Franska lokförare mot svensk modell

– Vi har förstått att ni har lite mer av en kompromisskultur än vad franska arbetare har, säger Matthieu Bolle-Reddat och skrattar.

Framför oss sitter tre lokförare från två länder. Axel Persson och Matthieu Bolle-Reddat är lokförare i Frankrike och medlemmar i det stridbara facket CGT. Povel Johansson är lokförare i Sverige och medlem i Seko.

De har alla tre deltagit i det alternativa EU-toppmötet för arbetare och nu sitter vi ned för att prata om arbetarkamp, järnvägsprivatiseringar och varför Frankrikes president Emmanuel Macron ser Sverige som en förebild.

Några kilometer bort, bakom polisavspärrningar och avstängda vägar, har EU:s regeringschefer pratat sig varma om den sociala pelaren. Macron togs emot som en hedersgäst av Stefan Löfven och på presskonferensen hyllade han den svenska modellen som en förebild för Frankrike:

”Ert lands förmåga att skapa konsensus mellan arbetsmarknadens parter har varit en inspiration för de reformer vi nu lagt fram i Frankrike. Er modell är väldigt inspirerande för franska människor.”

– Macrons politik är det franska näringslivets politik. Hans program är vad de franska storföretagen krävt under de senaste tio åren.

Matthieu Bolle-Reddat, som är ordförande i CGT:s klubb för järnvägsarbetare i Versaille, skräder inte orden när han berättar om reformerna som Macron lagt fram som direktiv utanför parlamentet, bortom de folkvaldas inflytande. Lagförslagen är mer långtgående än förre presidenten Sarkozys arbetarfientliga reformer.

– Syftet är att förändra hur arbetsmarknaden är uppbyggd och försvaga kollektivavtalen och möjligheterna att ta till fackliga verktyg, förklarar han.

Axel Persson, ordförande i fackklubben för järnvägsarbetare i Parisförorten Trappes, fortsätter.

– De vill avveckla kollektivavtalen genom att tillåta arbetsgivare att tillämpa lokala avtal slutna på enskilda arbetsplatser som är sämre än de nationella kollektivavtalen. I vissa fall vill de kunna sluta avtal direkt med enskilda arbetare. De vill att förhållandet mellan arbetare och arbetsköpare ska vara så individuellt som möjligt.

Matthieu Bolle-Reddat beskriver stämningen i den franska arbetarklassen som ”groggy” efter valet i våras. Stödet för Macron har visserligen sjunkit kraftigt, ner till 30 procent enligt vissa undersökningar, men deltagandet i protesterna är ännu relativt lågt.

– Många har inte insett allvaret. Det går så fort. Ska vi vinna måste vi utvidga strejkerna.

Tre dagar tidigare var det nationell protestdag och flera strejker, den senaste av en serie protester som CGT utlyst.

– Sammanlagt har vi haft fem nationella demonstrationer och strejker i samband med det. Deltagandet i strejkerna har varit stort framförallt bland hamnarbetare, transportarbetare och järnvägsarbetare. Inom den privata sektorn har deltagandet däremot inte varit lika stort.

Att deltagandet inte är lika stort i alla sektorer tror Matthieu Bolle-Reddat har flera orsaker.

– Många arbetare har en illusion om att när en lag väl är genomförd, så går den inte att rubba. Men vi har lyckats stoppa lagar förut.

Vissa förbund inom CGT har genom strejker fått regeringen att backa och införa undantag i lagförslaget för vissa branscher.

– Men det är inte hållbart i längden. Om regeringen lyckas få igenom lagen i alla branscher utom där vi är som starkast kommer vi bli isolerade. Vi kommer att behöva försvara oss i bransch efter bransch, företag efter företag.

Att på detta sätt föra kampen i enskilda branscher är ingen framgångsrik strategi, menar Matthieu Bolle-Reddat.
– CGT:s lednings strategi har varit att anordna enstaka demonstrationer med ganska långa mellanrum och låta de mest stridbara förbunden kämpa men utan att hjälpa de svagare förbunden. Vi är många som är kritiska till den här strategin.

Det fackliga klimatet skiljer sig rejält mellan Sverige och Frankrike. Det blir tydligt när Axel Persson, Matthieu Bolle-Reddat och Povel Johansson diskuterar arbetarkamp och möjligheter att ta strid genom facket.

CGT är till skillnad från LO partipolitiskt oberoende, även om facket traditionellt stått det franska kommunistpartiet nära. Dessutom är lokala förbund inom CGT självständiga. Medlemsavgifterna tas in på basplanet, och skickas uppåt. Inte tvärtom, som i Sverige. Och alla klubbar beslutar själva om de ska utlysa eller delta i en strejk.

– Självklart är det bra om man har ledningens stöd, men vi behöver inte grönt ljus från dem, berättar Matthieu Bolle-Reddat.

CGT har cirka 650.000 medlemmar, och är därmed betydligt mindre än svenska LO. Men i Frankrike är ett fackligt medlemskap inte bara en försäkring, förklarar Matthieu Bolle-Reddat. Även ickeanslutna arbetare omfattas av a-kassa och andra försäkringar. Det gör CGT till mycket av en aktivistorganisation.

– I Frankrike är det ett politiskt ställningstagande att vara med i facket, säger Matthieu Bolle-Reddat.

Axel Persson och Matthieu Bolle-Reddat återkommer till hur viktigt det är med arbetares aktiva deltagande i rörelsen. Det räcker inte att ledningen i facket utlyser protester.

– Det blir inte strejk bara för att CGT säger det. Medlemmarna måste vara övertygade. Det finns ingen knapp man bara kan trycka på så att alla går i strejk, påpekar Axel Persson.
Han tar de senaste strejkerna mot Macrons arbetsmarknadslagar som exempel. För att sprida protesterna, och utvidga strejkerna, besöker fackliga aktivister andra arbetsplatser och uppmanar arbetarna att delta. Ibland handgripligen.

– Vi blockerar ingångarna till ett industriområde så att inga lastbilar kommer in. Vi hindrar inte arbetarna som inte vill strejka att gå in men vi tvingar dem att prata med oss, berättar Axel Persson.

I Sverige dominerar kompromissvilja. I Frankrike är det alltid närmre till konflikt, menar Matthieu Bolle-Reddat.

Men vilken som är den allra största skillnaden mellan svensk och fransk fackföreningsrörelse råder det ingen tvekan om. När Axel Persson och Matthieu Bolle-Reddat får höra om freds-plikten, att svenska arbetare i princip inte får strejka när kollektivavtal slutits, kan de nästan inte tro att det är sant.

– Fredsplikten är väldigt konstig för oss. Det är svårt att förstå för en fransk facklig aktivist, säger Axel Persson, som själv är född i Sverige men levt sitt fackligt aktiva liv i Frankrike.
Fredsplikten är inskriven i MBL, medbestämmandelagen. Det gör förhandlingar till det huvudsakliga sättet för fackföreningar att påverka när kollektivavtal finns. I en tid när arbetsgivarna går på offensiven är det snudd på omöjligt, menar Povel Johansson.

– Det fungerar bra om man ska kräva en kaffemaskin, men inte om man ska kräva högre löner.

Fredsplikten, och därmed inskränkningar i strejkrätten, ingår i den så omtalade svenska modellen. En modell Macron ser som en förebild för sina arbetsmarknadsreformer i Frankrike.
Povel Johansson hade hellre sett att det blev enklare för svenska fackklubbar att strejka.

– Vi måste börja använda strejkvapnet och möjligheten att besluta om strejk borde överlämnas till klubbarna. Speciellt nu med alla upphandlingar, där de lokala avtalen är så viktiga.
I Sverige finns ingen lagstadgad minimilön som i Frankrike. Alla rättigheter är inskrivna i avtalen vilket gör dem så viktiga att upprätthålla.

• Finns det några fördelar med den så kallade svenska modellen?
– Fördelen är att makten flyttas från politiken till arbetsplatserna, där både facket och arbetsgivarna ges makt. Politikerna kan inte bestämma hur arbetsmarknaden ska styras. Även om vi fått en Donald Trump i Sverige så hade han inte kunnat sänka avtalen. Därför är rätten att teckna avtal så viktigt och därför är det så viktigt att kunna strejka för att få teckna avtal, säger Povel Johansson.

Den svenska regeringen har nu tillsatt en utredning om att begränsa rätten att strejka för att få teckna avtal. En begränsning skulle innebära att om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen så råder freds-plikt även för de som är anslutna till andra förbund.

– Allt det här är väldigt olikt Frankrike. Vi har många av rättigheterna inskrivna i lagarna. Sedan kan kollektivavtal och lokala avtal förbättra villkoren, säger Matthieu Bolle-Reddat som berättar om de stora generalstrejker CGT genomförde före och efter Andra världskriget.

CGT deltog också i den väpnade kampen mot den tyska ockupationen. En kamp som ytterligare stärkte fackföreningsrörelsen.

– Efter kriget var CGT i princip en beväpnad facklig organisation och vi kunde få igenom många krav.

Tillbaka till nutid. Just nu kämpar CGT på flera fronter. Mot regeringens arbetarfientliga reformer men också mot avregleringar och privatiseringar av järnvägen.
– Det statliga bolaget SNCF har fortfarande monopol på passagerartrafiken men sedan 2006 tillåts privata bolag inom gods-trafiken. Den statliga järnvägen har bolagiserats och styckats upp i två koncerner, säger Matthieu Bolle-Reddat.

– Så började det med SJ också. Först skiljde man på trafikverksamheten och infrastruktur. Därefter delade man upp trafikverksamheten i SJ Gods och SJ Persontrafik. Nästa steg är att det ska bli separata bolag eller privatiseras, påpekar Povel Johansson.

– De vill följa den svenska modellen, snarare än den engelska modellen där de privatiserade järnvägen nästan över en natt, säger Axel Persson.

Povel Johansson berättar om det system i Sverige där staten subventionerar det bolag som vinner upphandlingen på en regional sträcka. Samtidigt kan vilket bolag som helst ansöka om tåglägen, tillstånd att köra enligt tidtabell på en viss sträcka.

– Bolag som inte äger några fordon söker tåglägen ändå. Lyckas de inte få igång någon trafik eller vinna en upphandling säljer de tåglägen till andra bolag. Det blir en marknad för spekulanter.

I Sverige ser Matthieu Bolle-Reddat och Axel Persson framtiden för den franska järnvägen.

– Detta är precis vad EU handlar om. Avregleringen av järnvägen har varit en återkommande fråga inom EU sedan 1980-talet. De har testat flera privatiseringsmodeller och nu har EU-kommissionen bestämt sig för den svenska, säger Matthieu Bolle-Reddat som menar att järnvägen går från ett statligt monopol, som kunde användas till samhällsservice, till privata monopol där företagen ska skapa så stor vinst som möjligt till aktieägarna.

Povel Johansson håller med.

– Det är marknadsfundamentalism. Vem som helst kan inte köra tåg och det är jättehöga investeringskostnader. De låtsas att det är en fri marknad men vilka bolag är det som kan ta sig in på marknaden? Det är i huvudsak statligt kontrollerade bolag. Vi har tyska Arriva och Hongkongbaserade MTR.

I Sverige har privatiseringarna inte bara drabbat järnvägsunderhållet. Povel Johansson menar att det också urholkar den yrkesmässiga sammanhållningen mellan järnvägsarbetare så att det blir svårare att ställa gemensamma krav.

– Men i grunden handlar det framförallt om att samhällsnyttan aldrig går först när marknadskrafterna dominerar.

Matthieu Bolle-Reddat menar att facket måste ta politisk och principiell ställning mot privatiseringarna.

– Det finns ingen human privatisering. Det finns ingen privatisering som respekterar arbetarnas rättigheter. Vårt perspektiv är att vi ska ha en offentligt ägd och styrd järnväg som ska tillfredsställa samhällets behov av transport.

• Emmanuel Macron och EU-kommissionen använder alltså Sverige som förebild för hur den franska och europeiska järnvägen ska privatiseras. Men vilka argument använder privatiseringsivrarna i Frankrike?
– De säger de att det ska bli lika billigt som i Sverige att åka tåg, och att investeringarna skulle öka. Men vi vet att det inte är sant, säger Axel Persson och får medhåll av Povel Johansson.

– Det är därför det är så viktigt att vi träffas och utbyter erfarenheter, konstaterar Matthieu Bolle-Reddat.

Nya arbetsmarknadslagar, inskränkt strejkrätt och privatiseringar. En nyliberalism där Sverige framstår som föregångsland för resten av Europa. Vilken är egentligen EU:s roll?

– Det är en intressant fråga. Inte alla järnvägsarbetare i Europa har samma rättigheter och samma möjligheter att ta till facklig kamp. I Frankrike är järnvägsarbetarna starka, till skillnad från andra länder, säger Matthieu Bolle-Reddat.

– Det är inte EU som är orsaken till privatiseringarna. EU är verktyget kapitalisterna använder för att samordna sin offensiv. EU-direktiven gör att företag och regeringar kan säga att ”vi håller inte med, men vi måste genomföra det här för att EU bestämt det”.

– Och det sker inte bara med järnvägen, påpekar Povel Johansson.

– Det sker i sjukvården, i skolan, med försäkringssystemet och så vidare. Kapitalismen måste alltid växa. Kapitalisterna använder EU som verktyg för att öppna upp tidigare stängda marknader.

Innanför polisavspärrningarna några kilometer bort har EU:s regeringschefer ätit torsk för 600 kronor tallriken. Kanske har Stefan Löfven skrutit för Emmanuel Macron om fredsplikt, samförståndsanda och tågprivatiseringar.

Axel Persson och Matthieu Bolle-Reddat ska snart resa hem till Frankrike. Men innan dess passar de på att bjuda in Povel Johansson till Paris för att träffa franska järnvägsarbetare.

Det är som Matthieu Bolle-Reddat några timmar tidigare sagt på det alternativa EU-toppmötet: ”När arbetarna slutar ta varandras händer, då gnuggar arbetsköparna sina.”