Jasidan köpte segern

Enligt statsvetarprofessorn Rune Premfors förfogade jasidan över en budget som var tjugo gånger så stor som nejsidans. Också i det ack så demokratiska Sverige är valresultat till salu.

”Det är en skam, det är en fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar”, skaldade på sin tid Verner von Heidenstam. I detta hade Heidenstam rätt, om än inte i så mycket annat. En medborgarrätt som görs beroende av förmögenhet är ingen medborgarrätt.

Heidenstam vände sig mot 1800-talets graderade rösträtt, som numera är avskaffad. Sedan början av 1920-talet har alla myndiga medborgare lika rösträtt. Men betyder det att dagens svenska demokrati har klippt banden till de skamliga pengarna?

Alls inte. Rösträtten är lika. Men valresultat kan fortfarande köpas för pengar.

Folkomröstningen om EU-medlemskapet för jämnt tjugo år sedan är ett belysande exempel på detta. EU-omröstningen ställde två ekonomiskt och maktresursmässigt ojämlika sidor av befolkningen mot varandra.

• På jasidan fanns den monopoliserade ekonomiska makten i form av SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv) och Industriförbundet, kryddad med bondemonopolet LRF. Där fanns de fackliga cenralorganisationerna, med LO i spetsen, och med dem nästan alla fackförbund. Där fanns gräddan av det politiska etablissemanget (S, M, FP, KD och C) och sist men inte minst de privatägda mediahusen, som inte ens låtsades vara objektiva, och med dem en lite mer försiktigt tassande public service.

• På nejsidan fanns Vänsterpartiet och Miljöpartiet, en och annan förlupen sosseminister samt en och annan opponent från jasidans partier. Men framförallt bestod nejsidan av folkliga organisationer, som Folkrörelsen Nej till EU, av enskilda fackförbund, som Handels och Hamnarbetarförbundet, och av mindre vänsterpartier, som Kommunistiska Partiet. Medialt var Proletären en av nejsidans starkaste röster, vilket säger en del om styrkeförhållandet. Resursmässigt var det David mot Goliat.

Kan ett val under så extremt ojämlika förhållanden alls betraktas som demokratiskt? Ja, patentdemokrater kan. Så betraktas valen i USA som demokratiska, trots att de avgörs av kampanjbudgetarnas storlek.

Men i jämlikhetens Sverige gick det inte att blunda för ojämlikheten. Därför beslutade riksdagen att anslå 50 miljoner kronor i kampanjbidrag till vardera ja- och nejsida. Simsalabim! Så var villkoren fullständigt jämlika och folkomröstningen demokratisk per statlig garanti.

Nu gör som bekant den borgerliga demokratin halt vid den ekonomiska makten, så det blev inte mycket av riksdagens jämlikhetsmagi. Inte minst SAF och Industriförbundet sprutade ut gratismaterial till skolor och bibliotek och fyllde tidningarna med helsidesannonser för EU.

Exakt hur mycket det så kallade näringslivet satsade på ett ja till EU är en väl förborgad affärshemlighet. Några år efter folkomröstningen gjorde dock statsvetarprofessorn Rune Premfors vid Stockholms universitet en uppskattning via öppna källor. Premfors kom fram till att jasidan förfogade över en budget som var upp till tjugo gånger större än nejsidans!

Nejsidans samlade resurser begränsades i stort till de 50 miljoner kronor som riksdagen bistod med. På jasidan kunde Premfors kartlägga ytterligare 800 miljoner kronor, framförallt bestående av propagandamaterial från SAF, Industriförbundet och LRF. Var den exakta siffran landar är som sagt en väl förborgad affärshemlighet, men att jasidan hade 900 miljoner kronor till sitt förfogande är i alla fall ingen överdrift.

Så stod alltså 900 mot 50 miljoner kronor i folkomröstningen om EU. Visst kan man tala om ett köpt valresultat.

Till den rena propagandan skall läggas den mer försåtliga i våra förment neutrala media. Den svenska mediamarknaden var inte lika monopoliserad på 1990-talet, som idag, men flertalet dagstidningar stod på jasidan, vilket de inte ens försökte dölja. Att EU-medlemskapet var bra och nödvändigt för Sverige var i media en objektiv sanning.

Någon fullständig granskning av detta allt annat än objektiva medielandskap står inte att finna. Men i Svenska Dagbladet 6 november 1994 publicerade journalisten och debattören Erik Wijk en undersökning av Dagens Nyheters, Svenska Dagbladets, Aftonbladets och Expressens EU-bevakning under folkomröstningskampanjens fyra första veckor. Wijk lusläste de fyra tidningarna och kategoriserade allt material som ja, nej eller neutralt.

Resultatet är nedslående för journalistikens anspråk på att vara objektiv. Naturligtvis var ledarsidorna nästan 100 procent ja. Endast i Dagens Nyheter kunde den generöse Wijk vid ett tillfälle ana en viss EU-skepticism. Men också på nyhets- och debattsidor dominerade jasidan. Enda undantaget utgörs av kultursidorna i Dagens Nyheter och Aftonbladet.

Så konstaterar Erik Wijk, att det totala textmaterialet i de fyra undersökta tidningarna var till 48 procent ja-positivt, till 15 procent nejpositivt (kultursidorna) och bara till 37 procent neutralt. Så var det med den objektiviteten.

Ovanstående beskrivning kan synas nedslående. Hur skall folket kunna utmana om makten kan köpa sig önskade valresultat? Men deppa inte! Kom istället ihåg att Svenskt Näringsliv och andra ja-intressenter satsade över 1000 miljoner kronor på ett ja i folkomröstningen om EMU 2003.

Men efter nästan åtta år av EU-medlemskap bet inte pengarnas makt. Bitter erfarenhet av EU-verklighetens svikna löften gav ett rungande nej till euron.

På goda grunder kan man hävda att kapitalintressen köpte det svenska medlemskapet i EU. Men inga pengar i världen kan dölja EU-medlemskapets verklighet.

Det ger kraft i kampen för ett Sverige och ett Europa befriade från kapitalets nyliberala union.