Venezuela efter Chávez

Den progressiva utvecklingen i Latinamerika har en självklar plats i diskussionen på Internationella kommunistiska seminariet i Belgien. En av de 54 organisationer som deltar i årets seminarium är Venezuelas kommunistiska parti (PCV).

På plats i den belgiska småstaden Wavre får Proletären en intervju med Carolus Wimmer, partiets internationelle sekreterare. Han är en välkänd radikal röst i den venezuelanska samhällsdebatten. Sedan 2005 är Carolus Wimmer en av Venezuelas tolv ledamöter i Latinamerikanska parlamentet (Parlatino).

När vi möts har det gått tre månader sedan beskedet kom om att Hugo Chávez, den person som personifierade den progressiva samhällsomvandlingen, inte längre var i livet.

– Chávez agerade ofta känslomässigt. Han kunde använda hårda ord. En gång sa han att han skulle göra slut på kommunistpartiet…

Carolus Wimmer ler över minnet av Chávez vredesutbrott i oktober 2008 då han stämplade PCV som ”kontrarevolutionärer”. Orsaken var att kommunistpartiet inför det stundande lokalvalet vägrade stödja vissa av de kandidater som Chávez valt ut och istället lanserade egna.

Trots utbrottet för snart fem år sedan var relationerna goda mellan kommunisterna och den bolivarianska revolutionens ledare. När Chávez gick bort den 5 mars försattes ”chavisterna” i en svår situation. På några veckor skulle de mobilisera folkmajoriteten att lägga sin röst på efterträdaren Nicolás Maduro i nyvalet till presidentposten 14 april.

• Maduro besegrade högerkandidaten Henrique Capriles med knapp marginal, 50,6 procent mot 49,1 procent. En vecka innan valet förutspåddes Maduro vinna storseger. Vad var det som hände?
– Först vill jag framhålla att Maduros seger var en viktig men också tydlig seger. Man kan jämföra med många länder i Europa där regeringarna har stöd av mindre än 50 procent av folket, svarar Carolus Wimmer.

– Vi från PCV var väldigt försiktiga i våra uttalanden innan valet. Det var det första utan Chávez. Det var en ny situation som inte gick att jämföra med något tidigare val, och det fanns många faktorer som spelade in bortom vår kontroll. Dessutom har regeringssidan begått många misstag. Länge användes till exempel parollen ”Med Chávez allting – utan Chávez ingenting”. Den var bra så länge han levde.

Att analysera varför så många, inklusive arbetare och fattiga, valde att rösta på högerkandidaten är viktigt. Carolus Wimmer poängterar att Capriles inte bara representerar borgarklassen i allmänhet, utan den värsta och mest våldsbenägna delen av den. Capriles parti, Primero Justicia, är att beteckna som fascistiskt.

– Högerns propaganda var väldigt intensiv och intelligent. De ändrade helt strategi jämfört med föregående presidentval, säger Carolus Wimmer.

För det första döpte de sin kampanj till Simón Bolívar, efter den latinamerikanske frihetskämpe som gett namn åt den bolivarianska revolutionen.

För det andra slöt Capriles upp bakom de sociala satsningar som går under namnet ”misiones” och som folket förknippar med Chávez. Capriles lovade att göra dessa ännu bättre. Han erbjöd till och med de kubanska läkarna, tidigare högeroppositionens hatobjekt nummer ett, medborgarskap och möjlighet att arbeta vidare på läkarstationerna runt om i Venezuela.

För det tredje gav Capriles yviga löften, som en fyrtioprocentig löneökning till alla arbetande samt ännu mer förbättringar för pensionärerna än vad regeringen Chávez åstadkommit.
– Capriles lovade mycket och vi tror att det mesta aldrig hade genomförts i verkligheten. Men det fanns de som lockades av löftena, säger Carolus Wimmer.

För det fjärde kritiserades regeringen hårt för de många existerande problemen i landet, som korruptionen inom statsapparaten, den omfattande kriminaliteten, de tomma hyllorna i matbutikerna och inte minst de återkommande elavbrotten.

– Huvudstaden Caracas har alltid el, men där jag bor i delstaten Barinas försvinner strömmen två, tre eller fyra gånger per dag. Det kan ske när som helst, som när folk står och lagar mat. Många hus i Venezuela är byggda så att fönstren inte går att öppna. Tänk dig när det är varmt och luftkonditioneringen slutar fungera. Det är klart att folk blir arga.

• Regeringen hävdar att många problem i landet, som bristen på vissa matvaror och elavbrotten, beror på politiskt motiverat sabotage av kapitalisterna.
– Visst är det så att mycket beror på sabotage. Men den som har regeringsmakten kan inte agera som om den vore i opposition, den måste finna ett sätt att hantera situationen.

I Venezuela fungerar presidentval så att man röstar på ett parti eller en valkoalition som stödjer en viss kandidat. De som i april ville lägga sin röst på Maduro kunde välja mellan valsedlarna från socialistpartiet PSUV, kommunisterna, den forna gerillan Tupamaros och flera andra små vänsterpartier.

Det av Chávez grundade Venezuelas förenade socialistparti är överlägset störst. PSUV samlade drygt 82 procent av de som röstade på Maduro bakom sig. Kommunisterna i PCV, vars viktigaste bas är i arbetarklassen, är näst störst i alliansen bakom Maduro. I Chávez sista presidentval i oktober förra året gick kommunistpartiet fram kraftigt och vann insteg i nya grupper man inte nått tidigare, som ursprungsfolken. I april blev resultatet det motsatta. Partiet tappade 40 procent av sina väljare.

– Vi är inte glada över tillbakagången, men vi sa redan efter framgångarna i oktober att vi då fått många röster från PSUV-anhängare som ville stödja Chávez men samtidigt var kritiska mot enskilda ledare i PSUV på grund av korruption eller andra skäl. Denna gång hade vi varken tid eller resurser att mobilisera som i höstas.

Carolus Wimmer nämner ytterligare en faktor som gjorde att människor som tidigare stött Chávez denna gång röstade på högern.

– Oppositionen och USA skapade en rädsla hos folket för ett inbördeskrig. Innan valet kom deklarationer från generaler i USA och State departement om risken för inbördeskrig om Maduro vinner.

• I svenska medier hävdas återkommande att Venezuela håller på att förvandlas till en diktatur. Det senaste exemplet var när den privata, oppositionsvänliga tv-kanalen Globovisión skulle byta ägare.
Carolus Wimmer har hört det förut och skakar på huvudet.

– I verkligheten kontrollerar privata företag nästan 80 procent av tv- och radiovågorna. Det finns flera kanaler som kan framstå som folkliga men bakom finns privata pengar, och den som betalar påverkar innehållet.

Angående Globovisión förklarar han att kanalen allt mer agerat som ett politiskt parti snarare än som en medieröst. Globovisión har tillhört de mest aggressiva motståndarna till regeringen och talat om ett inbördeskrig och möjligheten att presidenten kan komma att avrättas.

Den hårda linjen gjorde att kanalen tappade tittare och gick med ekonomisk förlust. När Capriles förlorade valet mot Maduro tappade ägarna viljan att skjuta till mer pengar, och den naturliga följden blev ett ägarskifte.

Att det kommer att innebära att regeringen tar kontroll över kanalen är inte något som Carolus Wimmer tror eller vill ska hända.

– Jag tycker det är bra om Globovisión fortsätter att vara i opposition. Idag är det så att en stor del av folket inte stöder ”chavismen”. Att ta ifrån dem deras informationskälla innebär inte att de kommer att börja stödja regeringen. De skulle bara söka sig andra källor. Men jag hoppas att Globovisión blir mer balanserad än förr.

Hur ser framtiden ut för Venezuela?

– Vi kan se en förändring efter att Maduro tagit över, säger Carolus Wimmer och menar att det innebär både nya möjligheter och faror.

En skillnad är att Maduro är mer återhållsam än Chávez, som ofta talade utifrån spontana känslor. Fel ord vid fel tillfälle kunde snabbt rasera allianser med grupper som regeringen under lång tid byggt upp.
Delar av borgarklassen försöker också närma sig Maduro för att vinna honom för sina intressen. Det är en fara men kan också få positiva effekter.

Carolus Wimmer berättar om ett möte mellan Maduro och Lorenzo Mendoza, Venezuelas storkapitalist nummer ett. Mendozas företag Polar kontrollerar såväl matproduktionen som distributionen av inhemsk och importerad mat.

– Det var ursprungligen ett hemligt möte och vi vet inte vad de talade om. Men vi kan anta att de slöt någon form av avtal. Vi kan se att distributionen av mat och vissa andra varor har förbättrats något.

Mötet har fått hård kritik från den politiska oppositionen. Mendoza agerade nämligen på egen hand och gick förbi Capriles och hans allians av högerpartier.

– Maduro förklarade att han inte vill tala med clownerna utan med cirkusdirektören själv, säger Carolus Wimmer och skrattar.

– Det pågår en kamp inom borgarklassen. Vissa radikala grupper fruktar inte inbördeskrig. De bor ju utomlands och har inget att förlora. Capriles har en våning i New York. Men Mendoza har något att förlora på att konfrontationen blir för hård, han har inget intresse av ett inbördeskrig. Detta betyder inte slutet på kontrarevolutionen, den fortsätter.

Sedan 2005 står socialismen på dagordningen i Venezuela. Vissa steg på vägen har tagits, som nationaliseringar av enskilda fabriker, arbetarstyrda företag och stärkt folkmakt, men landet är fortsatt kapitalistiskt.

Kommunisterna tycker att det är positivt att socialism blivit ett populärt ord hos folket. Men de är kritiska till att vissa hävdar att venezuelanerna lever under socialismen.

– Om man hävdar det samtidigt som vi saknar el och viss mat är det dålig reklam för socialismen. Jag brukar säga att om det här är socialism, då vill inte jag ha det.

Carolus Wimmer framhåller att kommunisterna alltid gjort skillnad mellan Chávez och den regering och det parti han ledde. I både regeringen och PSUV fanns – och finns fortfarande – olika klassintressen representerade.

– Vi såg att Chávez gav radikala löften som inte kunde genomföras eftersom han stötte på intern opposition.

I sitt tal på Internationella kommunistiska seminariet lyfter Carolus Wimmer fram hotet från det globala kapitalet och hotet om ett imperialistiskt krig i Latinamerika. Den amerikanska militären är ständigt närvarande.

– USA vill återta sin bakgård och särskilt bakgårdens tillgångar av olja och mineraler. Mot detta hot står de nya allianserna och samarbetena i Latinamerika. Trots olikheter mellan länderna är det något positivt som gynnar folken. Men det betyder inte att klasskampen upphört, den fortsätter i varje land.