Vad bombar Ryssland i Syrien?

Onsdag 30 september godkände Rysslands parlament en begäran från president Vladimir Putin om att få genomföra flygbomb-ningar i Syrien. Samma dag genomfördes de första anfallen. Uppladdningen hade pågått i veckor med militära leveranser och ökad rysk närvaro på militärbaser vid den syriska Medelhavskusten.

Inte oväntat hördes genast upprörda reaktioner från västvärlden, Turkiet och Gulfstaterna. Det vill säga samma länder som i åratal understött det väpnade upproret för att störta Assadregeringen. Samma länder som själva tagit sig rätten att flygbomba syrisk mark i över ett års tid.

Det finns en principiell skillnad mellan den USA-ledda koalitionens och Rysslands bombningar.

USA med allierade har sedan augusti förra året genomfört fler än 2360 flygattacker mot mål i Syrien utan att begära tillstånd eller ens diskutera frågan med landets regering. Det är en kränkning av Syriens suveränitet och ett brott mot FN-stadgan och internationell rätt. I sammanhanget framstår Turkiets klagan över att ryska plan kränkt det turkiska luftrummet som rent provokativt.

Rysslands pågående insats genomförs efter att Syriens legitima och av FN erkända regering formellt bett om hjälp i kampen mot terrorismen. De ryska flyganfallen sker i samråd med den syriska armén och ingår som del i en större militär strategi.

Vad är det då Ryssland gör i Syrien?

Under de första dagarnas angrepp kom upprörda medierapporter om att de ryska planen inte alls bombade terroristerna i Islamiska staten (IS) utan riktades mot civila och mot väststödda demokratikämpande rebeller. Den syriska oppositionskoalitionen och andra oppositionella röster rapporterade att de första attackerna resulterat i 33 civila dödsoffer varav tre barn.

Naturligtvis riskerar de ryska bombningarna, precis som de syriska, amerikanska, saudiska eller franska bombningarna på syrisk mark, att döda civila. Det enda sättet att slippa fler tragiska dödsfall är att få ett slut på kriget.

Samtidigt måste vi komma ihåg att det parallellt med de intensiva militära striderna pågår ett lika intensivt propagandakrig. Ända sedan Syrienkonflikten inleddes våren 2011 har de stora medierna i Sverige och övriga västvärlden som fakta okritiskt vidareförmedlat oppositionens partiska och inte sällan falska uppgifter.

Ett exempel på detta såg vi under de ryska bombningarnas första dag.

I sociala medier spreds en bild på ett blodigt barn som påstods vara ett offer för flygattackerna. När det avslöjades att bilden var flera veckor gammal och inte hade något med ryska bombningar att göra hade den redan tjänat sitt propagandasyfte.

Källan till bilden var övrigt den i Syrien verksamma NGO:n De vita hjälmarna. Organisationen finansieras med pengar från bland andra USA och Storbritannien och verkar i al-Qaidastyrda områden.

Anklagelsen om att Ryssland angriper inte bara IS utan även andra grupper i Syrien är helt korrekt. Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov förklarade på en presskonferens i FN-högkvarteret förra veckan att måltavlan är IS och övriga terroristgrupper på syrisk mark, bland dem al-Qaidas officiella gren i Syrien, Jabhat al-Nusra.

Egentligen borde det inte vara kontroversiellt. Jabhat al-Nusra är precis som IS och övriga grupper med kopplingar till al-Qaida stämplade som terrorister av FN:s säkerhetsråd.

Anledningen till att den syriska ”demokratikämpande” oppositionen och dess utländska uppbackare upprörs är att deras egna marginaliserade väpnade styrkor strider tillsammans med Jabhat al-Nusra och andra al-Qaidainfluerade grupper.

När det idag talas om oppositionskontrollerade områden i nordvästra eller centrala Syrien så är det inte ”moderata” rebeller som styr utan grupper med samma ideologiska och religiösa grundval som Islamiska staten.

Medan den utlandsbaserade Syriska oppositionskoalitionen fördömer ”Rysslands aggression” hörs andra tongångar inifrån regeringskontrollerade områden i Syrien.

Syrier som Proletären kontaktar uttrycker tvärtom optimism över stödet från Ryssland.

”Människor här känner att vi äntligen har någon vid vår sida”, skriver en kvinna i Latakia-provinsen. Hon bor nära en av de flygbaser som de ryska planen utgår från.

”Vi känner att Syrien nu är på rätt väg för att besegra den internationella terrorism som riktats mot oss”, skriver en man i Damaskus.

Liknande positiva stämningar rapporteras av nyhetsbyrån Reuters och brittiska Channel 4 på plats i Damaskus och hamnstaden Tartous.

Även syriskkurdiska Demokratiska unionspartiet (PYD) har välkomnat de ryska insatserna. PYD menar att det är IS, Jabhat al-Nusra och övriga terrorgrupper, inte den syriska armén, som utgör hotet mot de kurdiska självstyrande områdena i norr.

Vad kommer det direkta ryska militära deltagandet i striderna att innebära?

Det är uppenbart att Rysslands agerande skakat om USA och hela den västliga strategin för Syrien. Med stärkt rysk militär närvaro omöjliggörs tankarna på att införa flygförbudszoner liksom planerna på att med militära medel störta Assadregeringen.

Kanske är det rent av så som den brittiske författaren och journalisten Patrick Cockburn skriver i The Independent att den ryska inblandningen kan vara det som tvingar fram en överenskommelse mellan Moskva och Washington om ett gemensamt agerande i Syrien. Vilket i sin tur skulle kunna vara vad som krävs för få stopp på de USA-allierades fortsatta stöd till de väpnade extremistgrupperna.

Besvärande för USA är också det nya underrättelsecenter i Bagdad som upprättats av Irak, Iran, Syrien och Ryssland. Trots anfallskrig och mångåriga ockupation har Irak inte blivit den lydstat supermakten försökte skapa.

Vad de ryska flyginsatserna betyder för situationen på marken återstår att se. Men precis som när det gäller oppositionens påståenden om civila offer, så finns det från Rysslands och Syriens sida ett intresse av att visa på framgångar för de ryska bombningarna.

Om Rysslands flyganfall resulterar i att IS och övriga al-Qaidagrupper på allvar pressas tillbaka så vore det minst sagt besvärande för USA med vänner. USA-koalitionens över 6400 attacker i Syrien och Irak under fjorton månader har ju inte ens försvagat IS. Tvärtom har terrorkalifatet utvidgats under denna tid.

Rysslands president Putin har vid upprepade tillfällen konstaterat att krigsinsatsen i Syrien handlar om att hindra landet från att falla samman såsom Libyen och Irak gjort. Det är också något som Mellanösternkännare poängterar.

Den brittiske Mellanösternkorrespondenten Robert Fisk skriver att Rysslands inblandning inte nödvändigtvis behöver resultera i att Bashar al-Assad stannar vid makten. Däremot garanterar Ryssland att den syriska statsmakten och framförallt armén kommer att bestå.

Slutligen, hur är det med talet om politisk lösning på konflikten? Det självklara svaret måste vara att en dialog mellan de syriska parterna för att nå en politisk uppgörelse är precis lika nödvändig som innan Ryssland ingrep.

Detta framhöll också Syriens utrikesminister Walid al-Muallem när han talade inför FN:s generalförsamling 2 oktober. Syriens regering vill att FN-medlaren Staffan de Misturas arbete ska leda fram till en ny Genèvekonferens.

Men utrikesministern påpekade att det i nuvarande situation vore omöjligt att förverkliga demokratiska och konstitutionella reformer.

”Hur kan vi be det syriska folket att gå till valurnorna, när de inte är säkra på gatorna och i sina hem, när de beskjuts av missiler och granater från terroristgrupper”, sade al-Moallem och framhöll nödvändigheten av att Syrien med stöd av sina vänner lyckas i kampen mot den utlandsstödda terrorismen.