Vad ligger bakom våldsvågen i Irak?

Det var onsdag 23 april som minst 56 personer dödades i sammanstötningar kring den oljerika staden Kirkuk i norra Irak. Beskrivningarna av vad som hände går isär.

Enligt de i huvudsak sunnimuslimska demonstranterna gick armén till anfall på obeväpnade, fredliga demonstranter. Enligt militären var det en insats för att gripa väpnade upprorsmakare som demonstranterna vägrade lämna ut. Vad både parter är eniga om är att många människor dödades.

Under de följande dagarna flerdubblades dödssiffran efter nya sammanstötningar. Samtidigt genomfördes en ny serie terrorbombningar av den typ som i åratal riktats mot Iraks shiamuslimer.

Läget i Irak är allvarligt. Mowaffak al-Rubaie, tidigare säkerhetsrådgivare åt ockupationsstyret, säger till brittiska The Independent att Irak ”går igenom sin mest kritiska fas sedan statens grundande 1921”.

Vad ligger bakom våldsupptrappningen?

I framförallt västra och norra Irak, där merparten av invånarna är sunnimuslimer, har det sedan december förra året pågått massprotester mot den shiadominerade regeringen i Bagdad. Det tältäger utanför Kirkuk som angreps av armén 23 april var en del av denna rörelse.

I dessa protester har det förts fram kritik mot usla levnadsförhållanden, utbredd korruption, övergrepp i fängelser, diskriminering av sunniter och politisk förföljelse av oppositionella.

Missnöjet är befogat. Efter decennier av väststödd diktatur, världens hårdaste sanktioner, imperialistiska anfallskrig och en brutal ockupation är det inte så konstigt att förutsättningarna för demokrati och respekten för mänskliga rättigheter inte är de bästa.

Att det finns legitima skäl att protestera mot premiärminister Nuri al-Maliki och de styrande shiitiska partierna utgör dock inte hela sanningen.

I den sunnitiska proteströrelsen finns också antishiitiska och våldsamma element, som har en agenda som går långt utöver kraven på bättre levnadsförhållanden och ett stopp för övergrepp. Det är element som redan inlett en revolt likt den i grannlandet i väst.

Att sunnitiska irakier stödjer det av sunniextremister ledda upproret i Syrien är ingen hemlighet. Iraks avsatte vicepresident Tarik al-Hashimi sade i oktober förra året att han hoppades att ”den syriska revolutionen” skulle inspirera till förändring i Irak.

Det har också varit tydligt i de senaste månadernas massdemonstrationer. Deltagare har viftat med de syriska rebellernas flagga och stampat på porträtt av Syriens president Bashar al-Assad och av iranska ledare, vilka är allierade med den irakiska regeringen.

Förra veckan blev det uppenbart att delar av den påstått fredliga proteströrelsen slagit in på våldets väg. Militärposteringar, polisstationer och regeringsbyggnader utsattes för väpnade angrepp och bombattentat. Staden Suleiman Bek mellan Bagdad och Kirkuk kontrollerades under ett dygn av upprorsmän.

Det som skedde var inte något spontant svar på den irakiska arméns övervåld, snarare en sedan länge förberedd aktion för att förvandla Irak till ett nytt Syrien.

I mitten av mars, över en månad innan de våldsamma sammandrabbningarna i Kirkuk, publicerade brittiska The Guardian en avslöjande artikel om vilka krafter som nu agerar för att trappa upp våldet i Irak.

I artikeln berättar Abu Saleh, tidigare motståndskämpe mot USA:s ockupation, om hur den irakiska motståndsrörelsen splittrades och började kriga mot varandra. Då gjorde Abu Saleh som många andra irakier under denna tid, han flydde till Syrien.

Efter att det syriska väpnade upproret inletts 2011 började han utbilda syriska rebeller i hur man framställer sprängämnen och tillverkar vägbomber.

När The Guardian träffar Abu Saleh är han tillbaka i sitt hemland.

”Vår kamp här [i Irak] är densamma som i Syrien”, säger Abu Saleh och pekar ut de styrande shiiterna i Irak, Syrien och Iran som fienden.

Dessa antishiitiska stämningar är inte nya. Redan i mitten av 2000-talet, långt innan USA-trupperna lämnade Irak 2010, fanns sunnitiska motståndsgrupper som pekade ut Iran som än större fiende än imperialismen.

Det är väl känt att de sekteristiska motsättningarna underblåstes av ockupationsmakterna. Bättre att irakierna slåss mot varandra än mot oss, som den US-amerikanska republikanen Daniel Pipes uttryckte det 2006.

För The Guardian berättar Abu Saleh att det sunnitiska tidigare ockupationsmotståndet övervunnit sin interna splittring och nu förenats mot den shiitiske fienden. I denna förening ingår också vad han kallar ”moderata element inom al-Qaida”.

När Abu Saleh får frågan om varifrån de får sina pengar och vapen blir svaret Gulfstaterna. Alltså samma länder som i samarbete med västmakterna stödjer de syriska upprorsstyrkorna, vilka också inkluderar al-Qaida.

Våldet i Irak fortsätter även denna vecka. På måndagen genomfördes en serie sprängattentat i shiadominerade områden. Det var bomber riktade mot marknadsplatser, busscentraler och en plats där arbetare samlats för att söka jobb. Dessutom förekom strider mellan väpnade grupper och armén. Totalt uppges 23 personer ha dödats och många fler ha skadats under måndagen.

Är Irak på väg att förvandlas till ett nytt Syrien, där extrema religiösa grupper utnyttjar ett folkligt missnöje för att starta ett blodigt, sekteristiskt krig? Kan det leda till att Irak till slut delas i mindre och svagare stater likt företrädare för USA önskade redan efter invasionen 2003?

Det sistnämnda är viktigt att komma ihåg när man tar upp frågan om vem som har intresse av skärpta motsättningar i Irak. USA är missnöjt med vad som kom ut av kriget och ockupationen. Irak blev ingen politisk lydstat, inget militärt fäste och ingen oljekran med fri tillgång.

När Gulfstaterna nu börjar pumpa in pengar till irakiska upprorsmän vore det naivt att tro att inte USA-imperialismen har sitt finger med i spelet.