Ledare: Att brandberedskapen är dålig kan knappast komma som en överraskning
Alla riksdagspartier är medskyldiga till att svensk räddningstjänst och beredskap monterats ned.
Sverige brinner – och värre riskerar det att bli. När detta skrivs rapporteras om 35-40 skogsbränder runt om i Sverige, med svårast lägen i Gävleborgs Dalarnas, Västernorrlands och Jämtlands län. Något slut på brandeländet finns ännu inte i sikte. Med fortsatt värmebölja kommande vecka varnar SMHI istället för akut brandfara också i södra Sverige.
I debatten är de flesta deltagare överens om att globala klimatförändringar utgör en fond till årets svenska extremväder. Det finns fog för det. Men klimat och väder är två skilda fenomen. Forskningsprognoserna säger visserligen att den globala uppvärmningen över tid ger varmare somrar och kallare vintrar i Sverige, men för den sakens skull är det inget som säger att årets sommarhetta med automatik upprepas nästa eller nästnästa år.
Ett rimligt och ur brandsynpunkt nödvändigt antagande är ändå att framtiden kommer att bjuda på fler somrar med extremhetta och torka, en situation som katastrofberedskapen måste anpassas till. Eller rättare sagt: Det är en situation som katastrofberedskapen borde ha anpassats till som senast efter den stora skogsbranden i Västmanland sommaren 2014.
Som det nu är tävlar riksdagspartiernas företrädare om att överbjuda varandra vad gäller löften om en utbyggd och bättre samordnad beredskap. Det är en hycklarnas marknad, då samma partier under hela 2000-talet i samförstånd genomfört drastiska nedskärningar i Räddningstjänsten och samtidigt slagit sönder den tidigare samordningen av militärt och civilt försvar.
Separationen skedde genom Försvarsbeslutet 2004, det som i politisk enighet ersatte det tidigare invasionsförsvaret med det nuvarande insatsförsvaret, vars uppgift inte är att försvara Sverige mot vare sig krig eller katastrofer utan att delta i imperialistiska krigsoperationer i fjärran länder.
Detta beslut befriade Försvarsmakten från den tidigare uppgiften att delta i katastrofinsatser i Sverige, som i brandbekämpning. Inte undra på då att bara två av Försvarsmaktens tio helikoptrar med brandbekämpningskapacitet deltar i kampen mot skogsbränderna. ”Brandbekämpning är inte vår uppgift”, som Försvarsmaktens presstalesman Mikael Abrahamsson cyniskt uttrycker det i Dagens Nyheter (18/7). Men så är det. Samma politiker som idag ojar sig över bristande samordning har i enighet befriat Försvarsmakten från denna uppgift.
Räddningstjänsten är ett lika sorgligt kapitel. År 2000 fanns det enligt MSB 17.600 brandmän i Sverige, varav 11.500 deltidsbrandmän. Idag återstår bara 14.500 brandmän, varav drygt 10.000 deltidsbrandmän. Brandmännens riksförbund hävdar att det idag saknas uppemot 2500 brandmän för att Sverige skall kunna upprätthålla en acceptabel katastrofberedskap. Därtill saknas utrustning som slangar och tankvagnar sedan allt färre kvarvarande brandstationer satts på sparbeting.
Denna situation är häpnadsväckande med tanke på att statens egen utredare av branden i Västmanland 2014, Aud Sjökvist, kom fram till att det är den första, snabba insatsen på marken som är viktigast för att skogsbränder inte skall bre ut sig och bli okontrollerbara. Idag konstaterar en upprörd Sjökvist att brandberedskapen är sämre än 2014 – på grund av ”nedskärningar enligt osthyvelprincipen” (Expressen 22/7).
Tillståndet kan omöjligen ha kommit som en överraskning för någon. Så sent som våren 2017 fylldes svenska medier med artiklar om deltidsbrandmän som sade upp sig på grund av ett uselt löneavtal. En del av de ilskna tog tillbaka sina uppsägningar, inte för att den politiska motparten vek sig för kraven, utan för att deltidsbrandkårerna är avgörande för all brandbekämpning i glesbygd. Tryggheten på den egna orten tvingade dem att bita i det sura avtalsäpplet.
De som ändå slutade är svåra att ersätta. 2010 beslutade nämligen Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, att lägga ner två av sina utbildningsplatser för brandmän, de i Skövde och Rosersberg. De bisarra men ack så tidstypiska argumentet löd att nedläggningarna skedde ”för att skapa privata alternativ”. Sju år senare har MSB slutit utbildningsavtal med ett antal privata utbildningsentreprenörer, men det ger ingen tröst åt dem som denna sommar riskerar att få sin hem nerbrunna. Utbildningarna har knappt kommit igång.
Trots katastrofsituationen och det politiska käbbel som den med nödvändighet utlyser valåret 2018 – inför en valrörelse kan lika goda kålsupare inte låta bli att peka finger åt varandra – hävdar de flesta politiker att katastrofberedskapen i det stora hela är bra, detta genom det bistånd som kan utverkas genom EU-organet ERCC. När Sverige inte har tillgång till egna brandbekämpningsflygplan kan sådan flygas in från Italien, Spanien och andranäraliggande länder. Låt gå för det. Skogsbränder av den nuvarande storleken lär inte bli en årlig företeelse i vars sig Sverige eller andra europeiska länder och då är det bra om resurser samordnas och delas. Men nog borde väl ett rikt och skogstätt land som Sverige i så fall ha brandflygplan ett bistå med när det nästa gång är Italien eller Spanien som kallar på hjälp? Sverige skall inte snylta på fattigare länder. Kommunistiska Partiet är för att Sverige skaffar en egen brandbekämpningskapacitet av detta slag.
Här smyger sig en annan fråga in. För varför skall detta bistånd bara utverkas från EU-länder? Ryssland har till exempel brandbekämpningsflygplan med kapacitet att bära upp till tio gånger så mycket vatten som de italienska plan som nu flyger över skogarna kring Ljusdal. I samband med branden i Västmanland 2014 erbjöd sig Ryssland att bistå med ett sådant plan, vilket MSB och den dåvarande borgerliga regeringen ovänligen tackade nej till.
På nätet har det ryktats om att Ryssland också i år erbjudit bistånd, vilket dementeras av MSB. Må så vara. Den som nobbas en gång frågar inte gärna en gång till, särskilt som det pågår omfattande bränder också i Ryssland. Men varför i hela fridens har MSB inte vänt sig till Ryssland med en begäran om hjälp? Är verkligen den politiska avogheten mot Ryssland viktigare än att släcka de bränder som idag förhärjar Sveriges skogsbygder?
För övrigt anser vi att en nationell handlingsplan bör inkludera också det privata näringslivet. I en katastrofsituation som den nuvarande bör staten ges laglig rätt att tvångsrekvirera privatägda helikoptrar, tankbilar och annan behövlig utrustning. Naturkatastrofer ska inte vara en källa till profit.