”Valet är vägen till fred i Venezuela”

Klockan var fem på morgonen den 30 juli när vallokalerna öppnade i Venezuela. President Nicolas Maduro var en av de första som lade sin röst i valurnan för att välja 545 medlemmar i den lagstiftande församling som ska genomföra grundlagsändringar.

Oppositionen, som så sent för två år sedan själva ville sammankalla den författningsskrivande församlingen, menar att president Maduros mål är att förstärka sin egen makt och gå mot en diktatur samt bygga upp en kommunistisk regim. Den här gången vägrade oppositonen att delta.

President Maduro å sin sida säger att den nya författningen ska lägga grunderna för ekonomiska reformer som gör landet mer produktivt och inte så beroende av oljan. Dessutom menar han på att de viktigaste sociala programmen som revolutionen genomför måste säkras i grundlagen.

Klockan är tolv och i kommunen Chacao, högeroppositionens starka fäste, har våldsamma ungdomar kastat en sprängladdning och skadat sju poliser samt bränt ner deras motorcyclar. Trots detta har oppositionsledare gått ut i media och sagt att fredliga demonstranter har attackerats av kravallpolis, samtidigt som de glömmer säga att det råder demonstrationsförbud under valdagen för att garantera allas rösträtt.

Under hela dagen har det hörts kraftiga explosioner i delar av kommunen som har skrämt väljare som velat gå ut för att rösta. I delstaterna Merida och Táchira, vid gränsen mot Colombia, har högerparamilitära styrkor, som stödjer oppositionen, attackerat nationalgardets posteringar och patruller. Flera militärer uppges ha skadats när de försökte skydda väljare på väg till vallokaler.

– Jag var tvungen att åka till centrala Caracas eftersom fascisterna hotade med att bränna ihjäl alla som röstade för La Constituyente [konstitutionella församlingen], säger Zulay Marcano som bor i Chacao, Storcaracas.

Valdomstolen anordnade särskilda vallokaler för de som, likt Zulay Marcano, känt sig hotade i sina egna bostadsområden och kommuner som domineras av den våldsamma oppositionen. Veckorna innan valet kontrollerades Chacao av våldsamma oppositionella som satte upp barrikader och tvingade handeln att stänga. Tunnelbannastationer i området, statliga byggnader, skolor och universitet tvingades också att stänga.

Larry Fonseca säljer grönsaker i den gamla marknaden i Chacao. Han är känd eftersom han ledde kampen med andra försäljare när kommunen ville riva ner marknadsbyggnaden för att bygga parkeringsplatser. Deras kamp gjorde att centralregeringen förklarade den gamla byggnaden kulturarv.

– Högern här i Chacao hatar mig på grund av det. Dessutom är jag en chavista. Jag vet att jag finns på deras dödlistor, men de skrämmer mig inte, säger han medan han lyfter skjortan och visar att han är beväpnad.

– Det är klart att jag röstade för den lagstiftande församlingen. Jag är säker på att det är vägen till fred i landet, det är ett smart sätt att försöka få fram en bra arena för dialog, där vi kan lösa landets problem via demokratiska vägar. Det är inte som man säger utomlands om Venezuela att vi har en diktatur. I så fall är det en konstig diktatur som har synliggjort de mest fattiga och utsatta. Vi har en levande och kraftig demokrati med folkligt deltagande. Det är inte partierna som har valt medlemmar i den lagstiftande församlingen, det var folkrörelserna, det var vi som gjorde det, säger han.

Klockan 00.15 meddelar Tibisay Lucena, valdomstolens ordförande, att de första beräkningarna visar att över 8 miljoner medborgare röstade för den lagstiftande församlingen.

Dagen efter valet var besvikelsen stor inom oppositionen. Världen över fördömdes resultatet av högern och av länder som USA, Storbritanien, Frankrike, Spanien, Mexico, Colombia och Peru.

Anselmo Antunes kom till Venezuela från Portugal på 1960-talet. Han äger ett bageri och under de senaste tre veckorna har han inte kunnat arbeta. Han stödjer oppositionen men gillar inte att de tar till våld för att få igenom sin politik.

– Det är bra att det är över nu, man får inte fram ett land genom att bränna folk, byggnader och bussar, det får vara nog nu, säger han och skakar på huvudet.

Ivan Melendez, som lämnade Colombia för 20 år sedan, tycker likadant.

– Jag flydde våldet i Colombia, jag vill leva i fred. Även om jag inte gillar Maduro tycker jag att man inte förbättrar någonting med våld, säger han.

Manuel Rodriguez och hans bror Neil är födda i Venezuela, men föräldrarna kom till Venezuela från Galicien, i Spanien, i mitten på 1950-talet. De driver restaurangen La Guacamaya, i Chacao, och båda är överens om att den politiska situationen behöver förändras.

– Men inte med våld. Oppositionens stora misstag var att inte delta i det här valet för att få en ny konstitution. Det är inom systemet, med de demokratiska spelreglerna, som saker och ting kan förändras. Det är beklagligt men saken är den att oppositionen har inga förslag, inget regeringsprogram. Det enda som förenar den är att stå emot chavismen. Ingenting annat, säger de.

Chavez och den bolivarianska revolutionen gav ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter åt de som aldrig hade haft sådana rättigheter. Statsbudgeten inriktade sig på de mest marginaliserade och utsatta i samhället.

När Chavez kom till makten befann sig 49 procent av Venezuelas folk i extrem fattigdom. 15 år senare var siffran nere på 19 procent. År 2005 förklarade FNs utbildningsorgan, Unesco, att Venezuela var fritt från analfabetism, all grund för demokratiutveckling.

Kampen mot hungern i Venezuela var så effektiv att FAO (FN:s jordbruksorgan) uppkallade sitt matprogram efter Hugo Chávez. Det stora bostadsprogramet Gran Mision Vivienda Venezuela har, hittills, gett nästan två miljoner nya bostäder åt fattigt folk. Fram till 2019 är målet sex miljoner. Antal pensionerade 1998 var mindre än 300.000, idag är siffran nära tre miljoner.

Dagen efter valet är Zulay Marcano mycket nöjd med valresultatet.

– Där fick de vad de förtjänar. Det största valdeltagendet för revolutionen. Det visar att vi även kommer att segra i de delstats-, kommunal- och presidentval som äger rum nu i december och nästa år. Jag är säker på det. Revolutionen har mål för nuet och framtiden, oppositionen betyder bara en sak: tillbaka till det förflutna, säger hon och går iväg till tunnelbanan som är öppen idag efter tre månader av våld.

Jon Restpo

Caracas, Venezuela