Kuba under blockad: ”De får aldrig ner oss på knä!”

I november 1990 besökte jag sockerbruket Mario Muñoz, ett av fyra sockerbruk i en statlig företagskonstellation, i provinsen Matanzas öster om Havanna. Tillsammans med direktören och representanter för fackföreningen gick vi ut på sockerrörsfälten.

Då dök den stora maskinen som hugger sockerrören upp. Ned från hytten hoppade operatören, en brunbränd mustaschprydd arbetare och meddelade att det nu inte fanns en droppe bensin kvar.

Direktören verkade ha väntat på beskedet och sa lugnt: ”Säg till kamraterna att ta fram macheterna. Revolutionen ger sig inte bara för att den har trätt in i en ekonomisk specialperiod.”

Sovjetunionen stod då inför en kollaps och därifrån hade Kuba importerat nästan allt sitt bränsle. Kuba förlorade över 85 procent av sin utrikeshandel och de sovjetiska tankfartygen lyste med sin frånvaro.

På Havannas gator syntes knappt en bil, däremot cyklar som hade massimporterats från Kina. Från Vita Huset och den yttersta högern till den svenska socialdemokratins främsta språkrör talades om ”den kubanska diktaturens snara sammanbrott”.

Hela 1990-talet var en kamp för överlevnad. Kubanerna var envisa och magrade visserligen men de vägrade kasta in handduken. I januari 1999 utnämndes Hugo Chavez Frias till president i Venezuela och satte stopp för såväl USA:s plundring av venezuelansk olja som dess blockad gentemot Kuba. Den ”ekonomiska specialperioden”, som perioden kallas i Kuba, gick mot sitt slut och revolutionen hade besegrat ytterligare två USA-presidenter.

Nu, i november 2019 och 39 år senare, är Proletären åter i Matanzas. Den här gången på sockerbruket René Fraga, grundat 1845, som ingår i samma grupp av fyra sockerbruk som Mario Muñoz.

Sedan i somras har USA:s ekonomiska blockad mot Kuba intensifierats. Donald Trump har aktiverat artikel 3 i den förhatliga Helms-Burtonlagen, en lag som trädde i kraft 1996. I korthet betyder artikel 3 att de tidigare ägarna av kubansk egendom kan stämma inte bara den kubanska staten utan även ”tredje person” utanför Kuba.

– USA:s politik mot Kuba är en fascistisk kriminell politik, säger Nelson Dominguez. Han arbetar på sockerbruket René Fraga, som är beläget i kommunen Colon, 165 kilometer från Havanna, och är medlem i kommunistpartiet.

– De får aldrig ner oss på knä!

I direktörens lilla kontor på andra våningen i vad som ser ut som en sliten byggbarack har en grupp av arbetare och styrelseledamöter i facket samlats. Situationen är kritisk. Bruket står still på grund av både bränslebrist som behov av reparationer sedan mars då den senaste skörden bärgades.

– Som ett resultat av blockaden har vi ont om bränsle. Men även gödningsmedel. Priset har gjort det nästan omöjligt att köpa in det från andra länder, säger Jesus Alberto Diaz Santana, direktören för sockerbruket René Fraga.

Rene Fraga är det minsta av de fyra bruken och företagsledningen har beslutat att det ska repareras under 2019.

– All personal har sin anställning garanterad och är omplacerade på andra arbetsuppgifter och andra sockerbruk. Under tiden tjänar några mer och andra mindre på sina nya arbeten. Men ingen står utan arbete och inkomst, säger Dayne Tirse Gonzalez, ordföranden i sockerbrukets fackförening.

Hon berättar att arbetarna i början var emot att bli omplacerade. Men efterhand löstes frågan.

– Det skapades förutsättningar för att göra denna omplacering så smärtfri som möjligt. Det handlade om transporter, om att inkomsterna garanterades för att familjen inte skulle bli lidande. Vi besöker våra kamrater som omplacerats till de andra sockerbruken, vi pratar med dem och hör om deras uppfattningar för att de inte ska känna sig övergivna. Facket och partiet är hela tiden lyhörda för att lösa de problem som uppstår vid en process som denna när bruket står still ett år.

När vi anlände till bruket pågick svetsning och reparationer av de axlar som maler ner sockerrören. Det är ett enormt slitage på dessa ”kvarnar” som är gjorda av speciella stållegeringar. Flera reservdelar och pjäser i maskineriet, bland dem ett speciellt kullager, saknas.

– Det är just nu omöjligt att få tag i dem på grund av Helms-Burton-lagen som inte tillåter export av sådant till Kuba. Dessa reservdelar och pjäser importeras till ett tredubbelt pris, säger direktör Jesus Alberto Diaz Santana.

Det är denna blockadens förbannelse som fördyrar livet och bromsar all ekonomisk och industriell utveckling för ett land som vägrar att underordna sig ett imperium som USA.

Den kubanska regeringen har upprepade gånger erbjudit USA en förhandlingslösning om de tidigare nationaliserade USA-egendomarna. Men USA har avvisat förslaget. I stället tar USA-administrationen detta som förevändning för att förstärka blockaden och har satt in ”jägare” som dammsuger den finansiella sektorn i jakt efter andra banker eller företag som gör transaktioner med Kuba.

Vi återvänder till huvudstaden och till det koloniala och otroligt vackra 500-åriga Gamla Havanna. Även här finns de som drabbats hårt av blockaden.

När kommunistpartiet samlades till sin sjätte kongress i april 2011 var den centrala punkten på dagordningen den ”Nya ekonomiska politiken”. Den statliga sektorn skulle minskas drastiskt och det skulle öppnas för möjligheter för privata företag eller enskilda egenanställda.

Ett av de företag som startades vid denna tid var restaurangen La Moneda Cubana med anor från 1924 då Miguel Morales Menendez farfar grundade föregångaren. Restaurangen nationaliserades efter 1961, efter invasionen vid Grisbukten, men med sjätte partikongressens riktlinjer blev det möjligt för Miguel Morales Menendez att återupprätta familjens klenod och väcka liv i de tre våningarna bara hundra meter från Havannas hamninfart.

När jag i november 2011 intervjuade Miguel Morales Menendez var han försiktigt optimistisk inför framtiden. Denna optimism hade sin kulmen i samband med att USA:s förre president Barack Obama återupprättade de diplomatiska förbindelserna som avbrutits 1960 och också lättade på viseringsreglerna. Det blev ”inne” att flyga till Havanna och världsartister som Mick Jagger med fästmö sågs fara runt Havanna i de rosa taxibilarna.

När Proletären nu åter besöker restaurangen La Moneda Cubana är det en bedrövad restaurangägare vi möter.

– När Donald Trump hotade kryssningsfartygen med att de skulle förlora USA-marknaden om de angjorde Havannas hamn, förlorade jag 90 procent av våra kunder, säger Miguel Morales Menendez uppgivet när vi sitter på terrassen och blickar ut över den kajplats där kryssningsfartygen lade till. Kajplatsen bär det symboliska namnet Sierra Maestra, det berg där gerillan upprättade sitt första läger i december 1956 i kriget mot den USA-stödda Batistadiktaturen.

Han tröstar sig med att de gäster som innan juli 2019 inte fick plats på restaurangen nu kommer tillbaka.

– Men ett turistcentrum som Gamla Havanna har förlorat 50 procent av sin omsättning och många av de drabbade är som precis som jag, privata aktörer.

Vi frågar hur det har gått för restaurangens 60 anställda.

– De är kvar men arbetstiden är nästan halverad. Tidigare arbetade de mellan tolv på dagen och elva på kvällen. Men nu arbetar de tolv till tre, och sju till tio.

Vi frågar en av de anställda, som presenterar sig som Pedro, hur blockaden och lönen har förändrat uppehället. Han svarar formellt och försiktigt att det är tufft men han har kvar jobbet, och det är det viktiga.

Vi tar en taxi som efter bränslebristens intåg vet att ta betalt efter den kapitalistiska principen tillgång och efterfrågan. Från Gamla Havanna till centrala Havanna, där tvålföretaget Suchel Aseo har sitt centrala kontor, tar taxichauffören 15 dollar, eller 150 kronor, för en färd som tar 15-20 minuter.

Blockaden slår inte bara mot bränsletransporterna från Venezuela till Kuba eller möjligheterna att köpa mediciner, vilket är ett brott mot de internationella konventionerna. Den hotar också kubanernas rätt till hygien och renlighet, att kunna tvätta sig själva och sina kläder.

Produkter som parfym eller deodorant, som Suchel Aseo har 40 olika produkter av i sitt sortiment, kan kubanerna kanske vara utan. Men att de förvägras en enkel tvål för kroppen och en tvål för att tvätta kläderna i detta heta tropiska land illustrerar blockadens kriminella karaktär, säger Carlos Miguel Boggiano Sánchez, direktör på företaget, när Proletären slår sig ner i hans kontor.

Företaget, som grundades av Che Guevara när han tillträdde som industriminister i juni 1961, har 285 anställda. Av dessa har 34 omplacerats för att kunna mildra krisen, säger Carlos Miguel Boggiano Sánchez i bilen när vi beger oss till fabriken som ligger i utkanten av Havanna.

På långt håll ser vi plakatet som är uppsatt vid ingången till fabriken. Fidel och Raul Castro samt Kubas president Miguel-Diaz Canel och orden ”Kuba – revolution, vi fortsätter framåt”.

– Ett italienskt företag försåg oss fram tills för ett halvår sedan med 16.000 ton fett från den afrikanska oljepalmen som vi producerar tvålen med. Men i år hann de bara leverera 3800 ton, eller 23 procent av råmaterialet, innan Trump gav företaget ultimatum: ”USA eller Kuba?”, fortsätter Carlos Miguel Boggiano Sánchez när vi går runt på de två huvudavdelningarna i fabriken.

Han uppger att Kubas eget konsumtionsbehov av tvål är 285 miljoner enheter/tvålar. Av dessa utgör 13.000 ton tvålar för klädestvätt (märket Batey) och 23.000 ton tvålar för personer, uppdelade på tre olika ”smaker” för den personliga hygienen.

– Nu måste vi importera fettet i så kallade flexitanques från Malaysia eller Ecuador som fördyrar transporten med 92 dollar per ton.

Hugo Rodriguez har arbetat sex år på Suchel Aseo och är lagbas för det första skiftet av tre på fabriken som går dygnet runt. Företaget har tillstånd att köra maskinerna även mellan elva och ett på dagen då strömmen slås av på många företag för att spara bränsle.

– Som alla kubaner är vi vana att strida och bekämpa blockaden. Vi har inget annat val än att se framåt. Här, med eller utan bränsle, gör vi allt för att fabriken inte ska stanna, och det har den heller inte gjort, säger Hugo Rodriguez som förklarar att de söker efter alternativ för att se till att fabriken hålls igång.

– Alltid framåt, inte ett steg tillbaka, sammanfattar han situationen och knyter näven när jag höjer kameran för en bild.

Fackets storväxte ordförande Leonardo Blanco talar om svårigheterna men är lika beslutsam:

– Vi kämpar mot blockaden genom att slå vakt om och försvara produktionen. Här kommer ingen arbetare att ge sig!

Som i andra företag i det socialistiska Kuba försöker företagsledning och fackklubb att hitta lösningar som inte ska drabba den anställde, och det sker framför allt genom personalomflyttningar. Även Blanco medger att det trots det gnisslats – men bägge parter försöker hitta lösningar.

För här handlar det inte om antagonistiska motsättningar mellan arbete och kapital, mellan proletariat och borgarklass utan om ett företag som producerar för samhällets och människornas välbefinnande.

– Den proletära internationalismen är ständigt närvarande i vårt land, hos alla som känner sig som revolutionärer. Därför blir det också ett stort moraliskt stöd för de kubanska arbetarna när solidariteten kommer från andra länder, inte bara från facken utan även andra folk i Latinamerika. För Kuba ger ett stort internationalistiskt stöd till andra folk, så som Fidel lärde oss, säger Leonardo Blanco.

– Varje gång när USA förstärker blockaden stärks vi på alla sätt, även om det känns i plånboken och vardagslivet. Men vi har 60 års erfarenhet av den här konfrontationen.