Libyen – folkuppror eller inbördeskrig?

• Efter Tunisien och Egypten har den arabiska revolutionen nått Libyen?
– Vad som händer i Libyen är annorlunda. I Tunisien och Egypten var bristen på frihet uppenbar. Men det var de eländiga sociala förhållandena som drev unga människor till att göra uppror. Tunisierna och egypterna såg inget framtidshopp.

– I Libyen är Muammar Gaddafis regim korrupt och har monopoliserat stora delar av landets tillgångar och har alltid bedrivit en hård repression mot opposition. Men de sociala förhållandena för libyska folket är bättre än i grannländerna. Medellivslängden är högre än i resten av Afrika. Hälso- och utbildningssystemen är bra. Libyen är för övrigt ett av de första afrikanska länder som utrotat malaria. Medan det finns stora orättvisor i fördelningen av välstånd så ligger BNP per capita på ungefär 11000 dollar – en av de högsta i arabvärlden. Du kommer därför inte hitta samma objektiva villkor som ledde till folkliga resningar i Tunisien och Egypten.

• Under 2008 betalade Italien ut ett stort skadestånd till Libyen för kolonialismens brott mot libyska folket. Var verkligen den italienska kolonialismen 1911-1951 så hemsk? Eller var det så att Berlusconi ville framstå i ett bra ljus för att kunna sluta förmånliga avtal med Gaddafi?
– Under 2008 betalade Silvio Berlusconi ersättning för dessa koloniala brott. Naturligtvis fanns baktankar med detta. Berlusconi ville ha bra förbindelser med Gaddafi för att underlätta de ekonomiska förbindelserna. Ändå kan man säga att det libyska folket lidit fruktansvärt under kolonialismen. Det vore ingen överdrift att tala i termer av folkmord.

• Gaddafi störtade monarkin 1969, nationaliserade oljan, motsatte sig imperialistmakterna och ledde positiva förändringar i Libyen. Trots det är han 40 år senare en korrupt diktator som undertrycker all opposition och som åter öppnar sitt land för västerländska företag. Hur förklarar du denna förändring?
– Från början var Gaddafi emot de stora kolonialmakterna och gav ett generöst stöd till olika befrielserörelser världen över. Jag tror han var mycket bra av den anledningen. Men för att ge en fullständig bild, är det också nödvändigt att nämna att översten också var antikommunist. 1971, för att ta ett exempel, sände han tillbaka ett plan med sudanesiska kommunister till Sudan där de genast avrättades av president Nimeiri.

– Sanningen är att Gaddafi aldrig har varit en stor visionär. Hans revolution var en borgerligt nationell revolution och vad han etablerade i Libyen var statskapitalism. För att förstå hans regim måste vi analysera de objektiva omständigheterna som arbetade mot libyska revolutionen samt Gaddafis egna personliga misstag.

– Först och främst är det viktigt att framhålla att Gaddafi efter sin revolution 1969 var tvungen att börja från noll i Libyen. Landet var mycket efterblivet. Det fanns varken utbildade människor till hans förfogande eller någon stark arbetarklass för att stödja revolutionen. De flesta med utbildning var medlemmar av eliten vilka levde gott på handeln med de nykoloniala makterna. Det var uppenbart att dessa människor inte skulle stödja revolutionen och de flesta av dem lämnade landet för att organisera motstånd från utlandet.

– Dessutom var de libyska officerare som störtade Kung Idriss mycket påverkade av Nasser (Gamal Abdel Nasser, Egyptens president 1956-1970 och en av arabvärldens viktigaste progressiva ledare). Man försökte binda samman Egypten och Libyen i ett strategiskt partnerskap. Men när Nasser avled 1970 var projektet stendött och Egypten blev ett kontrarevolutionärt land i linje med västvärldens vilja. Den nye egyptiske presidenten, Anwar Sadat, allierade sig med USA, liberaliserade bit för bit landets ekonomi och trädde in i en allians med Israel. En kort konflikt bröt även ut med Libyen 1977, Tänk dig in i den situation som Gaddafi befann sig i: det land som hade inspirerat honom och som han hade hoppas att gå i allians med hade plötsligt blivit en fiende!

– Ett annat inslag som motarbetade den libyska revolutionen var det stora bortfallet av oljeinkomster under 1980-talet. År 1973, vid tiden för det israelisk- arabiska kriget beslutade de oljeproducerade länderna att införa ett embargo som orsakade att priset på olja gick upp. Detta embargo gav upphov till den första stora förmögenhetsöverföringen från norr i riktning mot söder. Men under 1980-talet ägde vad som skulle kunna kalla ”oljans kontrarevolution” rum iscensatt av Reagan och saudierna. Saudiarabien ökade sin produktion kraftigt och översvämmade marknaden, vilket ledde till en massiv nedgång i oljepriserna. Friset på ett fat olja gick ned från 35 dollar till åtta dollar fatet.

• Men sköt inte Saudierna sig själva i foten då?
– Naturligtvis hade detta en negativ inverkan på saudiska ekonomin. Men olja är inte det viktigaste för Saudiarabien. Dess relation med USA betyder mer, eftersom det är stödet från Washington som gör att den saudiska dynastin kan hålla sig kvar vid makten. Denna flodvåg sänkte priset vilket var en katastrof för flera oljeproducerande länder vilka hamnade i en skuldkris. Allt detta skedde bara tio år efter att Gaddafi kom till makten. Den libyska ledaren, som kom från ingenting, såg att den enda inkomstkälla han hade smälte bort som smör i solsken när oljepengarna försvann.

– Det bör också påpekas att denna oljans kontrarevolution också påskyndade Sovjetunionens kollaps, ett Sovjet som dessutom hade kört fast i Afghanistan. Med försvinnandet av Sovjetblocket, förlorade Libyen sin viktigaste källa till politiskt stöd och fann sig isolerad på den politiska scenen, och dessutom med Reaganregimens terroriststämpling på sig, varvid man utsattes för en rad sanktioner.

• Vilka var Gaddafis misstag?
– Som jag sagt var han inte någon stor visionär. Teorin som han utvecklade i sin Gröna Bok är en blandning av anti-imperialism, islamism, nationalism, statskapitalism och andra saker. Förutom hans brist på politiska visioner gjorde Gaddafi ett allvarligt misstag i att angripa Tchad på 1970-talet. Tchad är till ytan Afrikas femte största land och översten, som utan tvekan hade känslan att Libyen var för litet att rymma hans stormaktsambitioner, annekterade Aozouremsan. (En omtvistad landremsa i Chad på 10 mils djup längs gränsen mot Libyen, 114000 km2, övers anm)

– Gaddafi ville ta över detta område och kom i kamp mot Paris om inflytandet i den före detta kolonin. I slutändan kom USA, Frankrike, Egypten, Sudan och andra reaktionära krafter i regionen att stödja Tchads armé, som besegrade de libyska trupperna. Tusentals soldater togs till fånga och mängder av vapen beslagstogs. Tchads president Hisséne Habré sålde vidare dessa soldater till Reaganregimen, och CIA använde dem som legosoldater i Kenya och Latinamerika.

– Men den libyska revolutionens största misstag var att man satsade för mycket på sin olja. Det är mänskliga resurser som är ett lands största rikedom. Du kan inte lyckas i en revolution om du inte utvecklar nationell harmoni, sociala rättvisa och en rättvis fördelning av välståndet.

– Men översten kom heller inte att eliminera en diskriminerade klanbaserad praxis som länge varit en tradition i Libyen. Hur kan du mobilisera befolkningen om du inte bevisar för libyerna att alla är lika och kan arbeta för nationens bästa oavsett etnisk eller klanmässig tillhörighet och bakgrund? Majoriteten av den libyska befolkningen är araber, talar samma språk och delar samma religion. Etnisk mångfald är inte särskild viktig. Det skulle ha varit möjligt att avskaffa all diskriminering i syfte att mobilisera hela befolkningen.

– Gaddafi var också oförmögen att utbilda folket i revolutionära frågor. Han ville inte höja den politiska medvetandenivån hos medborgarna och han ville inte heller bygga upp något parti till stöd för revolutionen.

• Men i enlighet med hans Gröna bok från 1975 skapade han folkkommittéer?
– Detta försök till direkt demokrati var influerat av marxist-leninistiska ideer. Men dessa folkkommittéer i Libyen baserades inte på någon politisk analys eller någon tydlig ideologi. De misslyckades. Inte heller byggde han upp något parti för att stödja hans revolution. Till slut avskilde han sig från folket. Den libyska revolutionen blev ett en-mans-projekt. Allt kretsade kring denna karismatiske ledare skild från vekligheten. Och medan en klyfta öppnade sig mellan ledaren och hans folk, så utvecklades förtrycket för att fylla tomrummet. Excesser följde på excesser, korruptionen ökade och klanmotsättningarna utkristalliserades.

– Idag har denna sprittring kommit i förgrunden i den libyska krisen. Det finns naturligtvis en del libyska ungdomar som är trötta på diktatur och har påverkats av händelserna i Tunisien och Egypten. Men dessa folkliga strömmingar håller på att utnyttjas av oppositionen i östra delen av landet som vill ha sin del av kakan, fördelningen av välståndet har varit mycket ojämn under Gaddafiregimen. De kommer inte att dröja länge förrän de verkliga motsättningarna i landet kommer upp till ytan.

– Dessutom vet vi inte mycket om denna oppositionsrörelse. Vilka är de? Vad är deras program? Om de verkligen ville ha en demokratisk revolution, varför har de flaggor från Kung Idriss tid då den östliga provinsen Cyrenaika var dominerande provins? Om du är en del av ett lands opposition, och du som patriot vill störta din regering, måste du göra detta på rätt sätt. Du orsakar inte ett inbördeskrig i ditt eget land och som följd att landet riskerar att balkaniseras.

• Enligt din mening är det inte längre bara en fråga om inbördeskrig som följer av motsättningar mellan olika libyska klaner?
– Det är värre anser jag. Det har redan tidigare förekommit klanmotsättningar men det har aldrig varit så utbrett. Här underblåser USA spänningarna för att kunna ingripa militärt. I början sade oppositionen kring nationella rådet att man motsatte sig all väpnad inblandning eftersom man visste att en sådan inblandning skulle misskreditera deras rörelse. Men i dag kräver en del av oppositionen en väpnad intervention.

• Är inte förtrycket mer våldsamt i Libyen?
– Repressionen var mycket våldsam i Egypten men Nato skickade aldrig något krigsfartyg till egyptiska kusten för att hota Mubarak. Det kom bara allmänna ord om att finna en demokratisk lösning.

­– När det gäller Libyen är det nödvändigt att vara mycket försiktig med den information som når oss. En dag talades det om 2000 döda, nästa dag är talen nedskrivna till 300. Det sades också från krisens första stund att Gaddafi bombade sitt eget folk, men den ryska armén, som observerar situationen via sattelit, motsäger alla påståenden i den riktningen. Om Nato förbereder sig att intervenera militärt i Libyen kan vi vara säkra på att de dominerande medierna kommer att sprida den vanliga krigspropagandan.

• Varför vill USA störta Gaddafi? Under de senaste tio åren eller så har översten varit ganska positivt inställd till väst och privatiserat en stor del av libyska ekonomin, och de västerländska företagen drog nytta av politiken?
– Man måste analysera alla dessa händelser i ljuset av den nya maktbalansen i världen. De imperialistiska krafterna är på nedgång, medan andra krafter är på frammarsch. Nyligen erbjöd sig Kina att köpa den portugisiska statsskulden. I Grekland är befolkningen mer och mer fientligt inställd till den europeiska union som den uppfattar som en täckmantel för tysk imperialism.

Liknande känslor växer i länderna i öst. Vidare så anföll USA Irak för att få kontroll över oljan, men i slutändan har endast ett amerikanskt företag gynnats, resten av oljan utnyttjas av malaysiska och kinesiska företag. Kort sagt imperialismen är i kris. Dessutom överraskades av väst av den tunisiska revolutionen. Störtandet av Mubarak ännu mer. Washington försöker få kontroll över dessa folkliga rörelser men dess kontroll är på väg att glida dem ur händerna.

– En annan fara för USA är den eventuella uppkomsten av antiimperialistiska regeringar i Tunisien och Egypten. Om detta skulle hända, skulle Gaddafi inte längre vara isolerad och kunna avbryta de avtal som ingåtts med väst. Libyen, Egypten och Tunisien skulle kunna förenas för att bilda ett antiimperialistiskt block. Med alla de resurser de har till sitt förfogande, särskilt Gaddafis stora valutareserver, skulle dessa tre kunna bli en stor regional makt – förmodligen viktigare än Turkiet.

• Ändå stödde Gaddafi Ben Ali när det tunisiska folket gjorde uppror.
– Vilket än en gång visar att han är svag, isolerad och utan kontakt med verkligheten. Men den förändrade maktbalansen skulle kunna ändra agendan. Gaddafi skulle kunna flytta sitt gevär till den andra axeln, och det skulle i så fall inte vara första gången han byter linje.

• Hur kommer situationen i Libyen att utvecklas?
– Västmakterna och den så kallade motståndsrörelsen har avvisat Chávez erbjudande om medling. Detta innebär att de inte är intresserade av en fredlig lösning på konflikten. Men effekterna av ett Natoingripande skulle bli katastrofala. Vi har sett vad som hände i Kosovo och Afghanistan.

– Dessutom skulle en aggression uppmuntra islamistiska grupper att ta sig in i Libyen och komma över stora vapengömmor där. al-Qaida skulle kunna infiltrera och göra Libyen till ett andra Irak. Det finns redan väpnade grupper i Niger som ingen kan kontrollera. Deras inflytande kan sträcka sig till Libyen, Tchad, Mali och Algeriet. Genom att förbereda ett militärt ingripande är imperialismen redo att öppna portarna till helvetet.

– Avslutningsvis anser jag att det libyska folket förtjänar ett bättre öde än denna oppositionsrörelse som störtar landet in i kaos. De behöver en verklig demokratisk rörelse som ersätter Gaddafiregimen och skapar social rättvisa. I varje fall förtjänar libyerna inte denna militära aggression. De retirerande imperialistiska krafterna tycks ändå förbereda en kontrarevolutionär offensiv i arabvärlden. Angreppet på Libyen är deras nödlösning. Men de kommer att skjuta sig själva i foten.

Övers från franska till engelska: Ella Rule. Från engelska till svenska samt bearbetning: Erik Anderson