Proletärens EU-skola Del 5: Den ”fria” rörligheten
I en serie artiklar inför valet till EU-parlamentet kommer Proletären att gå igenom olika sidor av EU. Här är femte delen.
Ett av huvudsyftena med EU är att kapitalet fritt ska kunna flytta såväl fabriker som arbetskraft inom unionen. Den dumpning av löner och arbetsvillkor som blir följden är resultatet av EU:s inre marknad, som på EU:s officiella hemsida beskrivs såhär vackert: ”Den inre marknaden är ett område med välstånd och frihet som ger 500 miljoner européer tillgång till varor, tjänster, arbetstillfällen, affärsmöjligheter och den kulturella rikedomen i 28 medlemsstater.”
Så lyder propagandan. Verkligheten är närmare Ronny Erikssons humoristiska låttext som han skrev inför EU-folkomröstningen 1994. ”Jag vill städa i Europa” handlar om en städerska från Norrbotten som drömmer om att få damma arkitektkontor i Spanien och ”förverkliga sina visioner på en herrtoalett i Nice”.
Men inte heller den är sann. Det är inte städare från Sverige som åker till Spanien och Frankrike för att jobba, det har de inget för eftersom lönerna där är lägre. Däremot kommer polska och lettiska byggnadsarbetare till Sverige eftersom lönerna här är högre – även när de tjänar betydligt mindre än svenska arbetare.
Arbetsmiljöverkets senaste helårsrapport visar att 2017 var 37 procent av de sammanlagt 72 000 utstationerade arbetarna i Sverige från Polen. 60 procent av samtliga utstationerade arbetare – det vill säga anställda av ett företag i ett annat land – jobbade i byggbranschen.
Många av dem utnyttjas brutalt av kriminella arbetsköpare, får arbeta långa dagar för en usel timlön och sova på bygget eller inhysta i trånga lägenheter med smutsiga madrasser på golvet. Svensk arbetsmarknad har förslummats något enormt sedan Sverige gick med i EU.
Men även i de fall som det går ”rätt” till, är den inre marknaden lönedumpande. Facket får enligt EU:s utstationeringsdirektiv nämligen bara kräva att lönerna motsvarar minimilönen i svenska centrala kollektivavtal, som i praktiken alltid är lägre än den timlön som en svensk byggnadsarbetare går på.
Och det är efter att Lex Laval slopats, lagen som regeringen Reinfeldt införde 2010 efter att EU-domstolen dömt Byggnads och Elektrikerna att betala skadestånd för att de satte det lettiska företaget Laval un Partneri i blockad för att ha använt underbetald utländsk arbetskraft.
Även efter att den svenska lagen mildrades 2017 får facket alltså inte kräva verkliga svenska löner för arbetare från andra EU-länder. EU:s lagar står också över de svenska, så för att bli av med lönedumpningen är den enda medicinen att lämna EU:s inre marknad och ta tillbaka kontrollen över arbetsmarknaden.
Den fria rörligheten slår inte heller bara mot löner och villkor i landet som arbetarna åker till. I andra änden leder den till brist på arbetskraft. Så utfärdades i Polen 600 000 uppehållstillstånd för arbetskraft 2017 – de allra flesta av dem gick till ukrainare som åker till Polen för att jobba eftersom de polska byggnadsarbetarna åkt till andra länder.
Redan när Romfördragen skrevs under 1952 var syftet att integrera medlemsländerna i en gemensam marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft. Men det dröjde tills Maastrichtavtalet trädde i kraft den 1 januari 1993 innan kapitalisternas dröm blev sann.
Då hade storföretagens lobbyorganisation European Roundtable of Industrialists, i tätt samarbete med EU-kommissionen, lyckats göra sin vision av Europa till verklighet.
När Sverige blev medlem den 1 januari 1995 var den inre marknaden ett faktum. Sedan dess har EU utökats österut och det är sedan Polen och länderna i Baltikum blev medlemmar 2004 som problemet med lönedumpning blivit både akut och permanent – fram tills dess att Sverige lämnar EU.