Krönika: Barnkonventionen kräver ett annat samhällssystem

Barnkonventionen antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989. Den är en del av vad FN anser vara de mänskliga rättigheterna och 196 länder har ratificerat konventionen. Sverige gjorde det 1990. USA är ett av de länder som inte gjort det.

Nästa år blir konventionen lag i Sverige. En lag som omfattar alla barn och som går före religion, gamla traditioner och sedvänjor.

Även om barn i Sverige har det så mycket bättre än i många andra länder så måste vi ställa oss frågan om alla barn får del av svensk välfärd och rättigheter, i enlighet med det som barnkonventionen säger att de ska ha.

180.000 barn lever i fattigdom i Sverige. Det är barn som vill men inte har möjlighet att kunna delta i föreningsliv, fritidsaktiviteter, åka på semester eller få en cykel. Barn som har sämre förutsättningar i skolan och som får sämre betyg.

Barnkonventionen behövs. Men det räcker inte med ord på ett papper. Det krävs också politisk kamp för att ge alla barn en uppväxt med framtidstro och möjlighet till jobb. Att lyckas i skolan är en förutsättning. Och då måste det finnas en skola som är likvärdig för alla, och som har kunskap och resurser att möta de barn som lever i utsatthet.

Vi vet att det finns stort samband mellan fattigdom och ohälsa hos barn. Barn som lever i ekonomisk utsatthet löper dessutom betydligt större risk att i vuxen ålder drabbas av psykisk ohälsa och en förtidig död.

Men fattigdom är ingen sjukdom som bara drabbar barn hur som helst. Fattigdom är något som samhället och politiken tillåter att barn utsätts för. Alla barn får inte del av välfärden och rättigheterna. 

Under de sex första månaderna 2019 var 253 barn med om att bli vräkta. Bostadsproblematiken är tuff i synnerhet för ensamstående mammor som ofta tvingas flytta runt till tillfälliga lösningar: andra- eller tredjehandskontrakt, inneboende, släkt, vänner eller vandrarhem. Utan fast bostad kan svårt ansatta familjer inte heller få bostadsbidrag, vilket försämrar ekonomin ytterligare. 

Konsekvenserna för barnen blir förödande. Klyftorna fortsätter att öka mellan barnen i ekonomisk utsatthet och den stora majoritet av barnfamiljer som har det bättre ekonomiskt.

Den sociala och ekonomiska familjepolitiken i Sverige idag visar på en allt svagare vilja och förmåga att bekämpa fattigdomen. Istället prioriteras stora skattesänkningar för bankdirektörer, riskkapitalister och riksdagsmän.

Tydligare än så kan klassamhället inte träda fram.

För att andan i barnkonventionen ska kunna uppfyllas, behöver vi ett annat ekonomiskt samhällssystem. En omfördelning som ger mer till de som behöver det mest och inte till överklass, kapitalister, miljardärer och skattesmitare. 

Vi behöver nolltolerans mot nedskärningar som främst drabbar de barn som redan har det sämst. Bara genom politisk kamp kan barnkonventionens andemening uppfyllas.

Texten är tidigare publicerad i Bohuslänningen.