Venezuelas kommunistiska parti: ”Arbetarna betalar krisen”

I början av juli gick telefonen varm hos Carolus Wimmer, internationell sekreterare i Venezuelas kommunistiska parti, PCV. Gång på gång fick han dementera att PCV skulle ha brutit med regeringen.

– Det ringde från alla möjliga länder. I Australien, Schweiz och Sydafrika ville de ha en kommentar. Men det var fake news. Totalt falskt och ytterligare ett sätt att försöka splittra och försvaga Venezuela.

Nej, PCV har inte lämnat valalliansen Gran Polo Patriotico, där partiet ingår tillsammans med PSUV (Venezuelas förenade socialistparti, som skapades av Hugo Chavez 2007) och ett dussin andra mindre partier.

Däremot är PCV öppet kritiska till delar av regeringens och PSUV:s politik. Carlos Aquino, chefredaktör för PCV:s tidning Tribuna Popular och medlem i centralkommittén och politbyrån, förklarar partiets hållning.

– Vi stödjer regeringen och president Nicolas Maduro, som vann presidentvalet förra året lagligt och legitimt. Samtidigt har vi behållit vår självständighet som parti, som revolutionär klassmedveten organisation. Vi kritiserar regeringen, men pekar inte bara på negativa aspekter utan säger vad vi tycker man borde göra, hur man kan göra det och med vilka.

Det handlar inte minst om att få regeringen att ge inflytande åt arbetarklassen, säger Carlos Aquino.

– En av svagheterna i den bolivarianska processen är att den inte har letts av arbetarklassen. Och det har varit ett misstag av regeringen att inte tillräckligt stimulera att arbetarklassen ges den ledande rollen.

Vilka är det då som har lett processen?

– Framför allt professionella yrkesgrupper ur mellanskikten och, i allt större utsträckning, militära sektorer, som till delar har korrumperats och blivit till en ny del av borgarklassen.

– En annan svaghet har varit att regeringen inte konsekvent förenat sig med genuint revolutionära krafter – då menar jag inte bara PCV utan också andra politiska och sociala organisationer i Venezuela som vill fördjupa den bolivarianska processen.

PCV använder begreppet ”process” om det som regeringen och PSUV kallar för den bolivarianska revolutionen.

– Eftersom termen revolution skulle ge en kvalitet åt processen som den fortfarande inte har. Venezuela är fortfarande en kapitalistisk stat som tjänar borgarklassen. Men staten är inte homogen, och triumfen när Hugo Chavez vann presidentvalet 1998 hjälpte till att underblåsa och öka de interna motsättningarna inom den venezolanska staten. Motsättningar som fortfarande inte lösts, inte till någon av de båda klassernas fördel.

Även retoriken om socialism, ett ord som används flitigt i Venezuela, är oftast missvisande, säger Carlos Aquino. 

– Generellt så är ”socialismen” som man pratar om i Venezuela socialdemokrati. Och majoriteten av de som kallar sig socialister, inklusive partiet som har det i namnet [PSUV], är i verkligheten socialdemokrater.

Det betyder inte att PCV avfärdar de konkreta åtgärderna som kallas för socialistiska.

– Vi står bakom mycket av den sociala politik som regeringen, både under Chavez och under Maduro, genomfört. Vi anser det helt korrekt att man i tider av kris och skärpta motsättningar inte överger de svagaste sektorerna i samhället, utan stödjer dem med sociala satsningar. Det är helt rätt, men att förväxla det med en socialistisk revolution är begreppsförvirring.

PCV ser två huvudsakliga motsättningar i Venezuela. Den externa, imperialismens attacker på landet, och den interna, mellan arbete och kapital. Partiet fördömer självklart USA-imperialismens attacker mot landet, samtidigt som man kritiserar regeringens eftergifter åt borgarklassen.

Det senaste året har PCV riktat hård kritik mot arbetsdepartementet som leds av Eduardo Piñate. I oktober förra året presenterade ministern en rad åtgärder som PCV fördömer. Bland annat har alla kollektivavtalsförhandlingar frysts och företagen behöver inte längre uppfylla allt som avtalen innehåller.

PCV kräver att åtgärderna dras tillbaka. Partiet kräver också att minimilönen höjs rejält och kopplas till priset på basvaror. Idag är arbetarklassens köpkraft i praktiken lika med noll. 

– När högern pratar om att övervinna krisen i Venezuela är det till priset av de förbättringar för folket som vi uppnått de senaste 20 åren. Vårt program är tvärtom att behålla och försvara det som vi har vunnit och att låta kapitalisterna betala krisen, som de själva är skyldiga till.

Klasskampen pågår överallt, även inom regeringen, säger Carlos Aquino.

– Regeringen leds av en koalition av politiskt och klassmässigt väldigt heterogena sektorer. Även om det är sant att staten i huvudsak leds av professionella i mellanskikten, har det också funnits proletära delar som har bidragit med idéer från arbetarklassen, inklusive marxistiska tankegångar.

– Vi försöker samla folkliga arbetar- och bondekrafter inom den bolivarianska processen för att ge den en genuint revolutionär inriktning för att en verklig socialistisk revolution ska kunna segra.

Hur ser ni på situationen på landsbygden?

– Det är ett av den bolivarianska processens halta ben. Under många år gick viktiga ekonomiska resurser till att stödja projekt på landsbygden, men framför allt till små landområden som brukas av familjer. Det är viktigt att stödja bondefamiljer men det löser inte landets problem. Vad man borde ha gjort är att applicera en intensiv storskalig jordbruksproduktion och det har inte hänt.

– Idag är det svårare men det hade löst produktionen av mycket som vi importerar och det finns goda förutsättningar för en sådan produktion. Det är en av de stora svagheterna.

– Den andra är att de borgerliga institutionerna inte har förändrats i grunden. Man har bytt namn på dem, nu heter de ”Departementet för folklig makt” och så vidare, men befolkningen som påverkas av departementens politik deltar inte i de politiska besluten. Att byta namn på något förändrar inte dess innehåll.

I grannlandet Colombia har över 500 ledare för sociala rörelser mördats sedan fredsavtalet mellan Farcgerillan och den colombianska regeringen skrevs under 2016, och för två veckor sedan meddelade Farcledaren Ivan Marquez att organisationen tvingas ta till vapen på nytt.

PCV har gjort ett uttalande i solidaritet med Farc där de stödjer rätten till väpnad kamp. Och även om det inte är alls lika utbrett som i Colombia existerar fenomenet med mord på ledare för sociala rörelser även i Venezuela, säger Carlos Aquino.

– I oktober förra året mördades Luis Fajardo som var medlem i vår centralkommitté. En bondeledare som ledde 300 familjer som kämpar för rätten till ett improduktivt landområde som exproprierades av president Chavez. Vår kamrat stod i spetsen för de 300 familjerna och fortfarande idag har ingen fått stå till svars för mordet.

Paramilitarismen spiller framför allt över från Colombia. 

– Men det finns också venezolanska landägare som bygger upp privata arméer och det borde staten bemöta mycket hårdare. De här morden kommer inte som en blixt från klar himmel. Det är beväpnade gäng som hyr ut sig för att mörda ledare för sociala rörelser. Samma grupper lånade sig till oppositionens ”guarimbas” när det var som våldsammast 2014 och 2017. De säljer sig till högstbjudande och den USA-finansierade högern betalar dem för att de ska delta i terroraktioner mot vårt folk.

Att PCV efterlyser hårdare tag mot kriminella element och korrupta tjänstemän betyder inte att de lägger skulden för övergrepp och korruption på regeringen.

– Det är en av många saker som vi vänder oss emot i Michelle Bachelets rapport om mänskliga rättigheter i Venezuela. Det existerar övergrepp på mänskliga rättigheter i Venezuela och vi kritiserar när institutioner inte agerar mot dem, men det är något helt annat att påstå att det skulle vara en medveten statlig politik från högsta politiska nivå.

På tal om Bachelets rapport. Finns det politiska fångar i Venezuela?

– Nej. Det finns ingen i Venezuela som sitter i fängelse på grund av sin politiska uppfattning. Ingen fängslas för att offentligt manifestera att man tycker något annat än regeringen. Oppositionen har tv-kanaler, radiostationer och tidningar. Och journalisterna som arbetar åt högern har inga problem att sprida sin propaganda. 

– De som sitter i fängelse gör det för att de har begått brott. De har dödat, deltagit i en komplott för att göra statskupp eller för att döda presidenten, det är de som sitter i fängelse. Och då spelar det ingen roll om de är oppositionspolitiker, journalister, arkitekter eller murare. De sitter i fängelse för sina brott, inte för sina åsikter.