Syriens tystade röster

Två svenska journalister är försvunna i Syrien. Magnus Falkehed och Niclas Hammarström har troligen kidnappats av någon rebellgrupp eller kriminella.

Att bli tillfångatagen av väpnade män i krigets kaos i Syrien är ett skräckscenario. Jag hoppas för deras skull och för deras familjers, vänners och kollegors skull att de snart är frisläppta och i trygghet.

Men det inträffade väcker inte bara medkänsla. Det gör mig än en gång förbannad på den svenska journalistkåren och de stora medierna. För skriverierna efter kidnappningen befinner sig på samma bottennivå som tidigare Syrienbevakning.

”Journalister på plats krävs för att göra kriget begripligt”, utropar Svenska Dagbladet 27 november. Jag håller med. Journalister på plats behövs för att ge röst åt dem som annars inte kommer till tals och för att skildra det som makthavare vill dölja. Och journalister måste när så krävs bryta mot lagar och trotsa regeringar. Jag håller med, det har jag själv gjort.

Problemet med Syrienbevakningen är att journalistiken istället för att granska makten ställt sig i dess tjänst och – medvetet eller omedvetet – förmedlar maktens verklighetsuppfattning. Som när Barack Obama sade att 1400 dödats i Ghoutaattacken och medierna genast började använda sig av siffran.

En av dem som uppmärksammat den förvrängda rapporteringen i väst är Patrick Cockburn på brittiska The Independent:

”Varje gång jag kommer till Syrien slås jag av hur annorlunda situationen på marken är jämfört med hur den beskrivs i världen utanför… Jag kan inte komma på något annat krig eller annan kris som jag bevakat där propagandistiska och partiska källor liksom andrahandskällor så lätt accepterats som tillhandahållare av objektiva fakta.”

I våras publicerades Syrienreportaget ”Infernot inifrån” av Staffan Heimersson och den nu försvunne Niclas Hammarström i tidskriften Café. ”Årets mest skrämmande och viktigaste reportage”, var motiveringen när de fick Tidsskriftpriset Årets journalister.

Bilderna från Aleppo är gripande och texten drar in läsaren i krigets fasor. Men eftersmaken är bitter. Den helhetsbild som läsaren får är rebellernas propagandistiska och partiska verklighetsbeskrivning.

Heimersson talar om det rebellkontrollerade ”Free Syria” i motsats till det Syrien som kontrolleras av ”tyrannen Assad”. Detta synsätt ligger till grund för reportaget.

Heimersson talar om ”folkresningen” i Aleppo och ”folkresningens rebeller”, trots att det är väl känt att stadens invånare aldrig gjorde revolt. Kriget kom när rebellgrupper utifrån invaderade staden.

Heimersson erkänner att al-Qaidaextremister finns i Aleppoområdet. Men kommendanter han talar med säger att de inte är fler än 70 stycken(!) och därför inte kommer att få något inflytande i ”Free Syria”.

Slutligen kallar han stödet till rebellerna från Turkiet, Saudiarabien och Qatar för ”återhållsamt”. Och västvärlden – inklusive USA – påstås ha hållit fingrarna borta. Inget pengaflöde, inga vapenleveranser, inga militära träningsläger i Heimersson värld…

Att på plats skildra Fria syriska armén eller andra rebellgrupper har närmast blivit en trend bland västvärldens utrikesjournalister. Sådana reportage hittar du till och med i svensk lokalpress. Rebellernas röster hörs över världen, för det är dem som medierna väljer att skildra. Det är dem som västmakterna stödjer.

Men det finns tystade röster i Syrienkonflikten, människor som nästan aldrig kommer i kontakt med utländska journalister. Det är de syrier som är motståndare till det väpnade upproret, och som enligt dem själva utgör den överväldigande majoriteten.

Det är civila i regeringskontrollerade områden som är trötta på krig och terrorbombningar. Det är invånare i ”Free Syria” som inte önskar annat än att den reguljära armén ska befria dem från extremisternas våldsstyre. Det är oppositionella som menar att kriget och förstörelsen inte leder till demokrati. Det är pacifister som lokalt arbetar för fred och försoning. Det är de miljontals syrier – Assadanhängare och motståndare – som hoppas att fredssamtalen i Genève ska föra landet bort från krigets helvete.

En fråga som förenar de syrier jag har kontakt med i Syrien och i Sverige är ilskan mot medierapporteringen i väst. En Damaskusbo skrev förra veckan ett långt svar efter att jag berättat om de två svenska journalisterna. Han beklagade det inträffade, uttryckte sin sympati och hoppades att allt skulle gå bra för dem. Men han kunde inte låta bli att berätta om det som inte lockar västjournalister, rebellernas terror.

”Bara igår dödades 20 civila i Damaskus, och fem läkare och åtta vårdpersonal massakrerades på Deir Attiah-sjukhuset norr om huvudstaden. För att inte tala om Aleppo och andra platser.”

Han lägger huvudskulden på västvärlden och Gulfstaterna. Stödet till rebellerna har aldrig handlat om demokrati, utan om storpolitik och naturresurser.

”Den syriska tragedin utgör en evig skam för västvärlden och dess retorik från upplysningen och renässansen. För oss är den västerländska civilisationen död”, skriver han från Damaskus.

Efter Falkeheds och Hammarströms försvinnande talas mycket om hur farligt det blivit i Syrien. Men förklaringarna uteblir.

Jag har ett tips till de journalister som nu förundras över al-Qaidaextremisternas härjningar. Läs vad den amerikanske journalisten Seymour Hersh skrev i The New Yorker i mars 2007 om USA:s utrikespolitiska fokus i Mellanöstern, som i mångt och mycket handlade om att söndra och härska. Hersh kunde redan då avslöja att USA genom sina saudiska allierade börjat stödja al-Qaidasympatiserande extremister mot fiender som Syriens regering.

Grunden för den syriska tragedin lades långt innan 2011.