Arbetarnas egen poet

Dom kommer från fabriken
för att ta med Black Jim hem
Dom har ett jobb dom fått att göra
Ikväll på ett Klara natthotell
Dom kommer ner för bergen
för att ta med Black Jim hem
Kan någon ringa receptionen
Be dom väcka mannen
som sover i rum 23

Joakim Thåström – Om Black Jim (pseudonym för Dan Andersson, Skebokvarnsv. 209, utgiven 2005)

På kvällen den 15 september 1920 anländer Dan Andersson till Stockholm. Han har ett möte om jobb dagen därpå och tar in på hotell Hellman på Bryggargatan i Klarakvarteren. Han tillbringar några timmar med vänner på Berns innan han säger godnatt.

Klockan två på eftermiddagen dagen efter står hans skor fortfarande kvar i korridoren. Dan Andersson hittas död i sin säng. Den är inpyrd med cyanvätegas. Sängkläderna hade desinfekterats men inte vädrats. Dan Andersson blev arbetarrörelsens diktare därför att han inte skrev om arbetarrörelsen. Till 100-årsminnet av Dan Anderssons död skriver Hans Johansson om en av Sveriges mest folkkära poeter.

En gänglig gråklädd figur med slokhatt och ränsel vandrar en höstdag 1914 från Grangärdets vilda finnmarksberg ned till Brunnsviks folkhögskola där han antagits till en kurs. Han har nyligen debuterat som författare med Kolarhistorier. Folkhögskolan möjliggör studier samt mat och husrum i några månader.

Larmet från den stora slakten i Europa är honom fjärran i den isolerade storskogen. Förnuftet, religiösa behov och existentiella frågor kämpar i honom och den sekelgamla gudsfruktan som hans troende far inympat i honom spökar.

Tjugosex år gammal kan Dan Andersson inte försörja sig. Han har provat på olika yrken. Kolare, skogshuggare och ombudsman i nykterhetsrörelsens Templarorden. Men skrivandet är ett livsvillkor. Han lever i en brytningstid med ena foten i det tynande vildmarkslivet och den andra i den framväxande industrin och arbetarrörelsen.

Dan Andersson föddes den 6 april 1888 i den milsvida skogen runt sjön Väsman. Hans föräldrar var finnar. Århundraden tillbaka slog sig släkten ned i kronoskogarna, röjde, svedjade och byggde. Snart blev bergsbruken finnmarksskogens herrar. 

Fadern Adolf Andersson växte upp i fattigdom. I skogsdjupen frodades biblisk och folklig övertro, och ur språkblandningen bildades en säregen kultur. Revolten pyrde mot slavvillkoren i järnindustrin. Människor hämtade kraft i den folkliga övertron: Djävulen och Gud hindrade folk från att supa ihjäl sig och i skogsrån fann den ensamma skogsmannen sin pockande sexualdröm.

Under stormaktstiden sålde kronan ut Ludvika bruk för att finansiera kungarnas krig. Staten upplät sina skogar till bruken mot en förmånlig avgift, så kallad rekognition. Finntorparna ålades att kola åt bruket. De som trilskades blev avhysta.

Än hårdare slog brukens inlösen av statens arrendeskogar på 1830-talet. Dan Anderssons farmor processades bort från sitt torp. Dan skrev bittert:

”Å alla torpare miste sina egendomar, ifrån Nitten ända till Blyvika sockenrå, alltsammans processade herrarna av dom. Vid Varghyttan svalt dom, vid Ulriksberg svalt dom, å herrarna hade piskor av flätat tjurskinn på kontorsväggarna, ifall någon mucka förstås. Kronoskogarna dom blev rekognitionsskogar när järnherrarna kom, å torparna vart slavar under bruken, å nu, när hyttorna är slut har Grot kvar skogen ändå.”

Familjen Roth var mäktigast bland brukspatronerna i Ludvika och Grangärde finnmark. Dan Andersson döpte Ludvika bruk till Blyvika och Roth blev Grot. Björnhyttan liknades vid den glupska vargen och fick heta Varghyttan.

Tolv år gammal sätts Dan i skogs- och jordbruksarbete. Vid 14 packar han sin ryggsäck, går de tre milen till Grängesberg, tar tåget till Göteborg och därifrån Atlantångaren till Amerika. Av sin far har han lärt sig engelska och han prövar livet hos en farbror i Minnesotas indianskogar för familjens räkning, inför en eventuell emigration. Efter åtta månader blir han hemkallad. Sina upplevelser i nybyggarlandet utger han som vuxen i kortromanen Chi-mo-ka-ma.

Efter att hans far avslutat sin lärartjänst i Luossa bosätter sig familjen i Mårtenstorp och blir småbrukare under Ludvika bruk. Arrendevillkoren är hårda. Hela familjen sliter i skog och åkrar för brödfödan. Dan hugger klyp, ved till milor. 

I de doftande skogarna går Dan som 17-åring på dolda stigar och svärmar med flickor. Han skriver dikter flödande av sinnlig kärlek:

”Hon är rank som Hajsnas granar och som vågorna i Slomlam gungande är hennes gång.” 

1906 får Dan Andersson sin första dikt publicerad, en ode till hembygden i tidningen Bergslagsposten. 

Men han har svårt att rota sig, han bor tillfälligt och försörjer sig med diverse påhugg som pappersbruksarbetare, dikesgrävare och lärarvikarie. 1911 får han fast jobb som ombudsman för Templarordern. Dan gör sig bemärkt inom rörelsen: han spelar, sjunger och deklamerar dikter. Men på nyåret 1913 slutar han.

Under våren 1914 strejkar 300 arbetare i Blötbergets gruvor och på ett strejkmöte berättar Dan om Greklands filosofer.

1914 hopar sig krigsmolnen. Dan Andersson läser Nietzsche och Jack London och känner sig modstulen: ”och för resten, järnhälen står lyft och göres tyngre med var dag”, skriver han till vännen Rebecka Svensson. Under sommaren sitter han på ruinerna av sin farfars, soldaten Knas, stuga. 

Han gör vildmarksvandringar i södra finnmarken och samlar stoff till sin diktsamling Kolvaktarens visor. Han besöker Strindbergs grav. Han beundrar Strindberg och i sin ungdom sökte han brevkontakt med författaren som svarade med att skicka En blå bok.  

I augustihettan slås de svarta löpsedlarna upp. Krigets skärande oro drabbar Dan. Vintern 1915 är ohyggligt kall. I sitt studierum på Brunnsvik betraktar han de köldbitna björkarna utanför fönstret. Han tänker på de som fryser i löpgravarna: ”En rumskamrat, en polsk jude, drogs in i krigets sugande virvel av blod och sprittande varma lik och är icke mer”.

Till hösten flyttar Dan till Stockholm. På dagarna sitter han på Café de Prince och arbetar med översättning från engelskan av Gardiners The War Lords. Han filar också på sin tredje bok Det kallas vidskepelse, med en stark finnmarkstämning.

Våren 1916 arrangerar den socialdemokratiska vänstern mot partiledningens vilja en fredskongress i Stockholm. Den antar ett manifest om generalstrejk mot alla krigsplaner. Zäta Höglund åtalas för högförräderi. Dan Andersson dras med i upprorsstämningen och skriver en revolutionsdikt. I första majnumret av Stormklockan publiceras En spelmans jordafärd.

Uppror och strejker sprider sig i det krigströtta Europa. I Ryssland gör arbetarna revolution 1917, och i Sverige knackar revolten på dörren. Socialdemokratin splittras och ur ungdomsförbundet bildas ett revolutionärt parti. Dan Anderssons relation till socialismen är komplex och motsägelsefull:

”Ja, saken är bra i och för säj, men jag tog den som en religion och den sprack för mäj…” (De tre hemlösa)

Men Dan behåller det politiska intresset. Han skriver Kampdikter och söker plats på vänstersocialistiska Politiken. Stormklockan publicerar hans dikt Handling:

”Men bort med varje rodnad, kom med grus och is och snö!
Låt oss tänka kalla tankar och bida vår stund.
Låt oss sjunga höga sånger, ty se, vi gå att dö,
gå att sova ut för evigt sen vi handlat en sekund!”

När överheten planerade en skyddskår i Stockholm skrev Dan Andersson i Verdandi satiren Till dem som tänker tanken om borgargardet:

"Bakom honom smyger en magrare karl, och deltar i ropen om bröd
en benrangelsman mitt i vårens gräs som väser sin visa om död
Han sätter sin bockfot bland blommor och löv, och drar en begravningspsalm
och jag tycker han sneglar, han också, bortåt borgarnas Östermalm.”

Sommaren 1917 börjar Dan Andersson arbeta för Ny Tid, hans sista fasta anställning. I Göteborg får han nya vänner, nya impulser och distans till hemtrakterna. Han har det tryggt med lön och bostad. 

Men han grips av hemlängtan, och känner journalistiken som en tvångströja. Han blir rastlös och och reagerar kritiskt på de stora världshändelserna som han får inblick i: ”Den ena internationella fredsskojaren efter den andra uppträder och pratar strunt”.

I november utkommer Svarta Ballader, en expressionistisk exposé med skärande bilder som bejakar livet och evig ro, motsägelser som övergår i syntes: ”Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön, ty en speleman och drömmare är död”. (En spelmans jordafärd) Kontrasten är upphävd, liv och död blir ett.

Också Dan Anderssons kåserier, under pseudonymen Black Jim, uppskattas. Han skriver med snabba associationer och flödande språk i kontrast mot hans strama diktning: 

”Medan jag nu en dag satt och tänkte på det här viset, slogs dörren upp och en jätte klev in. Hans händer voro – för att använda en gammal bild – som släggor, hans panna var hög och syntes rymma visdom, hans lurviga hår var i färd med att gråna och hans ögon, för att härma Hamsun, ’voro tredubbelt blå’ och skådade flera kilometer bortom tingen. En profet, tänkte jag, en väldig man, med en vikings kraft och brahmans visdom. Han slog sig ner i min nyfernissade korgstol och sade:

– Fy för den ledaste fadren, ett sånt sjå!
Det var Fabian Månsson.”

Men partipolitik håller Dan på armlängds avstånd. 
Han tycker den är lite löjlig.

I arbetet med David Ramms arv, Dan Anderssons sista roman och en förtäckt jagbok, drabbas diktaren av svår depression. Han ligger i sängen och kan inte sova. En mäktig känsla av avsky griper honom.

Kritikerkåren sågar David Ramms arv och Dan upplever en livskris.

Sommaren 1919 undertecknas freden i ett sönderslaget Europa. Dan traskar i Gamla stans gränder, han är på väg till vännen Måtte Schmidt, tandläkare och poet. I långrockens ficka ligger ett försträckat exemplar av Bhagavad- Gita. I den gamla indiska vishetsläran finner Dan Andersson försoning med de existentiella villkoren. Med sina arbetarhänder ser han sig inte tagen på allvar i kulturens akademivärld. Han anförtror vännen att ”om jag vore starkare skulle jag ge upp häxdansen och öva mig i yoga”.

Ändå blir Dan Andersson den store inspiratören för sin samtids proletärer med författardrömmar. I sin självbiografiska roman Stockholmaren skriver Ivar-Lo Johansson ”vi som inte tänkte göra politisk karriär utan istället läste dikter hade en enda poet, och det var Dan Andersson (…) Hans värld trädde fram ur en ram av ödemarksnöd som var ojämförligt ödslig och skön. Allt blev till liv, som om det varit mitt eget, och ändå hade jag inte själv kunnat uttrycka det”. 

Och på tvärs med den sentimentala vildmarksstämpel Dan Andersson tillvitades i 1960-talets allsångskultur, påminde trubaduren Thorstein Bergman om att ”hans självklara solidariska förhållande till sitt fattiga folk var gripande (…) Upprörd över sociala orättvisor, ständigt upptagen av de eviga frågorna, de om liv och död och gott och ont. I hans personliga spännvidd låg hans mänskliga storhet”.

Och ur minnet från mitt eget barndomshems djupa skogar kring Sävenfors spelas en scen upp. Vår familj åker bil på hemväg från en resa i Hällefors då pappa gör en avstickare till ett finntorp. 

Han kliver ur och lämnar oss, mor, fyra ungar och packning i bilen. Hungriga och trötta trycker vi pannorna mot bilrutorna och glor stint mot stugdörren. Pappa tyckts vara evigt uppslukad bakom den slitna fasaden. 

Tiden står stilla. Gnället från baksätet driver mamma till bristningsgränsen. Kokande av ilska kliver hon ut, tar trappan i ett huj och sliter upp dörren. I köket virvlar pappa runt med frun på torpet. Ut i kvällsskymningen ekar taktfasta stamp och från ett suckande klaver strömmar tonerna av Dan Anderssons Jungman Jansson.