Ledarkrönika: Dags att lyfta kravet på sex timmars arbetsdag!

Jag har arbetat fackligt nästan hela mitt yrkesliv och man kan säga att min politiska skolning började redan första dagen.

Chefen gick runt och visade mig verkstaden. Sedan tog fackordföranden över. Han pekade på mina arbetskläder, sedan på sina och till slut på chefens. Han sa: ”Se på våra kläder. Det är du och jag tillsammans.”

Då väcktes tanken ”klass mot klass” och mitt sökande efter ett politiskt system jag ville leva i började. Jag blev snabbt invald i facket, de behövde en ungdomsansvarig. Jag började läsa och diskutera med mina föräldrar.

Åren går och nu är det jag som är fackordförande. Jag har sett mer av hur samhällssystemet är uppbyggt. Det står ofta i konflikt med mina kommunistiska idéer. Det blir också konflikter mellan mina tankar och den fackliga verksamheten.

Men mitt största bekymmer är den politiska omedvetenheten hos mina arbetskamrater. Eller det kanske snarare är en ovana att uttrycka sig politiskt?

På ett möte på arbetsplatsen med en hög chef kom frågan om varför vi inte fått någon löneförhöjning i år. Chefen hade inte något svar utan hänvisade till att arbetsgivaren lagt ett nollbud.

Om arbetsköparen lagt ett nollbud, skulle vi väl ändå kunna få en löneförhöjning! Men då kan vi inte acceptera att det blir noll kronor i löneförhöjning bara för att arbetsgivaren sagt så.

Löneförhöjningar och förbättringar ramlar inte som manna från himlen. Detta är grundläggande politisk medvetenhet. Kan årets nollbud få folk att vakna till liv?

Den fjärde maj 1886 demonstrerades det för åtta timmars arbetsdag i Chicago. En demonstration som slutade i blod och död. Sedan 1919 har Sverige haft åtta timmars arbetsdag, och sedan 1971, när lördagar inte längre var ordinarie arbetsdag, 40 timmars arbetsvecka.

Januariavtalet innebar attacker på Las. IF Metall och Kommunal gick lydigt med på attackerna och inte ens under Las-förhandlingarna togs sex timmars arbetsdag upp. Det borde varit ett möjligt kort att spela ut i en förhandlingssituation.

Om vi hade haft sex timmars arbetsdag hade folk haft mer tid och ork till fritid och rekreation, och till politiskt och samhälleligt engagemang. Arbetarklassen drar ett tungt ok på sina axlar för att mätta borgarklassen. Men det går aldrig att mätta de giriga aktieägarna tillräckligt. Deras vinster måste alltid upp.

Det är helt rimligt att vi får sex timmars arbetsdag. Maskinerna har blivit bättre och vi producerar mer på kortare tid. Så är det också på min arbetsplats. Vi kan se hur mycket vi producerar nu jämfört med för tio år sedan.

Kan det få folk att vakna till liv? Kan kraven på sex timmars arbetsdag bli så starka och omfattande att det inte måste sluta i blod och död som på arbetarnas demonstration 1886?

Vi måste bli mer politiskt medvetna på arbetsplatserna. Vi måste prata politik med varandra.

Torgny Frank
Industriarbetare