Kommentar: Emiratstålarna bakom fotbollsfasaden

Med storsegrarna mot Kosovo och Grekland har Sverige tagit sig ännu ett steg närmare fotbolls-VM 2022. Ett av fotbollshistoriens mest kontroversiella mästerskap.

2010 tilldelades Qatar värdskapet för VM 2022. Fotbollsvärlden är på många sätt genomrutten, men jag trodde naivt att beslutet skulle ändras. Men nu är det alltså bara 13 månader kvar till cirkusen drar igång.

Redan innan diktaturen vid Persiska viken tilldelades turneringen under mycket skumma omständigheter kände omvärlden till att landet styrs av en enväldig emir, som ensam sitter på den verkställande, lagstiftande och dömande makten. I Qatar kränks de mänskliga rättigheterna, kvinnor diskrimineras, homosexualitet är förbjudet och ett modernt slaveri med importerad arbetskraft från fattiga länder tillämpas i stor skala.

På senare tid har också landets, milt uttryckt, komplicerade förhållande till den medeltida, religiösa terrorsekten talibanerna uppmärksammats. Så ingen kan säga att de inte vet vilka det är som ska arrangera det, tillsammans med OS, största idrottsevenemanget i hela världen.

Hittills är nog brittiska The Guardians avslöjande från februari i år det mest fruktansvärda. Där man kan läsa hur det mellan 2010 och 2020 omkommit fler än 6.500 migrantarbetare i Qatar. Det är arbetare från fattiga länder som Pakistan, Nepal och Bangladesh, som åkt i hopp om att kunna skicka hem lite pengar till sina familjer.

De har ofta betalat dyra pengar till hänsynslösa agenturer som tagit dem till Qatar. De har fått arbeta under slavliknande förhållanden, ständigt påminda om att klagomål resulterar i att de får sparken. Dessutom är många av dem skyldiga agenturerna pengar, så först måste den skulden arbetas av och det är inte ovanligt att de magra lönerna är rejält försenade.

Sedan har vi det enorma hyckleriet och godhetsmarkerandet. I England stödjer Premier League-klubbarna varje säsong Regnbågskampanjen, där spelarna bär regnbågsfärgade skosnören som stöd för att alla sexuella läggningar ska accepteras.

Nu pågår ett omdiskuterat fall i landet där Middlesbroughspelaren Marc Bola utreds av det engelska fotbollsförbundet (FA) gällande ett inlägg han skrev på sociala medier för nio år sedan, då han var 14 år gammal…

Inlägget ska tydligen innehålla kränkande uttalanden om sexuell läggning, och nu måste spelaren svara på anklagelserna och därefter ska FA avgöra om det blir aktuellt med bestraffning.

Att FA jagar fotbollsspelare för något korkat de skrev för nio år sen, samtidigt som de inte har några som helst problem att skicka England till fotbolls-VM i ett land där homosexualitet kan resultera i sju års fängelse, är tamejfan hyckleri på en helt ny nivå!

Tack och lov så talas det åtminstone om vad som pågår i Qatar. Efter upprop från vissa supportergrupper är även en eventuell bojkott uppe på agendan i vissa länder, men tyvärr tror jag inte att något förbund vågar gå hela vägen och faktiskt tacka nej till medverkan.

Därför vilar nu, som så ofta i fotbollens avgörande frågor, ett stort ansvar på oss supportrar. Det är upp till oss att informera, kampanja och kämpa för att nästa års fotbolls-VM inte blir den propagandafest styret i Qatar hoppas på.

Men det blir en tuff kamp mot en minst sagt mäktig motståndare.

Det är ett välkänt faktum att oljan i världen en dag kommer ta slut, så just nu pågår det ett intensivt arbete i oljerika emirat som Qatar för att hitta nya inkomstkällor – som till exempel turism och fotboll.

Vad gäller det sistnämnda är Qatar är verkligen på offensiven. Förutom värdskapet för VM så äger landets emir, Tamim bin Hamad al-Thani, genom den stängda aktieägarorganisationen Qatar Sports Investment (QSi) Paris Saint-Germain (PSG). En av Europas mest stjärnfyllda fotbollsklubbar, som i somras dessutom fyllde på stjärnstallet med Lionel Messi.

Det pratas ibland om att de som styr den moderna toppfotbollen vill göra den så jämn som möjligt och ett verktyg för det är det pinsamma försöket att reglera hur mycket klubbarna kan spendera på nya spelare i och med de så kallade Financial Fair Play-reglerna. Något de rikaste aktörerna såklart har hittat sätt att kringgå.

Bara genom att titta på PSG:s ägarskap kan man slå fast att deras möjligheter till spelarköp inte är särskilt ”fair” i jämförelse med någon annan klubb i Europa, förutom det Abu Dhabi-ägda Manchester City. Det är nämligen så att QSi är ett dotterföretag till Qatar Investment Authority (QIA), den statligt ägda investeringsfonden i emiratet. I PSG finns det med andra ord en snudd på bottenlös kista ta pengar ur, om man jämför med övriga europeiska klubbar.

Vi kan inte lita på slipsarna i fotbollens maktkorridorer, de står inte på supportrarnas och fotbollsälskarnas sida.

I somras fick vi se ännu ett bevis på PSG:s ekonomiskt dopade muskler, då de gjorde något som bara de och City har råd att göra. Förutom Messi har den franska klubben även fotbollens mest eftertraktade anfallsstjärna, den 22-åriga fransmannen Kylian Mbappé. Det har sedan länge stått klart att han en dag vill spela för Real Madrid – och den spanska klubben vill gärna ha honom, så förr eller senare kommer han att spela för ”Los Blancos”.

Om man i den normala, men långt ifrån friska, moderna fotbollsvärlden betalar dyrt för en ung supertalang, så vill klubben alltid försöka få tillbaka samma summa eller mer om man en dag måste sälja honom. Så fungerar det inte i PSG.

2018 köpte de Mbappé för den, även i den moderna fotbollskapitalismens värld, sanslösa summan 180 miljoner euro. I juni nästa år går spelarens kontrakt med fransmännen ut, vilket betyder att han kan lämna Paris utan att de får en enda cent i ersättning. Det här är PSG fullt medvetna om, och därför slog det ner som en bomb i somras när de utan att blinka sade nej till Reals sanslösa bud på 200 miljoner euro.

PSG har med andra ord råd att utan några större problem lägga ut nästan två miljarder kronor på en tonåring, och när han börjar närma sig sina förmodat bästa år som elitidrottsman kan de tacka nej till pengar som till och med skulle betyda en ”liten” ekonomisk vinst, för att istället släppa honom gratis tio månader senare. Med den sortens ekonomiska stöd vet vi nu exakt vilken motståndare vi har framför oss.

Vi kan inte lita på slipsarna i fotbollens maktkorridorer, de står inte på supportrarnas och fotbollsälskarnas sida. Låt oss aldrig glömma den skotska fotbollslegendaren Jock Steins bevingade ord: ”utan fansen är fotbollen ingenting”.

Det är en makt som jag hoppas att vi är beredda att använda nästa år. Det är det minsta vi kan göra för alla som förtrycks i landet och de arbetare som under hemska förhållanden har fått betala med sina liv för att bygga denna gigantiska och genomfalska fasad som kallas fotbolls-VM 2022.

Mikael Holmkvist

Lärarassistent och fotbollssupporter