Massivt drev mot Syrien

(Texten ursprungligen publicerad 11 augusti)

Syrien pressas allt hårdare från omvärlden. FN:s säkerhetsråd fördömer våldet mot fredliga, civila demonstranter. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon ringer Syriens president Bashar Al-Assad och ber honom besinna sig. USA, EU, Sverige, Turkiet, Arabförbundet, Gulfstaternas samarbetsråd med flera lägger all skuld på den syriska regimen. De grova anklagelserna understöds av de stora mediernas rapportering om massakrer på fredliga demonstranter.

Det massiva drevet är oroväckande. Rysslands sändebud hos Nato, Dmitri Rogozin, är en av få som talar klarspråk. Rogozin säger att Nato är i full gång med att planera en militär insats för att störta al-Assads regering, rapporterar den ryska nyhetsbyrån RIA Novosti. Det vore, menar Rogozin, en logisk fortsättning på den militära operation och propagandakampanj som vissa västländer genomfört mot Nordafrika.

Det är fler som är oroade. Sydafrika avvisar all inblandning i Syriens inre angelägenheter, och Kuba fördömer varje försök att underminera Syriens oberoende, suveränitet och territoriella integritet. Angreppet på Libyen visar att imperialismen inte drar sig för att starta nya koloniala erövringskrig.

När drevet är så massivt och så ensidigt finns det all anledning att bli misstänksam. Det finns trovärdiga röster som ifrågasätter och går emot den officiella bild som vi dagligen matas med. Låt oss ta några exempel.
Pierre Piccinin, belgisk professor i historia och samhällskunskap, reste runt i Syrien på turistvisum i två veckor. I en artikel som publicerats av US-amerikanska Counterpunch och andra progressiva webbsidor skriver han:

”Jag överraskades av att den bild av Syrien som ges i västmedia, om ett land där det pågår en fullskalig revolution, inte alls stämmer med verkligheten.”

Det var inte ett land i kaos, utan det mesta samhällslivet pågick som vanligt. Med några undantag.
Fredag 15 juli besökte Pierre Piccinin staden Hama. Det är en av de städer där proteströrelsen varit som starkast och ett välkänt fäste för det islamistiska Muslimska brödraskapet. Efter fredagsbönen fotade han demonstrationen i staden och talade med demonstranter.

Den franska nyhetsbyrån AFP rapporterade samma kväll om en miljon demonstranter runt om i Syrien, varav en halv miljon bara i Hama. Siffrorna spreds över världen.
Piccinin kallar rapportering absurd. Enligt honom var antalet demonstranter i Hama allra högst tiotusen. Det är många människor men knappast en samling som välter statsmakten i en stad med drygt en halv miljon invånare.

En annan fråga gäller vem som står för våldet. Den syriska regimen har från först stund hävdat att det finns kriminella grupper som varken är fredliga eller obeväpnade. Enligt syriska statliga medier har 400 soldater och poliser dödats av väpnade gäng sedan i mitten av mars. I väst har dessa dödsfall tagits som ännu ett bevis för regimens brutalitet. Det påstås att syriska soldater dödar sina egna, som vägrat lyda order.

Joshua Landis, professor vid University of Oklahoma och Syrienkännare, skriver på sin blogg Syria Comment om ett konkret fall där påståendet visat sig vara en lögn.

I april dödades nio soldater under protesterna i staden Baniyas. Oppositionella hävdade att de avrättats för att de vägrat skjuta mot demonstranter. En av de som dödades var en kusin till Joshua Landis fru, som kommer från Syrien. Genom hennes släkt har den amerikanske professorn talat med andra soldater som var med när de nio dödades. Två militärfordon åkte genom Baniyas när de utsattes för ett bakhåll. De besköts med automateld från krypskyttar som bland annat gömt sig på näraliggande hustak. Nio miste livet.

Därefter har detta trappats upp. Det hittills blodigaste dådet skedde i Jisr al-Shugur i norra Syrien i maj då 120 poliser och medlemmar i säkerhetsstyrkorna dödades.

Det ska sägas att Joshua Landis inte alls är någon anhängare av Syriens ledning. Han anklagar regimen för dödligt våld mot fredliga demonstranter. Men Joshua Landis menar att man inte får blunda för verkligheten. I dagens Syrien agerar väpnande grupper som har en allt annat en fredlig agenda.

Rapporter om detta börjar sippra igenom också i ledande västmedier. Så här skrev brittiske The Telegraph 6 augusti: ”…bevisen växer för att våldsamma element, som stöder oppositionen har utfört välbeväpnade och noggrant samordnade attacker mot regeringstrupper.”

Tidningen citerar syriska oppositionella som bekräftar att det pågår ett väpnat uppror och nämner som exempel ett blodigt angrepp på soldater i Hama i slutet av juli. Det var upptakten till arméns belägring av och inmarsch i staden, vilket svenska medier dagligen rapporterade om första veckan i augusti.

Den belgiske professorn Pierre Piccinin blev under sin vistelse i Syrien vittne till en sammanstötning. Det var den 14 juli i staden Homs som en grupp på femtio maskerade ungdomar öppnade eld mot poliser vid en vägspärr, vilket i sin tur ledde till att armén grep in.

Ovanstående är inte skrivet för att försöka idyllisera Bashar al-Assads regim. Grova övergrepp har utan tvekan begåtts i bemötandet av den uppblossade proteströrelsen – det har erkänts av presidenten själv. Det finns också ett berättigat folkligt missnöje med bristen på demokrati och försämrade levnadsförhållanden. Vilket också erkänns av de styrande och är orsaken till ett genomgripande reformprogram.

Men det pågående drevet mot Syrien handlar varken om demokrati och mänskliga rättigheter eller värnandet av fattiga syrier. Det handlar om storpolitik. Om att imperialismen och dess allierade vill ha bort en motsträvig regim i Mellanöstern och ersätta den med en lydig sådan. För att stärka sin kontroll över hela regionen och dess naturresurser.

Det finns åtskilliga rapporter om hur USA, Turkiet, Saudiarabien, libanesiska Framtidsrörelsen med flera är inblandade i försöket att åstadkomma ett regimskifte.

Dmitri Rogozin, Rysslands sändebud hos Nato, inser detta när han varnar för krigsrisken. Nato ingriper endast mot de ”vars åsikter inte överensstämmer med västs”.

Störtandet av al-Assad, förklarar Rogozin, är en del av en mer långsiktigt måls-ättning, att göra Syrien till ett brohuvud för en attack på Iran, den största USA-fienden i hela Mellanöstern.