90-talskrisen – en del av nyliberalismens intåg
1990-talet är det årtionde då Sverige definitivt lämnade den reformistiska välfärdspolitiken, till ackompanjemang av en djup ekonomisk kris skapad av det kapitalistiska systemet. Nationalekonomen Bertil Kilner reder ut vad som hände.
Efter andra världskriget hade Sverige en lysande ekonomisk utveckling. Med en helt oförstörd produktionsapparat i en värld som ropade efter varor till återuppbyggnaden efter kriget, kunde svensk exportindustri blomstra. I ett korporativt samarbete mellan arbete (LO), kapital (Svenskt Näringslivs föregångare SAF) och staten (Socialdemokraterna) omdanades Sverige för att motsvara exportindustrins behov.
Arbetskraften flyttades med statlig hjälp till de stora exportindustriorterna med skeppsvarv, fordons- och maskintillverkning, framställning av el- och teleprodukter och läkemedel. Svenska råvaror som järnmalm, trä och papper hade stor avsättning. Perioden från 1945 och framåt var kapitalismens guldålder.
Nyliberala reformer
Men under första delen av 1970-talet blev problemen med lönsamheten uppenbara – det som kallas profitkvotens tendentiella fall blev tydligt. Kapitalisterna sökte lösa problemet genom att helt enkelt höja priserna på sina produkter. Och med full sysselsättning (till och med brist på arbetskraft) kunde arbetarklassen i stor utsträckning kompensera sig för de dyrare varorna genom löneökningar.
Det hela ledde till inflation. Sverige hade en fast växelkurs. Stigande priser i Sverige betydde att importörer i andra länder fick betala alltmer för de varor de köpte i Sverige. Exportindustrin klagade över konkurrenssituationen. Lösningen blev devalvering – den svenska kronans växelkurs skrevs ned, svenska varor blev billigare utomlands men importen till Sverige blev dyrare.
Det eldade på inflationen och krävde ytterligare devalveringar: 1976 med tre procent, 1977 i april med sex procent, i augusti med tio procent och 1981 med ytterligare tio procent. När S-regeringen återkom 1982 devalverade den kronan med 16 procent.
Devalveringarna fördyrade levnadsomkostnaderna och allt fler började finansiera sin konsumtion med lån. Men där fanns ett hinder. Bankernas utlåning – liksom avbetalningsköp – begränsades av regleringar. Det gjorde att kapitalisterna inte med tillräcklig vinst kunde sälja allt som tillverkades.
In på scenen trädde nyliberalerna: finansministern Kjell-Olof Feldt (S) samt nationalekonomen och tidigare trotskisten Klas Eklund. Tillsammans med riksbankschefen Bengt Dennis genomförde de 1985 den så kallade novemberrevolutionen*, slopandet av bankernas lånetak och andra kreditregleringar. Marknaden skulle själv reglera utlåningen.
Resultatet lät inte vänta på sig. Före 1985 hade kreditgivningen ökat med cirka åtta procent per år. Efter 1985 ökade den med 50 procent per år!
Finansbolagen ser chansen
Många nyskapade finansbolag såg möjligheterna och tog riskerna: de lånade upp pengar i affärsbankerna och lånade ut dem till bostads- och fastighetsköp där priserna steg snabbt och spekulation i prisuppgång blev viktigare än hyresinkomsterna. I Stockholm steg kontorshyrorna mellan 1980 och 1989 med 260 procent, men priset på samma kontor steg med nära 800 procent.
Men värdet på tillgångar som fastigheter, aktier och obligationer är i slutändan alltid beroende av den avkastning/intäkt som tillgången ger. Om en kontorsfastighet för 1 miljon kronor som ger en intäkt på fem procent (50.000 kr), stiger med 800 procent så krävs att avkastningen/hyresintäkterna stiger till 400.000 kr för att avkastningen fortfarande skall vara fem procent.
En till slut ohållbar kalkyl, även om fastighetsägaren skulle nöja sig med en lägre avkastningsprocent. När hyresintäkterna/avkastningsprocenten inte hänger med uppåt, sjunker värdet på fastigheten förr eller senare till under den skuld ägaren har för köpet av fastigheten.
Fastighetsbolaget Allhus, som tack vare avregleringarna kunnat låna upp stora belopp i finansbolaget Nyckeln för att investera i London, var en av de svenska spekulanter som verksamt bidrog till att fastighetspriserna steg kraftigt både i London och andra stora städer i Europa.
Men priserna på fastigheterna stod inte i rimlig relation till avkastningen/hyresintäkterna. Det blev allt svårare för spekulanterna att betala ränta och amortering på lånen. Allhus hade lånat 700 miljoner kronor av Nyckeln och kunde inte betala skulden. Den 24 september 1990 gick Nyckeln i konkurs med kreditförluster på tre miljarder kronor. Fler konkurser följde. Och det var bara början: finansbolagen som lånat pengar av affärsbankerna fick nu problem.
Avregleringen av valutan
Exportkapitalisterna var inte nöjda. De ville att Sverige skulle införa en så kallad flytande växelkurs, där marknaden oinskränkt bestämmer växelkursen.
När regeringen och Riksbanken 1989 i ytterligare en nyliberal avreglering slopade alla valutarestriktioner gick det att föra ut hur mycket pengar som helst ur landet. Fastighetsspekulanter och exportkapitalister utnyttjade läget. Med fria krediter lånade exportkapitalisterna enorma belopp som de förde ut ur landet: de växlade sina lånade svenska kronor till utländska valutor hos Riksbanken, som därför tvingades låna motsvarande enorma belopp i utländsk valuta för att kunna växla dem mot de svenska kronor exportkapitalisterna kom med.
Exportkapitalisterna jublade, samtidigt som de svenska hushållen fick kraftigt fördyrade omkostnader.
Riksbanken försökte stoppa exportkapitalisternas attacker mot den fasta växelkursen genom att höja räntan i olika steg. Mellan den 16 och 21 september 1992 höjde Riksbanken sin ränta, som bestämmer övriga räntor, till 500 procent. Ekonomin frös till is och attackerna upphörde.
När Riksbanken sänkte räntan fortsatte attackerna. Då gav Riksbanken upp: exportkapitalisterna fick som de ville, den fasta växelkursen övergavs och ersattes av en marknadsstyrd växelkurs. Kronans värde sjönk på ett år med cirka 30 procent. Exportkapitalisterna jublade, samtidigt som de svenska hushållen fick kraftigt fördyrade omkostnader.
”Århundradets skattereform”
1990-91 genomförde Socialdemokraterna och Folkpartiet (idag Liberalerna) en skattereform i nyliberal anda. Reformen innebar att skattebördan flyttades över från dem med höga inkomster och stora förmögenheter till låg- och medelinkomsttagare. Dessutom sänktes ränteavdragen vid skuldsättning från 50 till 30 procent.
Det blev alltså betydligt dyrare att låna pengar, vilket påskyndade krisen. Bristen på krediter ledde till många konkurser. Under 1980-talet hade Sverige 7.000 konkurser per år. Bara under 1992 var antalet konkurser 22.000.
Arbetslösheten steg brant till en halv miljon människor. Den offentliga sektorn drabbades när staten skulle ”sanera” de statliga underskotten.
Krispaket efter krispaket
Bankernas problem tvingade staten att ingripa, en bank togs tillfälligt över av staten, andra fick bidrag. Statens utgifter ökade samtidigt som statens inkomster minskade på grund av alla konkurser och den arbetslöshet som blev följden.
Krispaketen avlöste varandra med nedskärningar i a-kassa och sjukförsäkring. Sedan Moderaterna med Carl Bildt i spetsen vunnit regeringsmakten 1991, lade S och M under hösten 1992 fram ett gemensamt krispaket med sänkt sjukförsäkring, ytterligare en karensdag, sänkt barnbidrag och höjd pensionsålder. Sverige skulle också ansöka om medlemskap i EU.
Ett försök till lönestopp och strejkförbud misslyckades dock. Kraven på politisk strejk reducerades av LO:s ledning till en ”rättvisedag” den 6 oktober 1992: 200.000 människor demonstrerade.
1994 fick Socialdemokraterna under Göran Persson 45 procent i valet och regeringsmakten. Men de förhoppningar som knöts till regeringsskiftet kom på skam. ”Budgetsaneringen”, det vill säga de sociala försämringarna, har bara fortsatt.
* Händelserna beskrivs i dokumentären Novemberrevolutionen på SVT Öppet arkiv.