Recension: Den osannolika mördaren? Snarare den omöjliga

Han kommer ut från Skandiahuset på Sveavägen i den mörka februarinatten i Stockholm den 28 februari 1986. Han glider upp bakom makarna Palme, skjuter Olof med ett skott i ryggen och Lisbeth får en kula som rispar hennes rygg för att sedan fly in mot Tunnelgatans trappor. 

Så börjar Netflixserien Den osannolika mördaren, om mordet på statsminister Olof Palme, baserad på boken med samma namn. Och serien avslutas med att han, mördaren, lugnt sitter på en nattbuss hem mot bostaden i Täby.

Han är Stig Engström, mer känd som Skandiamannen. En ”ensam galning”.

Mellan öppnings- och slutscen får vi följa Stigs öde som Palmemördare fram till hans död år 2000 – och den så kallade mordutredningen under de inledande åren.

Det hoppas lite fram och tillbaka i tiden men det är inga problem. Och miljöskildringen från dåtiden känns helt okej.  Skådespelarprestationerna är ibland lite krystade, men de som höjer sig över de andra är Robert Gustafsson som Stig Engström, Mikael Persbrandt som spaningsledaren Hans Holmér och Peter Andersson som Arne Irvell, spaningschef på Riksmordkommissionen.

Robert Gustafsson spelar som sagt bra. Men det känns märkligt att han påtar sig rollen. Förutom att han skildrar Stig Engström som sur och introvert, vilket inte riktigt stämmer med verkligheten, så har Gustafsson tidigare inte gett stöd för teorin om den ensamme mördaren som gärningsman.

Gustafsson var ju själv på biografen Grand under mordkvällen och såg Olof Palme. Han såg dessutom bilar med skuggade rutor och män med walkie-talkies och drog slutsatsen att Olof Palme var övervakad. Med sina iakttagelser gick han till polisen, där han sa sig blivit väldigt illa bemött. Och sedan tar han rollen som Stig Engström och spelar honom med uppblåsta kinder. Jag undrar hur han resonerat.

Skaparna påstår att Den osannolika mördaren är fiktion och handlar om ett ”olöst fall”. Mycket märkligt då det tar knappt 15 sekunder och vips, så är det olösta mordet löst. Stig Engström mördar den svenske statsministern Olof Palme. Hur fiktivt är det, när Netflixserien i dramat formföljer boken som helt och hållet gick ut på att nagla fast Stig Engström som Palmemördare?

Men för att kunna göra det måste det töjas på sanningen, utelämna och lägga till saker. Ja, i Netflixserien tas det till rena lögner för att underbygga och förstärka intrycken att det är Stig som är Olof Palmes mördare.

Det finns ett antal felaktigheter i varje avsnitt, stora som små, allt för att det skall passa in för att sätta dit Stig. Jag nöjer mig här med att ta upp några av de grövre:

• Vi får se hur Stig kommer ut från Skandiahuset, ser makarna Palme, går efter dessa, för att sedan hinna ifatt och skjuta Olof Palme i ryggen. Borta är den så kallade Dekorimamannen, den person som stått och väntat i hörnet Sveavägen/Tunnelgatan och som ett flertal vittnen sett kliva fram bakom paret Palme och vara den som verkligen  avfyrar skotten.
  Det funkar inte med Stig som Dekorimamannen eftersom denne stått där i några minuter och väntat in makarna Palme – därför fixar man fram ett annat falskt scenario och Dekorimamannens existens trollas bort.
   
• Stig var klädd i en mörk rock, bär en keps på huvudet och har en handledsväska i ena handen. Av de dryga tjugotalet vittnesmålen från mordplatsen finns det ingen som talar om att den som skjuter ska ha haft en keps på huvudet och komma bärandes en handledsväska. Ingen!
  Det är först vittnet Yvonne Nieminen, hon som möter en springande man ovanför Tunnelgatans trappor, som nämner keps och handledsväska. Att Stig var ute i krokarna mordnatten kan nog konstateras, och kan mycket väl ha varit den som Nieminen mötte ovanför trapporna – men definitivt inte den som avlossat skotten på Sveavägen!
   
• Arne Irvell, spaningschef på Riksmordkommissionen, är den som egentligen skulle lett jakten på Olof Palmes mördare. Men han kopplas bort och blir en tipssorterare när Hans Holmér tar befälet. I Den osannolika mördaren  blir han en tung pjäs för att få Stig att framstå som Palmes mördare. Han tror stenhårt på Skandimannen! Men stämmer det?
  Nej, verkligheten säger någonting annat. När Irvell avled 2008 lämnade han anteckningar efter sig till sin son som han ville skulle överlämnas till journalisten Lars Borgnäs, vilka denne går igenom i sin bok ”Olof Palmes sista steg”. Nättidningen E-folket sammanfattar Irvells anteckningar så här:

”De tankar som den förre mordutredaren fört ner i sin anteckningsbok handlar om Säpo. Närmare bestämt Irvells tankar om att ledande personer inom säkerhetspolisen spelat en avgörande roll för planeringen och organiseringen av mordet på Olof Palme. Irvell var övertygad om att det förhöll sig så, och övertygelsen baserar han på fakta om mordet, mordplatsen, händelserna under mordkvällen, spaningshaveriet under mordnatten och manipulationerna av utredningen under åren som följde. På Säpo fanns övervakningsresurserna, våldskapaciteten, förmågan att lägga ut villospår och förmågan att strypa icke önskade spår.”

Inte ett ord om Skandiamannen, utan helt andra misstankar. Arne Irvell gick i pension 1986 och var bara med i Palmeutredningen under några månader. Netflixserien ljuger ihop något helt annat och använder Irvell som murbräcka för få Stig Engström att framstå som Palmemördaren!

Engströms motiv skulle vara att han sökte bekräftelse från de andra Palmehatande Täbymoderaterna, kanske en vilja att göra ett historiskt avtryck. Det är otroligt löst. Ren bullshit.

Stig Engströms exfru har hela tiden framhävdat att Stig är oskyldig. Ändå framställs hon i serien, med förstulna och skumma blickar mot Stig, som om hon hela tiden trodde något annat, som att hon misstänkte att Stig kunde ha något med mordet att göra. Det är så det vänder sig i magen när man ser hur denna idag levande, drygt 80-åriga kvinna behandlas.

Efter att ha sett Den osannolika mördaren infinner sig en olustkänsla. Klart och tydligt pekas den avlidne Stig Engström ut som Olof Palmes baneman. De använder ojusta medel och knep och direkta lögner för att få till det. Det blir rent av osmakligt!

Hela Palmeutredningen handlar om mörkläggning. Först försökte de med PKK-spåret, sedan skakade man fram Christer Pettersson som ensam galning, men inget av detta höll. Nu med Stig Engström som tänkbar Palmemördare har de tagit steget fullt ut och lagt ner hela utredningen.

Den här serien fungerar som ytterligare en spik i Stig Engströms kista. Allt från Thomas Petterssons inledande artikel i tidskriften Filter om Den osannolika mördaren, via boken med samma titel till den här Netflixserien, följer samma linje – Stig Engström är mördaren och nu kan jakten äntligen ta slut.

Jag säger inte att det hela har varit en djävulsk plan för att leda Palmeutredningen till vägs ände – men det stinker!