Det perfekta brottet: Så luras det svenska folket på 250 miljarder

Många drömmer om det perfekta brottet och filmer och böcker på detta tema vimlar det av, men ingen av dessa kommer i närheten av hur Sveriges arbetare och tjänstemän lurats på miljardbelopp. Enbart i år kommer 251 miljarder kronor att försvinna mitt framför ögonen på oss alla utan att i stort sett någon reagerar.

Det handlar om hur våra politiker i samförstånd och med medgivande av landets fackföreningar lyckats med konststycket att steg för steg lägga beslag på de pengar som löntagarna genom åren avstått från att ta ut i löneökningar. 

Det handlar om de sociala avgifterna eller mer känt som arbetsgivaravgiften. För närvarande uppgår dessa till 31,42 procent av lönen som betalas av arbetsgivarna in till statskassan.

I budgeten för 2019 beräknas inkomsterna från de sociala avgifterna till nästan 591 miljarder, enligt uppgörelser mellan staten, fackföreningarna och arbetsgivarorganisationerna. Detta skedde under 1960-, 1970- och 1980-talet och pengarna som avstods från löneökningar skulle gå till pensioner, föräldra- sjuk-, arbetsskade- och arbetslöshetsförsäkring.  

Fast numera är en tredjedel en ren skatt i form av något som döpts till allmän löneavgift och som i år uppgår till hela 11,62 procentenheter av de totalt 31,42 procenten, eller uttryckt i kronor 215,4 miljarder kronor. 

Som vanligt i Sverige nuförtiden så sker det gradvis och ingen reagerar. 

Det hela började 1994 då Socialdemokraterna i budgeten för 1995 införde en avgift på 1,5 procent för att betala medlemsavgiften till EU. Året därpå döptes den om till allmän löneavgift, som trots namnet är en ren skatt och som ökade sakta men säkert till 3,07 procent år 2005. 

När sedan den borgerliga fyrpartiregeringen införde jobbskatteavdraget den 1 januari 2007, började avgiften klättra uppåt. 2008 var den 7,49 procent och har sedan dess ökat och är nu alltså hela 11,62 procent.

När Finansminister Anders Borg höll på att använda löntagarnas pengar till jobbskatteavdrag, kritiserades han faktisk en gång av dåvarande vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott, Tomas Eneroth (S). Detta i en artikel i tidningen Aktuellt i Politiken: ”Löntagarna betalar in till försäkringsavgifter via sociala avgifter, men får inte den försäkring som de har rätt till.”

Huvudet på spiken, men när Socialdemokraterna återkom till maktens köttgrytor var kritiken borta med vinden.

För nu hade den allmänna löneavgiften ökat så mycket att av statens totala skatteinkomster utgör den numera cirka 20 procent.

Nu är det så att socialavgifterna inte var tänkta att vara skatter utan koppling till socialförsäkringarna. Att det trots det är möjligt beror på att bara pensionsavgiften går till Pensionsmyndigheten, där allt som betalas in dit måste gå tillbaka i form av pensioner.

Övriga delar av socialförsäkringssystemet är tyvärr inte öronmärkta på samma sätt att gå till sjuka, arbetslösa och så vidare utan går rakt in i statsbudgeten och kan användas till vad som helst, och har så det gjorts.  

Försäkringskassan inledde sin jakt på sjuka redan i slutet av 1990-talet med motiveringen att minska kostnaden trots att överskottet i sjukförsäkringen kunde ligga på drygt tio miljarder kronor årligen, pengar som dock gick till annat. Eftersom detta syntes i bokföringen övergick man till att sänka andelen av de sociala avgifterna som gick till sjukförsäkringen och ökade den allmänna löneavgiften, som då bara blir en del av statens inkomster som kan användas till exempelvis jobbskatteavdraget som för budgetåret 2019 uppgår till 117 miljarder.

Finns det vinnare finns det också förlorare.

Upplägget har varit genialt från främst Anders Borgs sida. Jo det är sant eftersom han lyckats med konststycket att sänka företagens lönekostnader i praktiken genom att ge tillbaka löntagarnas egna pengar i form av skattesänkande jobbskatteavdrag. Med dessa pengar förmåddes fackföreningarna att gå med på lägre löneökningar eftersom skattesänkningarna gjorde att reallönerna ökade.

Vinn, vinn?

Nej, de stora vinnarna har varit företagen och framförallt aktieägarna eftersom en allt större andel går till vinster än till löner.

Finns det vinnare finns det också förlorare. De som drabbats allra hårdast är sjuka och arbetslösa som inte bara fått se sina inkomster sjunka genom att taken i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna inte höjts så att alla får 80 procent av sin lön, man tvingas dessutom betala mer i skatt än den som arbetar med samma inkomst.

En genomsnittlig LO-arbetare, med kollektivavtal, som är sjukskriven betalar omkring 2.000 mer i månaden i skatt än en som arbetar med samma inkomst.

Den del av de sociala avgifterna som sänkts mest för att finansiera den allmänna löneavgiften är den till sjukförsäkringen. Från en topp på drygt 11 procent, ner till årets 3,55. Ifjol låg den på 4,35 procent. Det betyder i pengar att fjolårets 77 miljarder sänktes till 66 miljarder för 2019. Det blir då ingen överraskning för den räknekunnige att Försäkringskassan skärper sin kampanj för att neka sjuka ersättning.

Även kommuner och landsting är förlorare. Eftersom löneökningarna hållits nere med hjälp av skattesänkningar så har inte skatteunderlaget ökat. 

Fackföreningarna, som ju sägs vara till för att ta tillvara sina medlemmars intressen, borde krävt och kräva att de sociala avgifterna ska användas som det var tänkt, men har inte gjort det.

Låt oss göra ett tankeexperiment att fackföreningarna istället sett till att höja lönerna med den allmänna löneavgiftens 11,65 procent.

Genomsnittslönen i Sverige 2018 var 33.700 i månaden. Om fackföreningarna krävt igen pengarna de avstått till socialförsäkringarna borde snittlönen legat på 37.625 i månaden. Det hade då inneburit slopat jobbskatteavdrag, men netto hade det blivit 231 kronor mer i plånboken. Detta lämnar sjuka och arbetslösa fortsatt på pottkanten, men bara för att visa vilka belopp det handlar om.

Vad som krävs är att fackföreningarna gör något.

Givetvis är det nu omöjligt att över en natt avskaffa den allmänna löneavgiften eftersom den utgör 20 procent av statens inkomster, och därtill ska läggas överskottet i arbetsmarknadsavgiften som ifjol var 20 miljarder, och att staten ändå lyckades plocka ut 19 miljarder från pensionssystemet. Det senare möjligt eftersom det som betalas in i pensionsavgifter på löner över 8,07 inkomstbasbelopp, 519.700 kronor, går rakt in statskassan.

Så drygt 250 miljarder kronor av de pengar som arbetare och tjänstemän avstått från att ta ut i lön används till skattesänkningar i form av jobbskatteavdrag, rut-avdrag, rot-avdrag, EU-avgift med mera, istället för till sjukdom, arbetslöshet och pensioner. 

Införandet av den allmänna löneavgiften måste betecknas som det perfekta brottet eftersom ingen åker dit, ingen kommer att straffas och att återställa tjuvgodset blir en lång och utdragen process. Eftersom vi pratar om närmare en fjärdedel av statsbudgetens inkomster, så måste dessa pengar tas in på annat sätt och med nuvarande politiska partier i riksdagen snudd på omöjligt.

Vad som krävs är att fackföreningarna gör något. Men hittills är det knäpptyst från de fackliga organisationerna. Enskilda medlemmar och någon enstaka förtroendevald har protesterat, men förbundsledningar och hela ombudsmannaapparaterna har inte sagt ett pip.

Omedvetna om försämringarna är dock inte fackföreningarna, men deras lösning har varit att mildra försämringarna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkring med olika försäkringslösningar, antingen via medlemsavgiften eller olika tilläggsförsäkringar. Alltså medlemmarna får betala en gång till för det de redan betalt.

Kraven som måste ställas är att pengarna som betalas in till olika försäkringssystem inte ska in i statsbudgeten utan hållas separat, som till pensionerna via Pensionsmyndigheten. Sedan kan det också vara möjligt att diskutera hur procentsatserna ska vara för de olika områdena. Det är ju en diskussion som borde föras öppet, inte som nu i slutna riksdagsutskott.

Exempelvis borde andelen som går till pensionerna öka från dagens 10,21 procent. Ett av argumenten för att höja pensionsåldern har ju varit att medellivslängden ökat. Ett problem lätt löst genom att öka från dagens 10,21 procent till 11,21 procent, och då har vi kompenserat ökad livslängd. Eftersom varje procentenhet av de sociala avgifterna motsvarar i runda slängar 19 miljarder så inser ju var och en att höjda pensioner är möjligt genom att höja andelen som går till pensionssystemet.