Bitcoin och andra kryptovalutor - hur fungerar det?

Under hösten blev bitcoin ett begrepp när denna och andra elektroniska så kallade kryptovalutor snabbt steg i värde på grund av spekulation. Men vad egentligen en kryptovaluta är för något lyckades våra massmedier inte förklara.

När nu också Venezuela har släppt en egen kryptovaluta, vilket Proletären rapporterade om i nr 10, måste denna form av pengar tas på allvar och det blir då också intressant att förstå mer i detalj hur detta egentligen fungerar. Proletären gör här ett försök att reda ut begreppen.

Innan vi går in på just kryptovalutor kan det vara på sin plats att säga några ord om pengar i allmänhet. Pengar i moderna så kallade fiat-valutor, vars värde backas upp av stater, finns idag ofta bara som en siffra på ett bankkonto. I den meningen har de en elektronisk representation, men de kan ändå, åtminstone i teorin, alltid erhållas i form av fysiska sedlar och mynt.

Bankkonton är vidare kopplade till betalkort och andra elektroniska tjänster som möjliggör enkla transaktioner vid betalning utan att blanda in kontanter. Även om detta för det mesta fungerar bra och används av de flesta, är det ett sårbart system som kontrolleras av några få aktörer.

Tanken med kryptovalutor är att man ska ha pengar som inte kontrolleras av vare sig stater, banker eller enskilda företag.

Riksbanken ger sitt tillstånd till konsumentbankerna, som i samarbete med (amerikanska) kortföretag byggt upp sina system. Dessa har full kontroll och insyn i våra transaktioner. De kan spärra kort och stänga konton om de så skulle önska, eller beordras av myndigheter att göra så.

En datorkrasch på fel ställe gör också systemen obrukbara. Dessutom kontrolleras möjligheterna till internationella transaktioner av väldigt få aktörer, där systemet SWIFT är det dominerande.

Idén med kryptovaluta är annorlunda. Tanken är här att man ska ha pengar som inte kontrolleras av vare sig stater, banker eller enskilda företag. Bitcoin var en av de första kryptovalutorna och har hittills också varit den mest populära.

Istället för att transaktionerna genomförs av banker förlitar man sig på att information om alla transaktioner som görs, och har gjorts tidigare, distribueras parallellt till ett stort antal datorer över hela världen. Detta i form av en så kallad blockkedja (“blockchain”).

Poängen med en blockkedja är att skapa säkerhet genom ”distribuerad konsensus”, där alla behandlar information på samma sätt, efter uppsatta regler. I den blockkedja som används för bitcoin innehåller varje block information om en viss mängd transaktioner tillsammans med en så kallad hashsumma, eller kontrollsumma om man så vill, som är framräknad för detsamma.

Informationen i blocken finns tillgänglig för alla, men om någon skulle försöka manipulera transaktionshistoriken kommer kontrollsumman inte att stämma och då blir ett sådant block ogiltigt.

Nya block skapas allteftersom nya transaktioner görs. Baserat på tidigare block i kedjan samt de transaktioner som för stunden ännu inte kommit in i ett block räknar många datorer samtidigt och oberoende fram en kontrollsumma. Först när en transaktion hamnat i ett block, med korrekt framräknad kontrollsumma, blir den giltig och kommer för alltid finnas med i blockkedjan.

När kontrollsummor räknas fram måste man också använda ett slumpmässigt tal i beräkningen. Detta gör att kontrollsummor alltid kommer att se lite olika ut, på ett sätt som inte går att förutse från början. Man har bestämt att endast block vars kontrollsumma uppfyller vissa uppsatta kriterier kommer att läggas in i blockkedjan.

Dessa kriterier ändras och blir svårare med tiden så att det i genomsnitt ska ta 10 minuter från det att ett block lagts till i kedjan tills någon annan hittat ett nytt block som uppfyller kriterierna, trots att den samlade datorkraften ökar.

För att ge incitament till att göra denna beräkning (eller ”mining”, gruvdrift, som det kallas) så premieras den som hittar ett korrekt block med en viss mängd Bitcoin som belöning. Det är detta som gjort det lönsamt för företag och enskilda att koppla upp kraftfulla datorer, som konsumerar mycket energi, för att räkna på bitcoin-transaktioner.

Rent krasst kan man hävda att väldigt mycket av den datorkapacitet som används blir bortkastad, eftersom bara ett litet fåtal av de block som räknas fram kommer att ha kontrollsumma med rätt egenskaper och behållas. Men detta är samtidigt det i systemet som skapar trovärdighet. Eftersom man aldrig kan veta på förhand vilket av många datorers beräkningsresultat som kommer att leva vidare i blockkedjan kan man inte heller veta vart man skulle rikta in sig om man skulle vilja manipulera eller blockera systemet.

Hur fungerar det då med konton? Hur kan systemet veta vem som äger pengarna?

Till skillnad från den vanliga bankvärlden där en bank skapar ett kontonummer som knyts till en fysisk eller juridisk person så finns för bitcoin inget sådant register. Istället används vad som kallas assymetrisk kryptering, med privata nycklar. När man vill skapa motsvarigheten till ett bankkonto låter man först en dator skapa en unik privat nyckel, i form av en väldigt lång kod. Med hjälp av denna kan man sedan skapa adresser som man kan skicka pengar till.

Pengar som överförs till en adress blir krypterade så att endast den som förfogar över den tillhörande privata nyckeln kan komma åt dem. Det innebär samtidigt att det inte finns något sätt att få kontroll över en adress om man slarvar bort den privata nyckeln. Pengarna är då för alltid oåtkomliga.

Adresser kan skapas av vem som helst, när som helst. Det är till och med så att systemet uppmuntrar till att man skapar en ny adress för varje ny transaktion. Detta eftersom det garanterar maximal anonymitet. Även om alla kan se till vilken adress pengar skickats, så kan man inte se varifrån de kommer, eller vem som förfogar över adressen. Och om varje adress bara förekommer en enda gång blir det omöjligt att gissa vem som förfogar över pengar utifrån transaktionsmönster.

Bubblan sprack efter att länder som Indien och Kina infört restriktioner och förbud mot att växla kryptovalutor till vanliga pengar.

Ett sådant system skrämmer naturligtvis stater och traditionella banker. Plötsligt blir det omöjligt att spåra transaktioner, pengar blir inte knutna till individer och begrepp som bankkonton blir meningslösa.

Tanken med kryptovalutor som Bitcoin är att de ska fungera som allmänt vedertagna valutor för transaktioner och besparingar. Om tillräckligt många använder dem för detta så kan man anta att värdet också kommer stabiliseras, utan att det krävs några garantier från stater eller banker.

Men där är vi inte idag och det var därför som vi under 2017 kunde se en enorm ökning i värde för många av dessa valutor. En spekulativ bubbla växte så länge nya investerare sköt till pengar, men sprack kring årsskiftet efter att länder som Indien och Kina infört restriktioner och förbud mot att växla kryptovalutor till vanliga pengar.

Denna spruckna bubbla har dock ingenting med tekniken att göra och det finns egentligen ingen teknisk anledning till att någon form av kryptovaluta inte skulle kunna användas frekvent i framtiden. Huruvida detta blir möjligt beror nog snarare på lagstiftning, men också huruvida man lyckas stabilisera värdet och undvika spekulation.

Hur det kommer gå för Venezuelas nylanserade kryptovaluta Petro, vars värde backas upp av olja, är intressant att följa både ur ekonomisk, politisk och tekniskt synvinkel. Det är nog inte så troligt att den kommer att användas för annat än internationell handel som på ett eller annat sätt rör Venezuela, men om detta fungerar väl öppnar det dörren för fler seriösa försök.