.

Tidigare i år presenterades bevis för att den förre högerpresidenten Fransisco Flores lagt beslag på tio miljoner dollar i bistånd från Taiwans regering.

Drevet mot Funes har gått så långt att parlamentsledamöter från Arena offentligt anklagat honom för att under påverkan av alkohol och droger ha kvaddat en Ferrari. Funes själv avfärdar historien som bisarra lögner från början till slut.

Han pekar ut den ökände venezuelanen JJ Rendon som ansvarig. Denna man har gjort sig känd som expert på ryktesspridning och smutsiga kampanjer, varför de flesta högerpresidentkandidater i Latinamerika anlitat honom.

För att fullfölja förnedringen så tänker Arena göra allt för att hindra Funes att ta plats i Centralamerikanska parlamentet. Det är en reträttpost som erbjudits alla tidigare salvadoranska presidenter. Borgerligheten verkar snarare vilja slänga Funes i fängelse, som en varning om vad som händer med den som går för långt.

FMLN viker dock inte en tum i försvaret av Mauricio Funes och hans viktiga insatser. När Arenaledamöterna på amfiteatern vänder Funes ryggen möts de av kraftiga burop från de tusentals FMLN-anhängarna på läktarna. Detta övergår i hyllningsrop för Funes när hans presidentperiod formellt avslutas.

Så träder den blivande presidenten Salvador Sánchez Cerén in tillsammans med sin fru. Efter honom kommer vicepresidenten Oscar Ortiz med fru. Ortiz deltog precis som Sánchez Cerén i gerillakriget på 1980-talet och har länge tillhört FMLN:s ledning.

De båda svär presidenteden och maktskiftet är formellt genomfört.

De strålar av glädje och stolthet, vilket man kan förstå. På 1980-talet mördades tusentals salvadoraner bara på grund av misstanken av sympatier med FMLN-gerillan. Tre decennier senare intar två ”guerrilleros” posterna som landets främsta politiska ledare.

När Salvador Sánchez Cerén håller sitt första tal som statschef uttrycker han tydligt två saker: Det första är att han tillsammans med folket ska fortsätta och fördjupa den förändringsprocess som påbörjats under Funes. Någon systemförändrande socialistisk omvandling är det i nuläget inte tal om.

Det handlar istället om att få igång produktionen och skapa jobb; utöka skolpaketet till gymnasienivå och ge lärarna fortbildning; kompromisslöst bekämpa korruptionen; ta krafttag mot den utbredda kriminaliteten och osäkerheten; få stopp på det utbredda våldet mot kvinnor inom familjen; bygga bostäder; stärka stödet till funktionshindrade, tidigare stridande och familjerna till martyrer.

För det andra är Salvador Sánchez Ceréns ton försonlig och inbjudande i förhållande till de salvadoraner som inte röstade på honom. Han upprepar vikten av enighet för att utveckla landet, vikten av dialog och förhandlingar, och han lovar att skapa ett El Salvador för alla.

I detta sammanhang pekar presidenten också på nödvändigheten av att stärka relationerna och det ekonomiska utbytet med USA.

Denna hållning är förståelig med tanke på den svåra politiska och ekonomiska situation landet befinner sig.

Dels var valsegern oerhört knapp med 50,1 procent av rösterna mot 49,9 för Arenas kandidat. Visserligen fuskade högern och köpte röster. Men det är klart att en stor del av befolkningen inte är övertygad om Salvador Sánchez Ceréns och FMLN:s förträfflighet. Till det kommer att FMLN inte har parlamentarisk majoritet, vilket leder till segdragna förhandlingar och nödvändiga kompromisser.

Dels spelar imperialistmakten i norr en central roll för El Salvadors ekonomiska överlevnad. Utan naturresurser och med ett numera utkonkurrerat jordbruk har arbetskraft blivit landets viktigaste exportprodukt. Över två miljoner salvadorer bor och arbetar i USA. De pengar dessa skickar hem är El Salvadors viktigaste inkomstkälla.

Om denna tillförsel stryps skulle levnadsförhållandena försämras dramatiskt för miljontals salvadoraner. En otänkbar start för en regering lovar folkflertalet ett bättre liv och inleder sitt arbete med näst intill tom statskassa.

Vid tretiden på eftermiddagen är den formella ceremonin sedan länge över. Den röda folkfesten på Plaza Cívica är i full gång. Flera av de utländska gästerna håller tal, bland dem Rosa Virginia Chávez, dotter till Venezuelas förre president Hugo Chávez.

Också den nytillträdde vicepresidenten Oscar Ortiz gör ett bejublat framträdande. Han framhåller att utan FMLN:s mångåriga politiska ledning så hade de aldrig stått här idag. Oscar Ortiz ger ett löfte till de tusentals jublande åhörarna:

”Vi kommer inte att misslyckas, vi kommer att möta er, vi kommer att få El Salvador att besegra osäkerheten, investera i utbildning och hälsa, vi kommer att bygga vår demokrati.”