"Slåss för rättvisa i Sverige, så stödjer ni oss palestinier"

• • I januari 2002 greps Ahmad Saadat, generalsekreterare för Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), av den Palestinska myndigheten. Gripandet skedde på order av Israel och USA. Orsaken var att PFLP, som ett direkt svar på Israels mord på PFLP:s dåvarande generalsekreterare Abu Ali Mustafa i september 2001, avrättat  den israeliska ministern Rehevam Ze´evi, som öppet förespråkat fördrivning av alla palestinier.

Proletären har träffat Ahmad Saadat i fängelset. I intervjun talar han om bland annat Israels uttåg från Gaza, samarbetet med islamisterna och den världsomspännande kampen mot imperialismen.


• Berätta om PFLP?
– PFLP är en unik organisation i Palestina, säger Ahmed Sadaat. Vi är en marxistisk organisation som förenar den palestinska befrielsekampen med kamp mot imperialismen i arabvärlden och internationell solidaritet. Vårt program bygger på två punkter. Den första handlar om kampen här och nu, den andra anger vår långsiktiga strategi för befrielsen av hela Palestina.



– Den första punkten innefattar avslutande av ockupationen av
Västbanken – inklusive östra Jerusalem – och Gaza, samt flyktingarnas
rätt att återvända, som fastslagits i FN:s resolution 194 från 1948.
Detta ser vi som det första steget på vägen mot en varaktig fred, och
upprättandet av en demokratisk stat i hela Palestina, med lika
rättigheter för alla, oavsett nationalitet, religion, klass eller kön.



– Vi menar också att endast en socialistisk stat kan garantera dessa
rättigheter. Se exempelvis på Sverige. Trots att det är ett utvecklat
land, där det formellt råder jämlikhet, finns stora skillnader mellan
människor på grund av klass, kön och etnisk tillhörighet.



– En tvåstatslösning kan aldrig fungera. Det prövades i Sydafrika – och
misslyckades. I Israel bor redan nu en och en halv miljon palestinier,
när flyktingarna återvänder blir de mer än fem miljoner. Israel kan
inte vara en stat för judar när en stor del av befolkningen är
palestinier. Dessutom finns även andra nationaliteter i Israel. Därför
måste målet för vår kamp vara en demokratisk stat med lika rättigheter
för alla.



• Hur ser du på den nuvarande politiska situationen i Palestina?

– För att förstå den nuvarande politiska situationen måste man gå
tillbaka till Osloavtalet. Osloavtalet är inte ett avtal för fred. Det
är ett avtal för samarbete med Israel. Det handlade nästan uteslutande
om att skapa säkerhet för Israel, utan att lösa några av det
palestinska folkets problem. Camp David-förhandlingarna år 2000 var i
samma anda.



– Den andra intifadan bevisade att Olsoprocessen inte kunde fungera.
Sedan dess har vi även sett ”Vägkartan för fred”, som är Bushs
skapelse. George Bush förnekar palestinierna all rätt till motstånd,
men ger Israel rätt att utöva sin terror mot palestinierna. Också
Vägkartan bygger på samma koncept som Oslo. Palestinierna skall sluta
att kämpa, utan att få någonting i gengäld.



– Nu talas även om Sharon-planen, om ”disengagement”. Denna plan har
två delar. Den första delen är uttåget från Gaza. Detta är någonting
som Israel har planerat länge, redan före Osloavtalet. Det kostar helt
enkelt för mycket att hålla Gaza ockuperat. 7500 bosättare skyddas av
flera tusen soldater. Israel kommer fortfarande att kontrollera havet,
luftrummet och gränserna.



– Trots detta är reträtten ett politiskt nederlag för Israel, som
kommit till stånd tack vare palestiniernas motståndskamp. Sharon
försöker framställa reträtten som en seger. Han vill också använda
reträtten för att kunna driva igenom den andra delen av sin plan. Denna
del handlar om att tvinga fram ändringar i Vägkartan till Israels
fördel, fortsätta murbygget och utöka bosättningarna på Västbanken.



– PFLP har en annan lösning på problemen. Det finns många
FN-resolutioner som stödjer palestiniernas rättigheter. Exempelvis
fastslår både resolutionerna 184 och resolution 337 det palestinska
folkets rätt till en självständig stat, och åtskilliga resolutioner
fördömer bosättningarna och annekteringen av östra Jerusalem.



– Vi kräver att FN-resolutionerna skall implementeras, istället för
USA:s diktat. Vi kan inte förhandla om dessa resolutioner. En lösning
av konflikten måste baseras på internationell rätt, inte på Israels
säkerhetskrav. Det krävs kamp både i Palestina och internationellt för
att få stöd för dessa till synes självklara saker. Bush stödjer
byggandet av den illegala muren, och har sagt att man inte kan begära
att bosättarna skall flytta. Detta betyder i praktiken att Jerusalem ej
skall vara till för palestinierna, ty hela östra Jerusalem har
inringats av bosättningar. Det kan aldrig bli någon fred så länge
bosättningarna existerar!



– Inom det palestinska samhället finns olika uppfattningar om hur
kampen för våra nationella rättigheter skall föras. Den palestinska
myndigheten försöker att lösa problemen genom förhandlingar med Israel.
Vi menar att detta är en farlig väg. Den kan inte ge verklig fred, men
leder till ett uppgivande av våra rättigheter som nation. Kampen mot
Israel måste fortsätta. Vi behöver också utveckla våra internationella
kontakter. För att lösa konflikten behövs en internationell plan,
baserad på FN-resolutioner.



– Vi palestinier måste lösa våra interna problem, och komma överens om
hur kampen skall föras vidare. Antingen gör vi detta genom att slåss
med varandra, eller så måste vi utlysa val. Val till parlamentet och
val inom PLO på alla nivåer. På så sätt kan PLO återuppbyggas, och det
palestinska folket får möjlighet att själv välja inriktning för sin
motståndskamp.



• Vilka politiska huvudinriktningar ser du inom det palestinska samhället?

– Det finns tre huvudinriktningar. De första är den som representeras
av ledarskapet inom Fatah-rörelsen, och som jag skulle vilja
karaktärisera som compradorbourgeoisins inriktning. Som vi redan talat
om bygger dess politiska idé på kompromisser med Israel. Den har
etablerat ett system som väsentligen följer USA:s och Israels vilja,
och är en del i USA:s plan för att omskapa mellanöstern efter sina egna
intressen.



– Den andra huvudinriktningen utgörs av vänstern. Vänsterns vision är
en sekulär stat med politisk och ekonomisk demokrati. Det palestinska
samhällets ekonomi måste byggas på ett sådant sätt att den kan
understödja och bli en del av befrielsekampen. Vänsterns vision bygger
på respekt för alla människors fri- och rättigheter.



– Den tredje huvudinriktningen är den nygamla, islamiska inriktningen.
På det ekonomiska området är den nyliberal. Islamisterna har ingen
respekt för människors frihet, och politiskt vill de föra oss många år
tillbaka i tiden. Vi har digra erfarenheter att deras system på andra
platser i världen; till exempel i Iran, Sudan och Afghanistan.



– Exemplet Iran visar att islamismen är oförmögen att lösa samhällets
problem. Iran är ingen demokrati. Enbart islamister tillåts ställa upp
i valen och uttrycka sina åsikter. De nationella minoriteterna –
däribland araberna – saknar alla rättigheter. Dock måste sägas att Iran
trots allt står emot imperialismen. Men med sin brist på demokrati kan
landet inte vara en pålitlig allierad i den antiimperialistiska kampen.




– Både vänstern och islamisterna förespråkar kamp mot imperialismen. På
grund av detta är det möjligt att bygga en enhetsfront med
islamisterna. En sådan front kan dock bara vara möjlig om vi kan enas
om att respektera människors grundläggande fri- och rättigheter. Det är
nödvändigt, men mycket svårt, att föra diskussioner med islamisterna.
På senare år har vissa islamistiska partier till synes ändrat sin
inställning till demokratin. Exempelvis så driver det muslimska
brödraskapet på för val i Egypten. Men hittills har inte denna nya
inställning blivit testad i praktiken.



– Internationellt behövs en bred diskussion med de islamistiska
rörelserna. Situationen här i Palestina är lite annorlunda. I kampens
skugga blir en enhet mellan vänstern och islamisterna både önskvärd och
möjlig, även inom en snar framtid.



• Vad anser du om de europeiska ländernas roll i Palestinafrågan?
Kan de nuvarande förhandlingarna resultera i någonting positivt för
palestinierna?

– De flesta länder i värden stödjer kravet på att Israels ockupation av
Västbanken och Gaza skall upphöra. Så också EU-länderna, liksom
Ryssland. Det är egentligen bara USA och Israel som vägrar. Men EU
söker lösa problemet över huvudet på oss palestinier. De vill att vi
skall acceptera Vägkartan för fred, och upphöra med vår kamp. Det kan
vi aldrig göra. Det är enbart med kamp som vi kan vinna våra
rättigheter.



– Låt mig förklara vad jag menar. Innan 1967 erkände ingen det
palestinska folkets rättigheter. I FN-resolution 242 från november 1967
stadgas att Israel måste lämna de då nyligen ockuperade områdena. På
den tiden sågs dock Palestinafrågan som ett mänskligt problem, inte som
ett politiskt. 1974, efter sju år av palestinsk kamp, ges PLO
observatörsstatus i FN och världen erkänner – i alla fall formellt –
palestiniernas rätt till självbestämmande.



– Innan den första intifadan var det ingen som talade om en palestinsk
stat. Erkännandet av vår rätt till en stat är ett resultat var vår
kamp. Den andra intifadan gav oss uttåget från Gazaremsan.



– Vad har vi fått genom förhandlingar med Israel? Under Osloåren hade
vi myndighet i delar av Västbanken och Gazaremsan, men dessa områden
ockuperades direkt när intifadan bröt ut. Osloavtalet har misslyckats,
eftersom det ej gav det palestinska folket vad det behöver. Varje
framtida fredsavtal måste erbjuda mer än vad Osloavtalet gjorde. Men
Vägkartan är ännu sämre än Oslo, den är direkt dikterad av USA!



– Vi har egentligen bara två saker att välja mellan. Antingen
accepterar vi det som erbjuds oss: Ett område mindre än det som
ockuperades 1967, utan Jerusalem, utan att flyktingarna får rätt att
återvända, och att Palestinafrågan därmed begravs och avförs från den
politiska dagordningen. Eller så fortsätter vi befrielsekampen. Vi har
inga andra val.



– Ändå finns det positiva saker i den nuvarande situationen. Vår kamp
har tvingat världen att ta ställning. Våra framsteg i den andra
intifadan var små, men vi kan bygga vidare på dem. Man måste komma ihåg
att det som har uppnåtts, det har uppnåtts genom kamp. Vi förväntar oss
bara små framsteg på kort sikt, trots att vi har stora mål. Det
palestinska folket kommer aldrig att ge upp.



• Hur påverkar kampen i Irak och övriga Mellanöstern situationen i Palestina?

– Vår kamp är intimt förbunden med den antiimperialistiska kampen i
resten av arabvärlden. I synnerhet motståndet i Irak har mycket stor
betydelse för oss. Ett av USA:s viktigaste skäl för Irakkriget var att
man sökte skydda Israel. Varje nederlag för imperialismen, i Irak och
annorstädes, är i motsvarande grad en seger för oss. Vårt mål kan bara
nås om de arabiska massorna förenar sig i kamp mot USA-imperialismen
och dess planer här i regionen. I Irak har man tillsatt en ”regering”
som är beroende av USA för sin överlevnad. I Libanon försöker USA att
stärka sina positioner på Syriens bekostnad. Det palestinska folket
vill man påtvinga sin ”Vägkarta för fred”.



– Allt detta är delar av USA:s plan för Mellanöstern. Den syftar till
att säkra kontrollen över oljan i regionen. Man använder sig av termer
som ”demokrati”, ”reformer” och ”kamp mot terrorismen” för att
rättfärdiga sina ambitioner. Med ”terrorism” avses helt enkelt all kamp
mot USA-imperialismen. Paroller som ”demokratiska reformer” syftar till
att ändra styrelsen i arabländerna. Dessa regeringar har idag en
teknokratisk och delvis feodal karaktär. USA vill försäkra sig om
regeringar som underordnar sig dess politiska program, som bygger på
avreglering av ekonomin och kontroll över oljetillgångarna.



– Israels roll är att vara imperialismens hund i Mellanöstern. Därför
är det också av stor vikt för USA att få till stånd regeringar i
arabländerna som är vänligt inställda till Israel. Detta är en del av
vad de nu gör i Irak. Om motståndet kan välta det amerikanska projektet
i Irak, först då har vi möjligheter att nå verkligt stora framgångar
med kampen här i Palestina. Allmänt så gäller att när den
internationella rörelsen mot imperialismen är framgångsrik, då ökar
även våra möjligheter.



• Vilka taktiska uppgifter står den palestinska befrielsekampen inför?

– För att verkligen kunna utveckla kampen måste vi utgå från vad vi
har. Vi måste bygga en ekonomi som är inriktad på att stödja
motståndet. För att erhålla internationellt bistånd måste vi underkasta
oss USA:s krav, och låta den palestinska myndigheten fungera som polis
åt Israel. Detta är en utveckling som naturligtvis bara gynnar Israel.



– I dagsläget, under ockupationen, är det svårt att tala om någon
egentlig palestinsk industri. Innan den palestinska myndigheten kom
till, så baserades den ekonomiska utvecklingen på 1967 års områden på
icke-statliga, ofta ideella organisationer och föreningar. Det är på en
sådan bas som verklig utveckling av vårt samhälle kan bli möjlig under
nuvarande omständigheter. Vårt samhälle måste tillhandahålla det som
den enskilde individen behöver för att tillfredsställa sina dagliga
behov och för att slåss mot ockupationen.



– Under den första intifadan uppnåddes delar av detta. Israeliska varor
bojkottades och ersattes med lokal produktion i byar och samhällen. Vi
värnade den inhemska industrin och jordbruket som den ekonomiska basen
för vår motståndskamp. Vi organiserade sjukvård och rehabilitering på
ideell basis.



– Detta är de sätt som ett fattigt folk kan arbeta på för att bekämpa
en mäktig ockupationsmakt. Vi kan inte förlita oss på bistånd utifrån,
som till stor del styrs av politiska hänsyn. När Bush exempelvis
började tala om att ändra det palestinska ledarskapet, då stannade
penningflödet i det internationella biståndet till Palestina. Idag
måste palestinska organisationer som söker internationellt bistånd
skriftligen förbinda sig att inte stödja “terrorism”. På en sådan grund
kan vi inte bygga vår ekonomi!



– Allt jag har sagt nu gäller naturligtvis situationen under den
nuvarande ockupationen. För att vi skall kunna tala om verklig
utveckling måste ockupationen upphöra.



• Hur ser du på kampen mot muren? Vilken potential har den icke-våldsliga taktik som använts i byar som Budrus, Biddu och Bil’in?

– Allt motstånd, oavsett form, är bra. Det kanske mest positiva i
kampen mot muren är att protesterna involverar hela samhällen. Det är
nödvändigt med en folklig kamp mot ockupationen. Man kan dock inte
skilja denna form av motstånd från andra former. Vilken form motståndet
tar på olika platser beror på situationen lokalt. Alla kampformer
behövs.



– Den nuvarande kampen mot muren kommer inte att lösa våra problem. Men
den har en viktig funktion i att demonstrera att någon
“förhandlingslösning” inte kan fungera. Vi kan aldrig kompromissa med
kravet på ett slut på ockupationen av Västbanken och Gaza. Den – liksom
muren – strider mot internationell lag. Vi kan förhandla om en tidsplan
för att upphäva ockupationen, men inte om ockupationen som sådan.



– Detta skall inte tolkas som att vi är emot förhandlingar i allmänhet.
Vad vi vänder oss emot är en lösning enbart baserad på kompromisser.
Varje sådan lösning kommer – givet de faktiska styrkeförhållandena –
att vara till Israels fördel. Vi förespråkar en internationell
konferens i FN-regi om lösningen på konflikten och skapandet av en
palestinsk stat. Däremot är vi emot de förhandlingar som förs med
Israel och den såkallade ”kvartetten”. Internationella frågor löses i
FN, inte av någon självutnämnd grupp av stater. Så är det med
Västsahara, så var det med Rhodesia med mera. Varför skulle Palestina
vara ett undantag? Vad det handlar om är att USA försöker att kringgå
FN och skapa en internationell ordning enbart baserad på dess egen
dominans.



• Hur påverkar klassförhållandena inom det palestinska samhället befrielsekampen?

– Jag vill börja med att poängtera att vi har en bourgeoisie i
Palestina. Fatah-ledningen utgör en byråkratisk bourgeoisie. Efter
skapandet av Palestinska myndigheten gick denna från att vara ledare
för PLO till att vara ledare för hela det palestinska samhället. Den
personliga vinningen för dess medlemmar visar sig på många sätt, inte
minst genom de abnorma säkerhetsarrangemang som omger ledningen för
Palestinska myndigheten och genom den utbredda korruptionen. Den
palestinska bourgeoisien är ekonomisk uppknuten till den israeliska
genom de många samarbetsprojekten mellan Palestinska myndigheten och
Israel.



– Den israeliska bourgeoisien har intresse av att dess palestinska
klassbröder skall leda det palestinska folket, att det skall ha makt,
pengar och medieinflytande. På grund av den speciella situation som
råder här kan man egentligen inte tala om en riktig bourgeoisie.
Snarare om en samlig tjuvar, som agerar för egen vinnings skull. De har
pengar, makt, VIP-kort och fri rörlighet genom de israeliska
vägspärrarna.



– Det som jag sagt gäller inte hela Fatah-rörelsen, men dess överskikt.
Den folkliga delen av Fatah står idag utan politisk ledning. Detta
bäddar för den konflikt inom rörelsen som blivit alltmer tydlig under
senare år.



– I den nuvarande situationen är det omöjligt att skilja klasskampen
och nationella kampen åt. Av detta följer att om den nationella kampen
skall vara framgångsrik, så måste den ledas av vänstern. Detta är inte
bara någonting vi säger eller önskar; det är objektiva fakta. För att
kunna fylla denna roll måste vänstern skapa sig en bra teori.



– PFLP är den enda alltigenom marxistiska organisationen i Palestina.
De andra vänsterorganisationerna kan ses som delvis marxistiska, delvis
socialdemokratiska. En del av dem delar visioner med den palestinska
bourgeoisien och har ingen del i den väpnade kampen. De grupper som
inte tar del av kampen fjärmar sig lätt från verkligheten, för att
istället sätta sin tro till idéer som till exempel Genèveinitiativet.
PFLP är faktiskt den enda organisation som vet vad den vill och har en
tydligt deklarerad målsättning. Fatah och Palestinska folkpartiet (PPP)
talar om en stat inom 1967 års gränser. DFLP svävar också på målet när
det gäller dessa saker. Man hävdar flyktingarnas rätt att återvända,
men utan att specificera om man menar till hela Palestina eller enbart
Västbanken och Gaza.



– Som marxistisk organisation måste PFLP fastslå den teoretiska
grundvalen och ge en kampagenda för vänstern. Kampen måste placeras i
ett internationellt och historiskt sammanhang, och knytas till våra
strategiska målsättningar.



• Anser PFLP att den väpnade kampen skall begränsas till 1967 års områden, eller föras inom hela Palestina?

– Alla palestinska grupperingar hävdar vår rätt att attackera soldater
och bosättare. Då kan man fråga om enbart de israeler som bor på
Västbanken och Gazaremsan är bosättare, eller om inte alla egentligen
är det. Vi hävdar att hela Israel är en kolonial stat, och att vi
därför har rätt att kämpa även i 1948 års områden. I den nuvarande
situationen bygger dock vår väpnade taktik på att enbart attackera
soldater och bosättare på Västbanken och i Gaza.



– Under den senaste intifadan har Israels våld trängt in i varje del av
vårt samhälle. Vid vissa tillfällen har vi därför ansett det riktigt
att även genomföra väpnade operationer inne i 1948 års områden, som
svar på de lidanden och de brott som ockupationsmakten utsatt oss för.
De dödar oss även i våra egna hem, varför skulle inte vi har rätt att
föra vår försvarskamp överallt?



– PFLP:s aktioner inne i 1948 års områden har dock varit få, och
uteslutande varit varningar eller svar på Israels attacker: Totalt fyra
aktioner, varav två varit riktade mot soldater och de övriga två mot
bosättare. Och hotellet där Ze’evi dödades låg faktiskt inom 1967 års
gränser.



– Kampen i Palestina är mycket komplex. Den är nära besläktad med
irländarnas och baskernas kamp. Ryssen som flyttade hit igår har alla
rättigheter, samtidigt som miljoner palestinier som bott här hela sina
liv saknar till och med det mest grundläggande skydd.



• Slutligen: Vad skulle du vilja säga till Palestinavännerna i Sverige? Hur kan vi stödja befrielsekampen?

– Mitt budskap är detsamma till alla folk i världen: Vi för alla samma
kamp mot imperialismen. Det bästa sättet som ni kan stödja oss på är
genom att slåss för jämlikhet och rättvisa i era egna hemländer. Vårt
mål är att bygga en ny värld som inte känner någon ojämlikhet mellan
människor, där utsugning inte existerar. Om folket i Sverige enas i
kamp mot imperialismen så är det ett ovärderligt stöd för oss. Det är
svårt för folket i ett land att nå sina antiimperialistiska mål om man
inte förenas med andra folk i gemensam kamp. På så sätt är varje
framgång för den antiimperialistiska rörelsen en framgång för oss i
Palestina, liksom även för alla andra folk som slåss för sin frihet.



– När nu kapitalismen har skapat en stat som terroriserar och
förtrycker folken i hela världen, då måste även vi förenas i en
världsomfattande kamp mot imperialismen. Endast så kan vi alla nå våra
mål.



Erik D

Proletären 37, 2005