Colombias folkuppror skakar makten
När det nationella strejkkommandot utlyste generalstrejken den 28 april var de centrala kraven: ”För livet, fred och demokrati, mot skattereformen och det nyliberala paketet!” Uppmaningen till strejken blev den utlösande katalysatorn till en massanslutning som en månad senare skakar regimen.
President Ivan Duque besvarar de stora protesterna i Colombia som makten i Bogota historiskt sett alltid har gjort, med repressiv terror. Hittills har ”vandalerna”, som motståndet kallas av regimen, registrerat två stora segrar: såväl skattereformen som den föreslagna privatiseringen av den allmänna sjukvården har dragits tillbaka. Finansministern, sjukvårdsminstern och regimens ”fredskommissionär” har fått gå, medan vicepresidenten har ersatt utrikesministern.
Carlos ”Caliche” Garcia är ett av språkrören för det nationella strejkkommandot och sitter även i det colombianska kommunistpartiets centralkommitté och exekutivkommitté.
Proletären får en intervju med honom den 19 maj – samma dag som president Duque beordrar militär och polis att bryta upp det 70-tal barrikader som lamslagit Colombia den senaste månaden, och samma dag som strejkkommandot utlyst protester över hela landet.
Hur jämför du den här strejken med den historiska generalstrejken 1977?
– Vår generation drömde alltid om att kunna uppnå en generalstrejk med samma dimension som 1977. Men det verkade som om inte omöjligt så oerhört komplicerat att uppnå. Den 21 november 2019 kände vi att vi var nära, men då lovade regimen att se över kraven, och pandemin blev den räddande gonggongen för Duque.
– Men den nuvarande generalstrejken överträffar 1977. Aldrig tidigare har Colombia upplevt en liknande manifestation. Varken i form av allmänna civila protester eller direkta aktioner från den organiserade colombianska arbetarklassen och den samlade folkrörelsen. I dag kontrollerar denna massrörelse landsvägar, byar och städer, i protest mot regimens antifolkliga och arbetarfientliga politik.
– Regimen är skakad för den känner av verkningarna av strejken, i synnerhet inom ekonomin. Flera delar av produktionen är direkt drabbad tack vare den uppnådda enighet som är förutsättningen för att ytterligare flytta fram positionerna i strejkkommitténs samlade krav.
Bakom uppropet till generalstrejk står de tre landsorganisationerna CUT, CGT och CTC. De representerar dock i dag en mindre del av den yrkesaktiva befolkningen jämfört med 1977.
Bland annat beroende på den nyliberala modellens strategi att slå sönder arbetsrätt och arbetsmarknadslagstiftning. Men också på grund av den terror som inneburit att den största landsorganisationen, CUT, har fått begrava över 3 000 av sina främsta fackliga ledare och aktiva, mördade av den statliga terrorismen i tjänst hos det colombianska eller transnationella storkapitalet.
Därför är den stora bredden i protesterna så viktig, understryker Carlos Garcia. Med en rad nya samhällsgrupper som pensionärer, lärarförbundet Fecode, bondeorganisationerna, ursprungsfolkens organisation med egna självförsvarsgrupper, 250 andra sociala organisationer samt en förkrossande majoritet av ungdomen, som utgör en avgörande förutsättning för att på allvar kunna utmana regimen och dess uniformerade.
– Grundbulten i aktionerna utgörs av ungdomen som återfinns vid barrikaderna i byar, kommuner och större städer. Den har insett att detta är det verkliga ögonblicket, att via denna massmobilisering kunna lägga fram kraven till regeringen.
– Detta är bakgrunden för att också förstå vikten av att förstärka strejken. Idag är världens blickar riktade mot Colombia, och den dramatiska situation som colombianerna är utsatta för och som är ett uttryck för det militaristiska svar regimen har gett i form av en krigsdeklaration mot strejken. Vi ser regimen som en diktatur av fascistisk karaktär, som i form av statsterrorism tillämpar en strategi att med militära medel bryta strejken där över ett 50-tal liv redan har spillts.
Kommandot har haft flera träffar med regeringens företrädare som på varje möte bara har sagt nej, nej och åter nej till strejkkommitténs krav. Den 19 maj, bara någon timme efter att förhandlingarna hade brutit samman gick Ivan Duque ut i alla medier och läste upp vad strejkkommandot karaktäriserar som en krigsförklaring. Presidenten gjorde klart för armén och polisen att varje vägblockad skulle brytas upp.
– Vi har svarat med att för det första kräva en avmilitarisering av land och stad. Redan vid strejkens inledning beordrade Duque militären att inta Colombias tredje stad, Cali, som är motståndets centrum, utan att lyckas. För det andra, en upplösning av ESMAD, kravallskvadronen som konfronterar och terroriserar demonstranterna. ESMAD är den avgörande aktören i brotten mot de mänskliga rättigheterna.
– Vi kräver också en seriös och genomgripande undersökning av de ansvariga för dessa brott, som massakrer och selektiva mord. I dag är det bekräftat att personer i civila fordon beskjuter manifestationerna, vilket vi karaktäriserar som ”urban paramilitarism”. De cirka 2.000 fängslade demonstranterna måste också friges omedelbart.
Carlos Garcia understryker också vikten av att gå till botten med vad som hänt med de försvunna. När jag lägger sista handen på detta reportage har jag bara någon timma tidigare fått beskedet att Brahian Gabriel Rojas Lopez, 24 år, som försvann strejkens första dag, i händerna på terrorpolisen ESMAD, flutit upp i floden Rio Cauca i närheten av Cali. Han är en av de över 500 som försvunnit under strejkens gång.
Det colombianska kommunistpartiet har under alla år lyft parollen ”en kombination av alla slags kampformer av masskaraktär”. Den politiska högern i landet och i USA rasade och anklagade kommunisterna för att legitimera den väpnade kampen, som pågått i över ett halvt sekel – omöjlig att utradera för den proportionerligt största armén i Latinamerika och Karibien. Är det denna paroll som nu tillämpas runt om i Colombia?
– Den frågan är mycket viktig. Vad vi gör är att kombinera kampen för att inkludera och samordna bönderna, ursprungsfolken, de svarta, kvinnorna och ungdomen. Det är en grundläggande del i den folkliga kampen.
– Och det var det innehållet som det kommunistiska partiet ställt i förgrunden för att utlösa den ackumulerade rebellandan som vi idag ser frukterna av. Det är en logisk naturlag i byggandet av denna massornas enighet från vitt skilda samhällsgrupper.
I Chile, där makten skakats av stora protester sedan 2019, gjorde högern förra helgen ett uselt val i valet till konstituerande församling, och den unga kommunisten Iraci Hassler valdes till borgmästare i Santiago.
Vad är din tolkning av valresultatet i Chile?
– Extraordinärt! Valresultatet i Chile visar att Latinamerika är i rörelse i social och folklig kamp med ett revolutionärt perspektiv. Valresultatet är en konsekvens av den folkliga massmobiliseringen. Duqueregimen bör ta lärdom av de chilenska erfarenheterna. Chile har skrivit ett nytt kapitel i de latinamerikanska folkens kamp och det är på den vägen som vi bygger ett nytt Colombia.
Hör mer i podden! Dick Emanuelsson är med på länk i ett färskt avsnitt av Prollenpodden.