Kommentar: Apartheidstaten Israel måste upplösas

Den 13 maj 1948 erövrades Jaffa av sionistiska trupper. Hela befolkningen på 50.000 människor fördrevs, många i små fiskebåtar till Gaza. Sionistiska soldater sköt över huvudet på dem för att skynda på flykten.

Veckorna innan dess hade de flesta byarna på landsbygden omkring Jaffa förstörts och invånarna fördrivits eller mördats. Jaffa var den sista staden som erövrades och tömdes och redan innan staten Israel utropades, innan de arabiska arméerna gjorde sin halvhjärtade insats i kriget, hade hälften av landets arabiska byar angripits och städerna i den del som skulle bli Israel fallit. Befolkningen fördrevs för att säkra en judisk majoritet i den nya staten och ge rum för fortsatt kolonisation.

De flesta som nu protesterar i Gaza mot kolonisationen och stölden av palestinsk mark är barn, barnbarn och barnbarns barn till dem som jagades bort från Jaffa och södra Palestina 1948. Samma månad, maj 1948, fick det rasistiska Nationalistpartiet regeringsmakten i Sydafrika. Det parti som utvecklade förtrycket av den afrikanska ursprungsbefolkningen till ett helgjutet system, apartheid.

Förbindelserna mellan sionismen, senare Israel, och Sydafrika är gamla. Sioniströrelsens grundare, Theodor Herzl, hade den europeiska kolonisationen av Sydafrika som förebild för sin judiska stat i Palestina. Den sydafrikanska ledaren Jan Smuts var en av männen bakom Balfourdeklarationen 1917 som gav sionisterna möjlighet att bygga staten i skydd av den brittiska ockupationsarmén.

Smuts försvarade sedan Balfourdeklarationen mot alla som ville ta mer hänsyn till Palestinas egen befolkning och han var också personlig vän med sioniströrelsens ledare, Ezer Weizmann (senare Israels president), som också besökte Sydafrika.

I kriget 1948 ställde Sydafrika upp med vapen, flygplan, pengar, piloter och så kallade frivilliga soldater. Samma mönster skulle upprepas i krigen 1956, 1967 och 1973. I en omvärld som blev alltmer fientlig mot kolonialism och apartheid gav Sydafrika och Israel varandra ekonomiskt, politiskt och militärt stöd.

Man hjälpte varandra att kringgå ekonomiska blockader. Israel gav Sydafrika militära rådgivare och elektroniska system för spaning och avspärrning mot folkmassor och gerillasoldater. Israeliska generaler (som Moshe Dayan) föreläste för sydafrikanska kollegor om upprorsbekämpning.

Inte undra på att Nelson Mandela och ANC å sin sida snart allierade sig med den palestinska befrielserörelsen. Men ANC såg också likheten mellan kolonisationen i Sydafrika och den i Palestina. För Mandela var också Israel en apartheidstat.

På 1990-talet föll apartheid i Sydafrika. I Palestina fortsätter kolonisationen, nu främst på Västbanken och runt Jerusalem. Hus sprängs, människor fördrivs, odlingar förstörs och judiska bosättare tar över alltmer mark. Allt motstånd slås ner brutalt och i Gaza har tusentals människor dödats i storskaliga angrepp – samtidigt som blockaden fortsätter.

Den senaste tidens händelser – morden på demonstranter i Gaza, USA:s flytt av ambassaden till Jerusalem och uppsägning av kärnenergiavtalet med Iran på uppmaning av Israel – är en påminnelse om att fred och frihet inte kan nås genom eftergifter och kompromisser med kolonialstaten Israel och den amerikanska imperialismen. Det kan, som i Vietnam och Sydafrika, bara ske genom folkets egen kamp – stödd av internationell solidaritet och bojkott av förtryckarna.

Efter 70 år av krig och förtryck finns bara en lösning som kan ge fred, trygghet och rättvisa åt alla människor i området. Som i Sydafrika måste också den israeliska kolonial- och apartheidstaten upplösas och ersättas av ett demokratiskt samhälle i hela Palestina. Ett samhälle med lika rättigheter för alla invånare, palestinier och israeler, och rätt för de palestinska flyktingarna att återvända.