Borde vara en självklarhet att reagera mot arbetskraftsimport

På EU:s så kallade inre marknad ska företagen fritt kunna skyffla arbetskraften fram och tillbaka över nationsgränserna. Under Sveriges första år i EU var detta inte ett stort problem. Skillnaderna i löner och arbetsvillkor var ganska små mellan Sverige och länder som Danmark, Finland, Holland och Tyskland.

Men genom anslutningen av Polen, Ungern och de baltiska länderna 2004 och Rumänien och Bulgarien 2007 förändrades bilden. Från dessa länder kommer och rekryteras arbetskraft som är beredda och ofta tvungna att acceptera sämre löner och villkor. Dessutom utsätts många av dem för dåliga, och i många fall farliga, arbetsmiljöer.

Fackförbunden jagar fuskare och skumraskföretag och försöker att värva medlemmar bland gästarbetare och utstationerade arbetare för att tvinga fram kollektivavtalsmässiga löner och villkor. Men det är ett enormt och tidskrävande, ofta fruktlöst, arbete. Sveriges medlemskap i EU har inneburit att både fackliga och politiska medel för att motverka social dumpning gått förlorade.

Före EU-medlemskapet krävdes arbetstillstånd för att jobba i Sverige. Undantaget var de nordiska länderna. För att bevilja ett arbetstillstånd skulle både fackförbund och arbetsköparorganisationer tillstyrka. Fackförbundet kunde då villkora med lönekrav i svensk nivå. Fanns lämplig arbetskraft i landet medgavs inte något arbetstillstånd. Dessutom hade fackförbunden rätt att med stridsåtgärder tvinga utländska företag att teckna svenska kollektivavtal även om de hade utländska kollektivavtal.

Det borde inte vara kontroversiellt att reagera mot dagens situation. Det finns flera hundra tusen gästarbetare i Sverige. Vi hittar dem på byggen, på vägarna, i skogen, som städare på hotellen, inom vården och industrin. En del har förvisso schyssta villkor. Men alltför många utnyttjas skamlöst.

Lastbilsförare som bor i sin lastbilshytt år i sträck. Arbetare som arbetar upp till 15 timmar om dagen för löner på lite drygt 6.000 kronor i månaden. Samtidigt utnyttjar svenska och utländska företag systemet. Trots låga löner betalar de varken skatter eller arbetsgivaravgifter.

Borgerligheten uppskattar situationen. Det är inte konstigt. På ett försåtligt sätt utmålar därför borgerliga megafoner alla motståndare till systemet som främlingsfientliga, rentav rasistiska. Liksom i Maciej Zarembas berättelse om den polske rörmokaren blir facket och alla som kräver schyssta villkor misstänkliggjorda.

Att kräva stopp för lågprisimport av arbetskraft är detsamma som att inte unna utländska arbetare rätten till ett annat liv.

Företag som betalar slavlöner för slavliknande villkor undkommer på så vis kritik. Tyvärr har denna argumentation också sått tvivel och moralpanik hos en del så kallade vänsterdebattörer. Arbetskraftsimporten blir en fråga om individuell frihet istället för ännu ett exempel på sociala bakslag i det nyliberala systemskiftet.

För att bli kvitt det splittrande och orättvisa utnyttjandet av utländska arbetare måste Sveriges arbetare kräva en ny folkomröstning om EU-medlemskapet. Ett svenskt utträde skulle stärka arbetarsaken i hela Europa.

Ulf Nilsson

Facklig sekreterare (K)