Krönika: Det var vi som blev jättarna

Ni får tycka att det är en självklarhet, men det måste ändå formuleras gång efter annan, outtröttligt: Det är vi som är de många och det är den enda styrka vi har. Arbetarklassen, alltså.

Möter vi överklassen en och en är det risk att vi hypnotiseras av deras säkerhet och deras lugn. Sättet att bära upp kläderna, det må vara en Armani-kostym eller en svettig pikétröja, rösten som aldrig blir grov och upphetsad, den verserade vänligheten gentemot oss mindre lyckligt lottade.

Den gamle golf-kommentatorn Göran Zachrisson på tv-sporten kommer själv från denna överklass och han formulerade det bra i ett sommarprogram för några år sedan:

”Jag har varit helt utblottad, men var ändå inte orolig. Jag visste ju att det ordnar sig.”

Och det är vad det gör. När vi blir sjuka eller mister jobbet kan det innebära personlig katastrof, hela ens ekonomi rasar ihop. För oss är nedrustningen av de sociala skyddsnäten något påtagligt.

Överklassen behöver inte den sortens samhälle där man stöttar varandra för att lindra smällarna. Det är inga avskedade direktörer som letar efter tomglas i papperskorgar och soptunnor. Där finns alltid en lösning, en fallskärm eller kanske en reträttpost i en välgörenhetsorganisation.

Vi har bara kollektivet, de mångas styrka. Den vill de få oss att glömma, inte minst genom att undergräva vår självkänsla. Vi finns inte, vi begriper inte vårt eget bästa, var och en måste tänka på sitt. 

Ändå lyckas de inte utrota tanken på sammanhållning. De envisa Sollefteåborna fortsätter sin BB-ockupation, folket i Karlskoga går ut och försvarar sitt sjukhus, hamnarbetarna höll ihop och segrade.

Alla behöver vi få uppleva den svindlande känsla som uppstår när vi går ihop och gör summan större än delarna. Själv minns jag en gång på pappersbruket under en av många skärmytslingar på 70- och 80-talet, en kortare strejk för att få till stånd ett lokalt avtal.

Naturligtvis en vild strejk, eftersom facket var bundet av fredsplikten. För att kraven verkligen skulle nå mottagaren bestämde vi oss för att gå och framföra dem direkt till direktören.

Vi var väl fem-sex man som gick förbi den protesterande chefssekreteraren, knackade på dörren och klev in utan att invänta svar. Därinne satt platschefen bakom sitt skrivbord och vid hans sida stod chefsingenjören. De tittade avmätt på oss och direktören frågade:

– Vad vill ni då?

Jag vet inte om han förväntade sig vredesutbrott, svordomar och förbannelser från vår sida, men vi framförde kraven lugnt, stående med raka ryggar framför skrivbordet, iförda våra arbetskläder.

Något märkligt hände. Inför våra ögon krympte direktören och ingenjören. De sade inget, men när vi vände och gick ut genom dörren var det vi som var jättarna.