Ledarkrönika: Det borde vara självklart för varje fackförening att stå upp för strejkrätten
Att som LO göra sig till redskap för Svenskt Näringsliv är att begå självmord i rädsla för döden.
Efter åtta resultatlösa centrala förhandlingar för att teckna kollektivavtal med arbetsköparorganisationen, Sveriges hamnar, varslar Hamnarbetarförbundet nu om konflikt.
Varslet är rikstäckande och rör sig om punktstrejker och övertidsblockad i åtta hamnar som succesivt kan trappas upp. Det kommer säkert att behövas.
Från arbetsköparnas sida har förhandlingarna helt och hållet handlat om förhalningstaktik. Så när Joakim Ärlund från Sveriges hamnar går ut och larmar om att det är ”oansvarigt att utsätta landet för kostsamma konflikter” är det en del av det smutsiga spelet.
I fjol införde Sveriges hamnar en ny policy. Den utesluter Hamnarbetarförbundet från allt fackligt arbete i hamnarna, trots att man organiserar hälften av alla hamnarbetare.
Striden rör, nu liksom tidigare, den grundlagsskyddade föreningsfriheten, rätten att välja sin fackliga organisering.
Ett demokratisk och stridbart fackförbund är utsatt för en samlad attack från staten och kapitalet. Det borde vara en självklarhet för varje fackförening och arbetare att en arbetarrörelse värd namnet solidariskt ska ställa sig på Hamnarbetarnas sida.
Men vad hände i huvet på LO:s ledning och förbundstopparna när man istället gjorde sig till redskap åt Svenskt Näringsliv? Det ståndaktiga lilla Hamnarbetarförbundet användes som förevändning för att attackera strejkrätten.
I denna galna tunna hoppade hela drösen, oavsett vad som tidigare deklarerats. Det är ett klent försvar att påstå att andra alternativ skulle vara värre. Som att begå självmord i rädsla för döden.
Troligen ven den socialdemokratiska partipiskan hårt för att trasa sönder kritik och trycka tillbaka tendenser till militans i det fackliga toppskiktet. Den strömlinjeformade klassamarbetspolitiken skall försvaras till varje pris. Även till priset av stympad strejkrätt.
Nu skrivs ännu ett kapitel i storyn om socialdemokratins vandring högerut. Löfvens uppgörelse med Centerpartiet och Liberalerna är ett smörgåsbord för borgerligheten med antifackligt och arbetarfientligt innehåll.
För många måste frågan om hur länge man ska klamra sig fast vid hoppet om att socialdemokratin ska bli som förr bli alltmer akut. I det sammanhanget är Vänsterpartiets ängsliga beteende kring regeringsfrågan också värt att fundera över. Vad står man egentligen upp för om man släpper fram Löfvens regeringsalternativ?