Elvis Presley – från knegare till the King
I dagarna är det 44 år sedan Elvis dog. För många en symbol för den amerikanska drömmen, men i själva verket ett undantag i det amerikanska klassamhället.
Elvis Presley kände sig alltid osäker och främmande i sällskap med fint folk. Det finns ett klipp från januari 1971, då Elvis inför medlemmarna i USA:s handelskammare tog emot en utmärkelse som en av de unga män som utmärkt sig under året (Outstanding Young Men of the Year). Elvis stammar fram ett tacktal på 43 sekunder, fyllt av felsägningar och misstag.
Han kände sig helt enkelt inte hemma bland noblessen.
Elvis Presley var en enkel grabb från landet, från Mississippi i den djupa amerikanska södern. En musikintresserad lastbilschaufför på Crown Electric i Memphis, Tennessee, dit den fattiga lantarbetarfamiljen Presley flyttat från Tupelo i grannstaten Mississippi när Elvis var 13 år.
Den 16 augusti är det 44 år sedan Elvis dog i sitt badrum hemma på Graceland, överviktig och gravt tablettberoende; han behövde uppåttjack för att komma igång på kvällarna och nätterna, och neråttjack för att kunna sova på dagarna.
Han omgav sig med ”The Memphis Mafia”, ett servilt flinande hov av män redo att utföra kungens alla befallningar. Elvis 1977 var en sorglig skugga av den unge man som 20 år tidigare hade fångat den unga amerikanska arbetarklassens intresse.
Elvis Presley populariserade och integrerade rocken. Han tog den musik som spelades på segregerade danshak och radiokanaler för svarta artister, och förde ut den i världen till främst den unga amerikanska arbetarklassen, den som inte var tillfreds med crooners som Perry Como och Frank Sinatra och som inte förstod den ibland så invecklade jazzen. Elvis förändrade musikvärlden.
– Före Elvis fanns det ingenting, uttryckte John Lennon sin syn på saken.
Rock’n’roll har alltid varit arbetarklassens musik. I Proletären förklarade Jerry Williams det så här:
– Det var ju ingen jävla gotte på Östermalm som började lira rock’n’roll. Om någonting är knegarmusik så är det rock’n’roll. Jag menar, Elvis var ju lastbilschaffis och Little Richard var diskplockare.
Elvis kom från en fattig familj. När han dog var han superrik. Alltså det perfekta exemplet på den amerikanska drömmen, att i USA kan vem som helst lyckas och bli vad som helst.
Eller är han det?
Nej, inte alls.
I boken White Trash: The 400-Year Untold History of Class in America hävdar författaren Nancy Isenberg en rakt motsatt tes: att Elvis var ett historiskt undantag i det amerikanska klassamhället. En fattig arbetargrabb från södern, enda barnet i en utfattig lantarbetarfamilj som kunde lämna det skjul där han växte upp och klarade att slå hål på de barriärer som överklassen byggt för att skydda sina privilegier.
Nancy Isenberg, författare och professor i amerikansk historia vid Louisiana State University i Baton Rouge, menar att klasstrukturen i USA är extremt stark och att rörelser uppåt i den strukturen mest är en myt, en illusion för att hålla bilden av USA som möjligheternas land vid liv.
Elvis, hävdar Isenberg, skakade i grunden det konservativa och vita etablissemanget, eliten som fruktade självständiga ungdomar och alla avsteg från den ”amerikanska modellen”. Elvis fördömdes av journalister som raljerade över hans okunskap i många aktuella frågor och hur han behandlade det engelska språket i sina låtar.
New York Times legendariske kritiker Bosley Crowther avfärdade Elvis musikaliska kvaliteter som ”grotesk sång” och ”orgiastiskt skakande på benen”. När succéförfattaren Vance Packard vittnade inför en senatskommitté talade han om hur Elvis ”bergsmusik förorenade den goda smaken”.
Senatorn William Fulbright, som senare skulle bli en mycket vokal kritiker av Vietnamkriget, angrep Elvis för att han tjänade mer pengar än presidenten. Det var, menade Fulbright, klasspyramiden upp och ner och därmed helt oacceptabelt.
Samtidigt störde det eliten att Elvis – i det amerikanska 50-tal då svarta amerikaner inte kunde gå på samma restauranger, bada i samma pooler eller bara umgås över rasgränserna med sina vita landsmän – suddade ut gränserna mellan svart och vit musik.
Nancy Isenberg menar att den amerikanska arbetarungdomen tog till sig och fastnade för Elvis just för att han var det eliten föraktfullt kallade ”white trash”, vitt skräp, en människa från en socialt utsatt miljö.
Elvis, skriver Isenberg, ”uppnådde vad ingen man från arbetarklassen från det vita skräpet någonsin hade drömt var möjligt. Han var både cool och sexuellt överskridande samtidigt som han var en vanlig kille från landet… någon som många tonårspojkar önskade att de kunde vara”.