Ledare: Coronapandemin ställer frågan på sin spets – kvinnolönerna måste upp

Fakta är att kvinnors livsinkomst är 3,2 miljoner kronor lägre än mäns, och att den genomsnittliga faktiska månadslönen för 2018 är 21.360 kronor före skatt för kvinnor i arbetaryrken, enligt LO:s jämställdhetsbarometer.

”Pengar är makt och makt ska fördelas jämställt”, sa jämställdhetsminister Åsa Lindhagen när hon presenterade den kommission för jämställda livsinkomster som regeringen tillsatte i början av mars. I snitt skiljer det 3,2 miljoner i livsinkomst mellan kvinnor och män. (SvD 5/3) Det är stora pengar, fortsätter jämställdhetsministern, som ger kommissionen i uppdrag att lämna förslag som syftar till att långsiktigt öka den ekonomiska jämställdheten mellan könen.

Några exempel är förslag på åtgärder som bidrar till jämställda löner, jämställda livsinkomster och en jämställd fördelning av offentliga stödåtgärder. Med en delredovisning i januari 2021 och slutredovisning i december 2021.

Men, och ett viktigt men, direktivet från regeringen (Dir. 2020:22) är tydligt med att de förslag som lämnas av kommissionen inte ska påverka den svenska arbetsmarknadsmodellen och arbetsmarknadens parters ansvar för lönebildningen.

Man kan inte invända mot att regeringen tillsätter en kommission. Men jämställdhetsministern säger sig också vilja öka takten i jämställdhetsarbetet.

Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att kommissionen ska använda tid till att kartlägga sådant som redan är väl känt. Att kvinnor arbetar deltid i större utsträckning än män, att de oftare är sjukskrivna, tar ut mer av föräldraledigheten och har lägre pensioner finns det en uppsjö av utredningar om. Just deltidsarbete, ofta påtvingat i brist på heltidsarbete, uttag av föräldraledighet och sjukskrivningar anges återkommande som förklaringar till att kvinnor ”halkar” eller ”släpar” efter i löneutvecklingen.

”Varför är inte mäns och kvinnors inkomster jämställda, trots att så många verkar vara överens om att det borde vara så?” Den frågan ställs av företrädare för kommissionen i SvD 4/7. De skriver också att lönestatistiken inte ger en rättvisande bild av utvecklingen mot ekonomisk jämställdhet. Lönebegreppet missar bland annat inkomster från företagande och kapital, påverkan av deltidsarbete, föräldraledighet och sjukskrivningar.

Om man istället tittar på det som människor faktiskt har i plånboken, den individuella disponibla inkomsten, ser man att kvinnor har i genomsnitt 77 procent av mäns inkomster, och att den siffran inte har förändrats nämnvärt sedan 1995. Kommissionen kallar sig själv för en haverikommission, och lovar att de ska vända på varje sten för att förstå vad som måste göras för att uppnå målet om ekonomisk jämställdhet.

Samtidigt som regeringen presenterar kommissionen släpper LO sin Jämställdhetsbarometer 2020. Kommentaren från LO:s andre vice ordförande Berit Müllerström är att det är bra med en kommission, men att läget redan är känt. Hon är också kritisk till att ingen i kommissionen har en LO-bakgrund. (Dagens Arena, 5/3)

”Det är LO-kvinnorna som i alla de här frågorna drar det kortaste strået och har de sämsta villkoren”, säger Müllerström, och fortsätter med att LO har en massa förslag på lösningar på den problematik som kommissionen ska titta på som presenteras i Jämställdhetsbarometern.

Det övergripande målet för den svenska jämställdhetspolitiken – att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv – antogs med bred politisk enighet 2006. Ett av delmålen är att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut.

I kampen för högre löner kan det vara bra att ställa frågan varför kvinnodominerade yrken generellt är lågt avlönade. Det mest sannolika svaret är att det beror på att de domineras av just kvinnor.

Nu har coronapandemin ställt frågan om resurser till välfärden på sin spets. Det krävs fler anställda, bättre arbetsvillkor och höjda löner.

Det är ett uttryck för ett könstänkande som bildar den norm som säger att mannen är den huvudsakliga familjeförsörjaren och kvinnans lön är ett tillskott. Det är minst sagt ett gammaldags tänkande som måste brytas ner. Linjen måste vara att även en kvinna i ett arbetaryrke ska ha en lön som klarar familjens försörjning.

Ett annat uttryck rör främst de yrken som tidigare utfördes av kvinnor i hemmen som obetalt arbete. Det gäller till exempel omsorg om barn och äldre. Det är idag professionella yrken med utbildad personal, men där tanken om gratisarbetet har en tendens att hänga kvar. Sammantaget vittnar lönebildningen om såväl patriarkala strukturer som om klass.

I den privata sektorn står frågan mellan lön till de som utför arbetet eller vinst till företagarna och arbetsfria inkomster i form av utdelning på aktier. I den skattefinansierade offentliga sektorn mellan lön till dem som utför arbetet i välfärden och inbetalda skatter.

Nu har coronapandemin ställt frågan om resurser till välfärden på sin spets. Det krävs fler anställda, bättre arbetsvillkor och höjda löner. Då är Liberalernas förslag för höstens budgetförhandlingar, att de ska driva på för en stor skattesänkning på låga inkomster, närmast en skymf mot lågavlönade kvinnor.

Förslaget är tio miljarder i sänkt skatt och det ger en löntagare med 20.000 kronor i månadsinkomst en skattesänkning på 500 kronor. Det är ett inställsamt och bedrägligt förslag som gröper ur skatteintäkterna, för varifrån skall pengar till löneförhöjningar komma sedan? 

I ekonomiskt avseende är kvinnor inte en homogen grupp. Här finns också högt avlönade kvinnor. De är inte i behov av högre lön, de får istället räknas till de som behöver betala mer i skatt. För pengar finns att hämta både hos miljardärer och dollarmiljonärer.

I den uppskjutna avtalsrörelsen finns inget stöd från kommissionen att hämta. Vad LO kan åstadkomma, som dels säger sig ha en massa lösningar på frågorna om faktisk månadslön, om sjukförsäkringen, och om pensionerna det återstår att se. LO-ledningen är ju inte bunden av direktivets begränsningar vad gäller arbetsmarknadens parter. Men det behövs säkert ett rejält tryck från medlemmarna.

Vera Peterson
Kvinnopolitisk sekreterare, Kommunistiska Partiet