Ledare: Budgetförslag för ökade klassklyftor

Så formaliserades då de konservativa partierna till ett block med en gemensam budget. Kristdemokraterna och Moderaterna har kommit överens om ett budgetförslag ihop med Sverigedemokraterna.

Mest nöjda med överenskommelsen är SD. Jimmie Åkesson sken som en sol när han stolt deklarerade sig vara nöjd och glad över det nya samarbetet.

Konstigt vore väl annars. Sverigedemokraternas överordnade strategi har varit att bli accepterade som en likvärdig part, trots sin främlingsfientlighet och nazistiska ryggsäck. Partiet har skickligt spelat sina kort och väntat ut tiden, väl medvetna om att makten och inte det politiska innehållet är viktigast för riksdagspartierna.

Det märks tydligt hos såväl Kristdemokraterna som Moderaterna. För tre år sedan sa Ebba Busch att hon inte kunde se ett samarbete med SD på 20 års sikt, och för att det skulle bli aktuellt behövde SD förändras mycket. 

Året efter öppnade hon upp för ett samarbete. Inte för att SD ändrat sin politik utan för att Centern och Liberalerna ingick januariöverenskommelsen med Socialdemokraterna. Endast tre år senare är samarbetet formaliserat och satt på papper. 

När Ulf Kristersson blev partiledare för Moderaterna 2017 var ett samarbete med SD inte tänkbart. ”SD har fel. SD:s värderingar är inte mina värderingar, inte Moderaternas värderingar”, sa han då.

Fyra år senare har M och SD tydligen samma värderingar. Men inte för att Sverigedemokraterna ändrat politik eller värderingar. Det är de borgerliga partierna som flyttat sig längre ut på högerkanten.

Högerförskjutningen märks tydligt i budgetsamarbetet där KD, M och SD kommit överens om nio olika områden. Fyra står i centrum för den politik de vill föra ut – polisen, jobben, sjukvården och skolan. 

Att störst del av budgetmotionen behandlar lag och ordning med längre straff, fler fängelser, visitationszoner, anonyma vittnen och ökad övervakning av medborgarna förvånar ingen. Det som förvånar är den totala avsaknaden av förebyggande åtgärder.

Inte en rad skrivs om orsakerna till den i vissa grupper ökande brottsligheten. Inte en antydan finns till att koppla brottslighet till de ökade klassklyftorna, resursbristen och utslagningen i skolan eller till de sociala skyddsnätens allt större tillkortakommanden. Det konservativa blocket vill enbart beivra brott, inte förhindra att de uppstår.

Full sysselsättning ses som särskilt viktig i budgetmotionen. Men det är en gåta hur det ska uppnås när huvudåtgärden för att ”knäcka arbetslösheten” är införandet av ett sjätte jobbskatteavdrag.

Trots fem införda jobbskatteavdrag har Sverige fortfarande massarbetslöshet. 2007, när det första jobbskatteavdraget infördes, var arbetslösheten 6,1 procent. Idag, fem jobbskatteavdrag senare, är den 7,3 procent. 

Jobbskatteavdrag fungerar helt enkelt inte som arbetsmarknadspolitisk åtgärd. De skapar inte fler jobb. Däremot fungerar de som förstörare av offentlig sektor som inte kan finansieras fullt ut när skatteintäkterna tas bort.

Här finns själva kärnan i den borgerliga överenskommelsen. Den offentliga sektorn ska krympa genom att dess resurser ska minska. Utvecklingen ska öppna upp för fler privata initiativ att kapa åt sig allt större marknadsandelar.

KD, M och SD säger att det ska löna sig att arbeta. Men då borde de verka för höjda löner i stället för att enbart fokusera på skatterna.

Likadant med pensionerna. De hävdar att dessa kommer att höjas genom att skatten för pensionärer sänks. Men om lönerna står still kommer framtidens pensionärer att få lägre pensioner och de konservativa kan undvika att tillföra mer pengar till pensionssystemet.

Sverigedemokraterna vill framstå som pensionärernas bästa vän men verkligheten visar det motsatta. SD slår undan pensionärernas ben från två håll, dels genom att hindra höjda pensioner och dels genom att ta bort pengar från den offentliga sektorn, vilket drabbar pensionärer, som är i större behov av vård och omsorg, extra hårt.

Bekännelsen till de nyliberala budgetkraven återfinns i budgetmotionen där det slås fast ”att förtroendet för det finanspolitiska ramverket upprätthålls”. Ett ramverk som fungerar som en tvångströja och hindrar offentliga satsningar på välfärden.

De få reformer som borgarna vill se på välfärdsområdet handlar om att regionerna ska börja konkurrera med varandra om vården när en nationell vårdförmedling införs och reseersättning ska utgå till dem som får vård i andra regioner. Dessa pengar hade gjort bättre nytta i vården än till transporter mellan vårdinrättningar.

På skolans område ska skoldagen öka med en timme. Bättre utnyttjade pengar vore att öka lärartätheten, införa mindre klasstorlekar, satsa på specialpedagoger samt avskaffa det segregerande skolvalet.

Populistutspelet i budgetsamarbetet som de konservativa hoppas vinna röster på handlar om sänkt bensinskatt, den fråga som gjorde att Liberalerna inte ställde sig bakom samarbetet. En skattesänkning på 50 öre per liter tas säkert emot väl av många men i det stora hela handlar det om småsummor för den enskilde. Runt 25 kronor mindre för full tank räddar knappast ekonomin för en bilberoende arbetarfamilj.

Högerpolitiken har alltid udden riktad mot arbetare och de med låga inkomster. Den som förleds att tro att arbetslösheten eller orättvisorna kommer minska med de konservativas budgetförslag bedrar sig. Resultatet blir fortsatt ökande klassklyftor. 

Ännu en gång avslöjar sig Sverigedemokraterna som ett högerparti. Precis som Moderaterna är de ett parti för kapitalet, inte för vanligt folk.