9 punkter om protesterna i Iran

1.

Allt är inte vad det ser ut att vara. Medierapporteringen från länder där västvärlden har tydliga intressen brukar allt som oftast spegla de västliga intressena, inte vad som egentligen händer och vilka krafter som agerar i bakgrunden. Detta har återigen varit tydligt i samband med protesterna i Iran.

 

 

2.

Det iranska folket har goda och fullt legitima skäl att protestera. Mot det religiösa förtrycket, mot bristen på politiska och fackliga rättigheter, mot ekonomiska svårigheter och skyhög arbetslöshet. Ett skäl till den svåra situationen är den nyliberala politik som den iranska ledningen driver. Men också västvärlden är djupt medskyldig till krisen genom decennier av hårda ekonomiska sanktioner som slår mot folkflertalet. På samma sätt som invånarna i länder som Syrien, Nordkorea och Venezuela påverkas negativt av omvärldens ekonomiska strupgrepp.

 

 

 

 

3.

Inhemskt missnöje är inte det enda skälet till protestyttringar i Iran. USA har tillsammans med bland andra Saudiarabien under lång tid understött ett regimskifte i Teheran. När destabiliseringen av Syrien inleddes 2006-2007, inleddes på samma gång liknande åtgärder mot Iran. En av dem som rapporterade om detta var den prisade USA-journalisten Seymour Hersh. I juli 2008 skrev han i magasinet The New Yorker att USA satsat 400 miljoner dollar på att stödja regimfientliga grupper, inklusive al-Qaidainfluerade sunniextremister som avskyr den shiitiska iranska ledningen mer än allt annat.

När radiostationen NPR intervjuade Hersh apropå avslöjandet gav han följande motivering till USA:s agerande: ”Det strategiska tänkandet bakom denna hemliga operation är att provocera fram så mycket problem och kaos att den iranska regeringen gör misstaget att ta till aggressiva åtgärder, vilket ger intryck av ett land i akut kaos. Sedan har du vad Vita huset kallar ’casus belli’, en anledning att attackera landet”.

 

 

 

 

4.

Något militärt anfall mot Iran står knappast på dagens dagordning, även om det finns hökar i och utanför USA som skulle önska detta. Men Donald Trump har som president brutit med Barack Obamas förhandlingslinje och återgått till George W Bushs mer aggressiva hållning från 2008. Det är Iran och dess allierade – Syrien, libanesiska Hizbollah, Irak och jemenitiska Houtirörelsen – som är huvudfienden. En linje som Trump driver i samförstånd med sina närmaste vänner i Mellanöstern, Saudiarabien och Israel.

 

 

 

 

5.

Den 2 juni i år publicerade Wall Street Journal en artikel med rubriken ”CIA creates new mission to turn up the heat on Iran”. Att påstå att CIA för stunden kontrollerar tusentals iranier inne i Iran och nu styr det som händer vore att förvanska verkligheten. Men det vore också naivt att tro att CIA och andra utländska aktörer inte har sitt finger med i spelet och gör allt som står i deras makt att utnyttja situationen och för att ”skruva upp temperaturen”.

 

 

 

 

6.

Precis som i Syrien våren 2011 är det tydligt att det i dagens Iran finns krafter som riktar in sig på att trappa upp våldet. Redan under protesternas första dagar sprängdes en oljepipeline i västra Iran och myndighetsbyggnader angreps. Vad vi sett därefter är en våldsspiral, som följts av fördömanden från västvärlden mot det iranska styret.

 

 

 

 

7.

När detta skrivs efter sex dagar av protester rapporteras om ett tjugotal döda. Vilka som stått för dödandet är dock oklart. Att de som gått ut på gatorna inte bara är ”fredliga demonstranter” erkänns även av svenska medier som rapporterar att en ”demonstrant” skjutit en polis till döds. Samtidigt finns ingen anledning att betvivla att iranska säkerhetsstyrkor slår tillbaka hårt mot dem som angriper polisstationer och andra myndighetsbyggnader.

 

 

 

 

8.

Under de senaste dagarna har Trump och andra USA-företrädare trätt fram till det iranska folkets försvar. Det handlar naturligtvis inte om någon omsorg om iraniernas rättigheter och välmående lika lite som USA bryr sig om saudiers, palestinier, syriers eller det just nu hårt plågade jemenitiska folkets välmående. Det handlar istället om att stärka USA:s position genom att uppmuntra allt som kan destabilisera och försvaga supermaktens motståndare. Vilket framstår som ännu viktigare när kriget i Syrien blivit ett bakslag för USA.

 

 

 

 

9.

Slutligen: Ovanstående ord om den utländska inblandningen är inget försvar av det religiösa och politiska förtrycket i Iran. Iranierna har som alla andra folk rätt att kämpa för demokrati, social rättvisa, jobb och värdiga arbetsförhållanden. Men det folk som önskar progressiva förändringar kan aldrig förlita sig på de imperialistiska makter som, när det gynnar deras intressen, inte tvekar att stödja de värsta av förtryckare, skapa kaos eller starta förödande krig.