Kommentar: Assanges borgensbeslut avslöjar spelet för gallerierna
Trots beskedet att han inte ska lämnas ut – Julian Assange nekas borgen i väntan på USA:s överklagan.
Vid lunchtid på onsdagen kom beslutet som visar att domare Vanessa Baraitser själv inte tror att hennes besked för två dagar sedan kommer att hålla efter USA:s överklagan: Julian Assange nekas att släppas på fri fot mot borgen.
I måndags kom det oväntade beskedet från domare Baraitser att Storbritannien inte lämnar ut Wikileaksgrundaren Assange till USA, där han riskerar 175 års fängelse för spioneri och dataintrång efter att ha läckt tusentals dokument som avslöjar amerikanska krigsbrott i Afghanistan och Irak.
Men att han inte lämnas ut är enbart baserat på hans dåliga mentala hälsa, efter sju år som instängd på Ecuadors ambassad i London, där han greps av brittisk polis 2019 efter att Ecuadors president Lenin Moreno dragit tillbaka hans diplomatiska immunitet, och därefter häktad på säkerhetsfängelset Belmarsh.
Domare Baraitser sa på måndagen att det finns risk för att Assange tar sitt liv i isoleringscell i USA, trots det amerikanska åklagarteamets försäkran om motsatsen. Det var endast humanitära skäl som låg bakom hennes beslut. Hon avvisade de flesta av Assanges försvarsadvokaters argument mot utlämningen och godkänner i praktiken USA:s anklagelser.
Idag onsdag hölls förhandlingar om huruvida Assange skulle släppas mot borgen. Men domare Baraitser menade att USA skulle få en ”rättvis” chans att överklaga måndagens beslut och att det var stor risk att han skulle avvika om han sattes på fri fot. En av juristerna som representerar USA:s regering hänvisade till att Assange tog sin tillflykt till Ecuadors ambassad 2012, när han fortfarande var föremål för en – fullständigt insomnad – svensk förundersökning gällande våldtäkt.
Det är en absurd jämförelse. Julian Assange väntade förgäves på att den svenska polisen skulle förhöra honom 2010, när han fortfarande befann sig i Sverige och anklagelserna om våldtäkt eller sexuellt utnyttjande var färska.
Att han två år senare fick politisk asyl av Ecuador och tog sin tillflykt till ambassaden hade allt att göra med att han var rädd att utlämnas till USA, som då intensifierat jakten på honom, inte att han var rädd för att han skulle dömas för historien i Sverige.
Och att Sverige skulle vägra lyda USA i ett utlämningsärende är lika troligt som att Storbritannien skulle göra det. I ljuset av borgensbeslutet framstår måndagens besked om att han inte utlämnas snarast som ett spel för galleriet.
Storbritanniens juridiska system kan framstå som självständigt gentemot USA:s påtryckningar, samtidigt som den logiska följden av måndagens dom – att den fullständigt nedbrutne Assange får invänta överklagan på fri fot och tillsammans med sin familj – uteblir. Det viktigaste för USA är trots allt att Assange är fortsatt frihetsberövad, fortsatt tystad och fortsatt ett skräckinjagande exempel på vad det kostar att avslöja USA:s brott – inte var han sitter fängslad.
Trots att yttrande- och pressfriheten så tydligt är under attack, har det i etablerad media länge rått en i det närmaste öronbedövande tystnad om Julian Assanges öde. Den irländske journalisten Patrick Cockburn, en verklig veteran som utrikeskorrespondent för Financial Times och The Independent, skrev i brittiska The Independent efter måndagens besked om Julian Assange att:
”Hans dom skulle haft en förödande effekt på pressfriheten, eftersom vad han var anklagad för att göra är vad varje journalist och nyhetsplattform gör eller borde göra: att finna viktig information, hemligstämplad eller ej av regeringar som agerar i eget intresse, och skicka den vidare till allmänheten som kan göra evidensbaserade ställningstaganden om världen de lever i.”
Samtidigt beklagade Cockburn att beslutet att enbart på humanitära grunder inte lämna ut Assange – om det skulle överleva överklagan – gör att alla maktens journalister, som inte ställt sig på Julian Assanges och pressfrihetens sida, fortfarande slipper ta ställning:
”Detta är en av de mest oroande aspekterna av fallet – medias benägenhet att stå vid sidan av under en av de största attackerna på pressfriheten i modern historia.”