Ännu en tuff sommar för spårvagnsförarna

Under sommarens värmebölja larmade förarna om överhettade hytter. Bara i juli månad lämnades 166 klagomål in till Göteborgs Spårvägar från de anställda om värmen och ickefungerande klimatanläggningar. 

En månad senare, i slutet på augusti, uppdagades det att en förare kollapsat av värmen. Efter flera larm lyckades hon ta sig till ändstationen där hon låg ensam i nästan en timme utan att få någon hjälp. 

– Detta är ett exempel på arbetssättet ”trafiken ska ut”, säger Johan Kanmert, skyddsombud för trafiksidan på spårvägen. 

Problemet med värmen uppmärksammades redan förra året då Kommunal lade skyddsstopp på de äldsta vagnarna som helt saknar luftkonditionering. Förarna hade då uppmätt 45 grader i hytterna och Göteborgs Spårvägar skulle inte använda sig av dem mer. Ändå togs de i bruk denna sommaren också, med ursäkten att de bara ska köras om det är under 23 grader. Men 23 grader och sol blir lätt över 30 grader i hytten. 

Johan Kanmert menar att det enligt arbetsmiljölagen ska finnas luftkonditionering i hytterna. Och enligt Arbetsmiljöverket (AV) bör temperaturen aldrig överstiga 27 grader och temperaturer över 30 grader kan innebära hälsofara. Nästan hälften av vagnarna i Göteborg är från 60 eller 70-talet och saknar AC. 

Enligt AV bör man ”ta paus i skugga minst varannan timme” och ”pausen bör vara minst 15 minuter”. Men för förarna är det svårt att hinna ta sig den rasten. 

– ”Rasten” vi får är tiden vid ändstationerna. Då har vi tio minuter på oss att kolla igenom vagnen och andas ut lite. Det är lätt att bli några minuter sen också, då får man ännu mindre tid, säger Mazdak Toosinejhad till Proletären. 

Han är spårvagnsförare och medlem i Kommunistiska Partiets arbetsplatsförening på spårvägen. Mazdak Toosinejhad menar att stressen och arbetsvillkoren gör att förarna pressas att köra trots värmen och obekväm arbetsmiljö.

– Det finns en sån kultur, framförallt bland nya förare. Man ska inte vara för ”gnällig”. Det är ju sex månaders provanställning och då ska man inte klaga, sedan fastnar den inställningen lite. 

Föraren som svimmade körde en av de hårt kritiserade ”italienska” spårvagnarna, M32. Den upphandlades i början av 2000-talet för att modernisera spårvagnsflottan. Men modellen har kantats av problem med klimatanläggningar, rostangrepp, ryckiga svängar och dåliga förarstolar.

– Hytten är vår arbetsmiljö. Vi måste självklart ha bättre vagnar, men också mer tid vid ändstationen så vi hinner dricka vatten, gå på toa och inte stressa. 

Enligt Daniel Tano, spårvagnsreparatör och även han medlem i Kommunisternas förening på spårvägen, är de italienska vagnarna ett resultat av det påtvingade upphandlingssystemet – och det är förarna som får betala priset. 

– Vi på tekniksidan har inte haft förutsättningarna att sköta underhållet heller. Det har saknats tillgång till reservdelar och utbildningar till M32:an, säger han till Proletären. 

Dessutom, menar han, råder det personalbrist på tekniksidan eftersom Göteborgs Spårvägar inte konkurrerar lönemässigt. 

– Det har gjort att vi tappat folk och haft svårt att rekrytera ny personal. Då blir det svårt att hinna med underhållet.