Nej-sidan tystas av desperat Erdogan

Turkiets kommunistiska parti (TKP) är en av många vänsterorganisationer som aktivt arbetar för att nej-sidan ska segra i folk-omröstningen. Den 2 april hade partiet planerat att hålla ett protestmöte i landets största stad under parollen ”Istanbul säger nej”. Två dagar innan mötet skulle äga rum beslutade Istanbuls styrande att förbjuda det. Mötesarenan påstods inte vara listad som mötesplats.

I ett uttalande kritiserar TKP hyckleriet hos president Erdogan och det regerande Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP).

”Med tanke på att anhängare till det styrande partiet kan hålla utomhus- och inomhusmöten var de vill är rättstridigheten uppenbar. Mötet den 2 april har förbjudits, men folket fortsätter att säga nej!”, skriver kommunistpartiet och kallar till ett nytt möte den 8 april.

Det är inte första gången TKP:s politiska arbete saboteras. I huvudstaden Ankara greps vid ett enda tillfälle 42 medlemmar. Deras ”brott” var att de delade ut flygblad med uppmaningen att rösta nej den 16 april.

Ovanstående är ett tydligt exempel på det repressiva politiska klimatet i Nato-landet Turkiet. Det ”moderat islamistiska” AKP är tillsammans med det högerextrema Nationella aktionspartiet (MHP) inställda på att till varje pris vinna folkomröstningen.

Den handlar om stora förändringar i konstitutionen som kraftigt stärker presidentens makt i förhållande till parlamentet, regeringen och de juridiska institutionerna. Att denna presidentpost med närmast enväldiga befogenheter är tänkt att innehas av Erdogan själv för lång tid framöver är inget ja-sidan försöker dölja.

För att förstå det aktuella politiska läget måste folkomröstningen den 16 april sättas in i ett större sammanhang.

Erdogan och AKP har allt sedan den första valsegern 2002 drivit en nyliberal ekonomisk politik. Under åren vid makten har partiet genomfört omfattande privatiseringar av hamnar, industrier, tobaksbolag, raffinaderier och gruvor.

Samtidigt som borgarklassen berikat sig har AKP lyckats behålla ett brett stöd bland arbetare och låginkomsttagare. Riktade sociala satsningar, inte minst på den fattiga landsbygden, är en förklaring till det. Att låta religionen få en allt mer framträdande roll i samhällslivet är en annan.

I juni 2013, efter elva år vid makten, kom tydliga tecken på ett växande missnöje hos delar av befolkningen. I Istanbul och andra storstäder demonstrerade hundratusentals människor på gatorna. Det var de största protesterna i Turkiet på 40 år.

Demonstranterna vände sig mot den arbetarfientliga politiken och de växande klassorättvisorna till följd av privatiseringsvågen. De vände sig mot korruptionsskandalerna inom AKP, fängslandet av journalister och Turkiets stöd till terroristgrupper i Syrien. Demonstranterna kritiserade också den allt tydligare islamiseringen och hotet mot kvinnornas rättigheter.

Rörelsen 2013 visade på ett tydligt folkligt missnöje. Men massdemonstrationer i den moderna mångmiljonstaden Istanbul är en sak. Att AKP fortsatt hade starkt stöd i sina traditionella fästen i mindre städer och på landsbygden blev tydligt i lokalvalen året därpå. Partiet tappade väljare men förblev störst med 45 procent av rösterna.

Det verkliga bakslaget kom i valet i juni 2015, då AKP backade till 41 procent och för första gången sedan 2002 förlorade sin majoritet i parlamentet. Därmed grusades Erdogans förhoppning om att AKP självt skulle kunna besluta om konstitutionsändringar och stärkt presidentmakt.

Extra förnedrande för AKP var att det prokurdiska vänsterpartiet Folkets demokratiska parti (HDP) lyckade ta plats i parlamentet. Valspärren på tio procent som tidigare effektivt utestängt mindre partier räckte inte till denna gång.

Även om nyvalet några månader senare åter gav AKP parlamentsmajoritet lyckades HDP också denna gång komma över tioprocentsspärren.

Vad som skett i Turkiet sedan sommaren 2015 är att AKP intensivt försökt stärka partiets position och bana väg för den maktkoncentration som folket ska rösta om den 16 april. De styrande har använt repressiva metoder mot medier och politiska motståndare, men också genom att peka på hotet från inre och yttre ”fiender”.

I juli 2015, bara veckor efter det förnedrande valresultatet, bröt AKP-regeringen en treårig vapenvila med den kurdiska PKK-gerillan. Krigsmakten började flygbomba PKK:s styrkor i både Turkiet och norra Irak. Det skedde parallellt med massiva markoperationer i det kurddominerande sydöstra Turkiet.

FN:s höge kommissionär för mänskliga rättigheter skriver i en färsk rapport att minst 355.000 människor i sydöstra Turkiet drivits på flykt under perioden juli 2015 till december 2016. Flera städer och stadsdelar ligger i ruiner efter massiv beskjutning och förstörelse.

Ett syfte med det brutala kriget mot de kurdiska områdena har varit att underminera kurdiska HDP. Sedan fem månader tillbaka sitter HDP:s två partiledare tillsammans med ytterligare tio av partiets parlamentsledamöter i fängelse för påstådda kopplingar till det av Turkiet terroriststämplade PKK.

En annan inre fiende som Erdogan gått hårt åt är den islamistiska Gülenrörelsen, som tidigare var AKP:s allierade. Dess grundare Fetullah Gülen anklagas för att ha legat bakom det taffliga försöket till militärkupp i juli 2016. Efter att kuppmakarna slogs ner har massutrensningar skett inom militären och bland statsanställda som anklagas för inblandning i kuppen eller för att ha band till Gülenrörelsen. Tiotusentals har gripits. Många frågetecken kvarstår dock kring kuppen och vilka som låg bakom.

Resultatet är att Erdogan än mer stärkt greppet över statsapparaten och militären.

Trots den massiva repressionen och att de flesta stora medier står på ja-sidan är utgången den 16 april inte given. Det är av den anledningen som AKP under de senaste månaderna försökt vinna stöd från exilturkar i Europa. Varje röst är viktig.

När Nederländarna och Tyskland stoppade turkiska ministrar från att kampanja i dessa länder fick Erdogan en ny fiende att hetsa mot. Han och andra AKP-ledare började tala om fascistiska metoder och dra paralleller till nazismen.

Än mer har retoriken skruvats upp efter att Erdogan börjat framställa omröstningen som en kamp mellan islams försvarare och kristendomens korsfarare.

Att de styrande är oroliga bekräftas också av att AKP-styret tar till alla möjliga desperata metoder för att få det resultat de önskar. Nej-sidan rapporterar att i Ankara har offentliganställda och polis satts in för att riva ner nej-banderoller. I flera städer har polis stoppat eller gripit flyg-bladsutdelare och stoppat kampanjmöten, såsom gjordes mot Turkiets kommunistiska parti i Istanbul.