Ledare: Dags att lämna Syrien åt det syriska folket

USA:s vändning och Turkiets efterföljande invasion av nordöstra Syrien kom plötsligt. Efter ett telefonsamtal ”övergav” Donald Trump sina kurdiska vänner i Syriens demokratiska styrkor (SDF) och lämnade fältet fritt för Natolandet Turkiets bombplan och den syriska oppositionens jihadistkrigare. Det uttalade målet är att försvaga SDF, som Turkiet anser vara terrorister, och att omvandla gränsområdet till en ockuperad ”säkerhetszon”.

Så drabbas invånarna i nordöstra Syrien ännu en gång av död, förödelse och massflykt. 2014 var det Islamiska staten (IS) som stod för härjningarna. 2019 är det Recep Tayyip Erdogan som bryter freden och invaderar grannlandet, vilket enligt folkrätten är en krigsförbrytelse.

Det är inte första gången Turkiet invaderar Syrien. I januari 2018 gick turkiska styrkor in i staden Afrin i nordvästra Syrien och fördrev 167.000 människor. Afrinområdet ockuperas fortfarande av Turkiet.

Faktum är att Erdogan fört samma politik sedan 2011. Det är på turkiskt territorium som de syriska ”rebellerna” haft sina baser. Det är från turkisk mark de utgått när de dödat, härjat och ockuperat områden i norra Syrien. Och det är via Turkiet som IS, Jabhat al-Nusra och övriga grupper fått sitt tillflöde av utländska jihadiskrigare.

Men under många år framställdes ”rebellerna” som frihetskämpar, och deras övergrepp mot den syriska civilbefolkningen ledde inte alls till de protester som vi nu ser.

Även om USA:s vändning kom plötsligt var det ingen större överraskning.

När undertecknad i juni 2017 intervjuade Sinem Muhammed, Europarepresentant för den kurddominerade administrationen i nordöstra Syrien, ställdes frågan om SDF:s och det syrisk-kurdiska partiets PYD:s samarbete med USA. Varför förlita sig på den supermakt som fört så mycket död och förödelse till Mellanöstern? Varför förlita sig på den stat som bär stor skuld till al-Qaida- och IS-terrorismens framväxt?

Sinem Muhammed erkände att USA har egna intressen i Syrien. Men hon försäkrade att SDF inte tänker låta sig utnyttjas av någon, och att det är folket som tjänar mest på samarbetet med USA mot IS-terrorismen.

Redan då konstaterade Proletären att det var en naiv inställning:

”USA har aldrig agerat för att hjälpa förtryckta folk eller bygga demokrati, även om sådana skäl ofta anförs vid illegala invasionskrig och försök till regimskifte.

Att USA framställer sig som Syrienkurdernas bästa vän handlar om att det för stunden gynnar dess intressen [i kampen mot Syriens regering]. Men det som gäller idag behöver inte gälla imorgon, om de kurdiska ambitionerna hamnar i motsättning till USA:s ekonomiska och maktpolitiska strävanden.

Det USA gör i Syrien liknar en klassisk imperialistisk taktik. Att härska genom att söndra, att stödja etniska och religiösa minoriteter för att splittra länder och vinna inflytande, med möjlighet att när som helst kunna byta allierade utifrån vad som bäst gynnar de egna intressena.”

Tyvärr lät sig SDF och PYD utnyttjas av västmakterna i regimskifteskriget. Nordöstra Syrien med alla dess olje- och gasfält förvandlades till en no go-zon för den syriska armén och försvagade den syriska regeringens kamp mot terrorismen.

Enligt de senaste uttalandena kommer USA inom kort ta hem alla soldater från nordöstra Syrien. Vi har hört det förut, men förhoppningsvis kommer det att genomföras denna gång.

USA:s påbörjade tillbakadragande har lett till ett glädjande och nödvändigt närmande mellan det kurdiska ledarskapet och Bashar al-Assads sekulära regering. Att kurderna vänder sig till Damaskus för att söka enighet mot de utlandsstödda väpnade extremisterna och terrorstaten Turkiet är en framgång för Syrien och dess folk.

På söndagskvällen meddelades det att Syriens armé i samråd med den kurdiska administrationen gått in i den nordöstra delen av landet. Att stoppa Turkiets offensiv är den för stunden viktigaste uppgiften – för att rädda liv, undvika en ny humanitär katastrof och hindra att fler IS-terrorister flyr fånglägren.

Turkiet måste precis som USA lämna Syrien. I förverkligandet av detta lär Rysslands diplomatiska arbete och militära styrka spela en viktig roll.

Sett i ett större perspektiv handlar det inte bara om Turkiet och USA. Alla länder som illegalt har militär närvaro på syriskt territorium, som illegalt bombat Syrien i den internationella koalitionens skepnad, eller som illegalt stöder väpnade grupper, måste lämna Syrien och dess krigsdrabbade folk i fred.

Det handlar i grunden om att följa de principer som FN:s säkerhetsråd slagit fast i flera resolutioner om Syrien. Omvärlden måste respektera Syriens suveränitet, oberoende, enhet och territoriella integritet. Och det är endast det syriska folket som har rätten att avgöra Syriens framtid.

Om alla de stater som i åtta års tid eldat under kriget håller sig borta, så öppnas möjligheter för att hitta en långsiktig och hållbar fredslösning för hela Syrien.

Då öppnas möjligheter för att regeringen, den fredliga interna oppositionen och representanter för kurderna, och de många andra minoritetsgrupper som finns i nordost och i övriga landet, tillsammans ska hitta en fredlig väg framåt för återuppbyggnad och fortsatta politiska reformer.