Myten om den syriska revolutionen

Den svenska vänsterns splittring i synen på Syrien togs upp i Sveriges radio förra veckan. Programmet lär ha gått flertalet av Proletärens läsare förbi då det sändes av SR:s internationella kanal och det mesta av innehållet var på arabiska.

En av konfliktens mest seglivade myter, att upproret är en folklig revolution, var något Socialistiska partiets Håkan Blomqvist höll fast vid. Trots att kriget orsakat så mycket död och förödelse, vill han skicka mer vapen till något han kallar den ”demokratiska oppositionen”.

Jag själv blev också intervjuad i programmet, som motpol till beväpningsvänstern. Jag framförde den ståndpunkt Kommunisterna haft sedan konfliktens start:

Det finns ett befogat folkligt missnöje med politiskt förtryck och växande klassklyftor, och syrierna har precis som alla andra folk rätt att kämpa för demokrati och social rättvisa. Men de väpnade rebellernas halshuggningar av präster, bilbomber mot skolbarn och inskränkningar av kvinnors rättigheter har inget med demokrati- och rättvisekamp att göra.

Programledaren ställde därefter frågan om varför kommunisterna bara talar om extremisterna och nonchalerar den sekulära, progressiva väpnade oppositionen.

Svaret är givet. Varför skulle vi tala om något som i princip inte existerar?

Eller som New York Times uttryckt det: ”Inte någonstans i det rebellkontrollerade Syrien finns det en sekulär väpnad styrka att tala om.”

Att det väpnade upproret domineras av mer eller mindre extrema fundamentalistgrupper som finansierats och beväpnats av Saudiarabien, Qatar, USA och andra reaktionära krafter är numera allmänt accepterat.

Det bekräftas av västerländska reportrar som rest runt i ”befriade” områden, det bekräftas av Syrienexperter i väst och det bekräftas av rebellerna själva. Det är inget ovanligt att ”moderata” grupper sluter allianser med al-Qaidaextremister och förklarar att målet är en islamistisk shariastat.

I denna situation utgör varje kraft som tar till vapen mot den syriska regeringen ett stöd till de utlandsstödda extremisterna.

Trots detta klamrar sig vissa vänstermänniskor i väst fast vid bilden av det tappra folket mot diktaturen.

Ett populärt ”bevis” för att det finns en folklig revolution heter Kafranbel. Det är en liten stad i nordvästra Syrien som sedan 2011 varit i oppositionens händer. Kafranbelborna har blivit kända i väst genom sina bilder på politiska banderoller, som de sprider via webben och sociala medier.

Efter terrordådet vid Bostonmaraton i våras vände sig Kafranbelborna till det amerikanska folket med banderolltexten: ”Bostonbombningarna representerar en sorglig scen likt de som utspelar sig varje dag i Syrien. Mottag våra kondoleanser.”

Detta budskap väckte bred sympati i västvärlden. Men de som bidrog till att sprida denna bild var troligen ovetande om Kafranbelsbornas åsikter i övrigt.

Efter en genomgång av banderollerna från stadens revolutionära råd försvinner sympatierna. Ett återkommande krav är att väst ska ingripa militärt. Några exempel:

• ”Obamas senfärdighet dödar oss. Vi saknar Bushs beslutsamhet. Världen är bättre med Amerikas republikaner.” 16 december 2011.
• ”En vapenvila innebär en slug paus för Assad vilken ger honom möjlighet att hämta andan och begå folkmord senare.” 19 oktober 2012.
• ”Syrien har bara två motstridiga parter; folket som försöker överleva och en regim som försöker krossa dem.” 25 januari 2013.
• ”USA:s kongressledamöter! Rösta för flygangrepp mot Assad så att ni bevisar att ni står för verklig humanism.” 6 september 2013.
• ”Villkor för Genève 2: Assad bör ställas inför rätta och vi vill ha martyrerna tillbaka. Om inte, låt oss fortsätta dö.” 25 oktober 2013.

För att summera: Kafranbels revolutionärer saknar George W Bushs krig, avvisar FN:s arbete för vapenvila, förnekar förekomsten av al-Qaidarebeller, kräver att världens största krigsförbrytarnation ska bomba deras land samt dör hellre än förhandlar med en regering som varje seriös bedömare erkänner har en bred folklig bas.

När Israel 5 maj i år bombade väster om Damaskus skrevs följande kommentar på Facebooksidan för Kafranbel Syrian revolution: ”Israel bombar Assad just nu! Snälla fortsätt…”
Vem vill stödja en sådan revolution?

Dagen innan intervjun med Sveriges radio kontaktade jag en Damaskusbo, som har släkt och vänner i Sverige. Hon är en av de hundratusentals syrier som lever i någon av de rebellkontrollerade förstäderna runt den syriska huvudstaden. Den bild hon tecknar av ”revolutionen” är dyster.

– Livet har blivit så mycket mer komplicerat och våldsamt, förklarar hon och berättar att tvärtemot vad som påstås i svenska medier, så är det rebellerna som har spärrat av vägarna och hindrar invånarna från att lämna området.

På gatorna syns väpnade män från al-Qaidaknutna Jabhat al-Nusra och andra grupper. Vissa är syrier, andra är utländska medborgare. Sharialagar gäller och kvinnor måste bära slöja. Butiker som säljer alkohol har bränts ner. Matbristen har fått priserna att skjuta i höjden.

Talet om revolution, om rebeller som kämpar för demokrati och rättvisa, är långt från den verklighet som hon och miljontals andra lever under. Hon blir upprörd när jag berättar om ”revolutions-anhängare” i Sverige som menar att huvudproblemet är ”Assaddiktaturen”.

– Så är det inte alls, Patrik. Det är en uttjatad lögn. Alla vet att det inte finns någon revolution eller några rebeller, de är bara en bunt kriminella och mördare. De stöds bara av ett litet fåtal.

Men hur är det med talet om en demokratisk, progressiv opposition i Syrien? Finns det verkligen ingen sådan?

Jo, det gör det. Men dessa oppositionella är näst intill osynliga i västmedia. Orsaken är att de inte bara är i opposition mot regeringen Assad, utan också mot det väpnade upproret och deras uppbackare. Dessa oppositionella är överens om det som för stunden är huvudfrågan: Stoppa stödet till rebellerna och genomför förbehållslösa förhandlingar för en politisk lösning på konflikten.