Mot den moderna fotbollen: Från gemenskap till aggressiv kapitalism

Det är kvällen den 21 augusti på Estádio da Luz i Lisabon. På planen står 22 spelare uppradade. De ska göra upp om klubbfotbollens finaste titel: Champions League.

I finalen möts regerande tyska mästarna Bayern München och deras franska motsvarighet PSG. Tillsammans har lagens spelare ett samlat marknadsvärde på en bra bit över 18 miljarder kronor. För medan fotbollen också spelas på elljusdränkta grusplaner, och handlar om lokalklubbens kamp för överlevnad i division 5 eller om förorternas försök att med en boll skapa gemenskap och integration, finns det en helt annan sida som gjort fotbollen och publikens kärlek till sporten till en miljardindustri.

Startskottet för det som i supporterkretsar kallas ”den moderna fotbollen” är svårt att datera till en exakt dag, plats eller till och med ett specifikt årtal. Det är lättare att se det som en process och ett led i en allt mer aggressiv kapitalism som letar nya inkomstkällor.

Något av en startpunkt kan dock sägas vara när Premier League bildades i England 1992-93. Under 104 år hade det engelska fotbollsförbundet (FA) arrangerat och drivit den engelska fotbollens högsta ligor som brottades med dåliga arenor, sjunkande intresse och minskade inkomster. Nu gick de främsta klubbarna ihop i ”The Founder Members Agreement” och bildade aktiebolaget FA Premier League.

Serien och organisationen var helt fristående från fotbollsförbundet. Därmed kunde bolaget självt förhandla med tv-bolag om sändningsrättigheter och med företag om sponsring. Resultatet? Siffror ljuger inte: mellan första säsongen 1992-93 och säsongen 1996-97 låg inkomsterna för tv-rättigheterna per säsong i snitt på 38,3 miljoner pund. För säsongerna 2019-20 till 2021-22 beräknas inkomsterna bli 1.533 miljoner pund. En hyfsad ekonomisk utveckling.

Lukrativa avtal med tv ledde snart till att stora företag såg möjligheten att sprida sina varumärken till miljontals tv-tittare. Eftersom FA Premier League nu var ett aktiebolag var det fritt fram att göra anspråk på att bli huvudsponsor. Visserligen kostade det stora pengar, men då kunde investeraren också få makten över namnet på ligan. Och högt upp på läktarna och bakom påhittade företagsnamn, sitter idag det kapital som gjort fotbollen till sin egen guldgruva. 

Roman Abramovitj är ryssen som 2003 bestämde sig för att investera alla de miljoner han roffat åt sig efter Sovjetunionens fall. Abramovitj hade via nära affärspartners direktkontakt med Boris Jeltsin, som efter 1991 sålde ut de statliga företagen för en bråkdel av marknadsvärdet. Så kunde Roman Abramovitj köpa majoriteten av det då statliga oljebolaget Sibneft. Under 2005 sålde han sin del i företaget för 13 miljarder dollar.

Två år tidigare hade han inlett den trend som idag är mer regel än undantag: utländskt storkapital köper upp fotbollsklubbar som en investering. 2003 köpte Roman Abramovitj londonlaget Chelsea FC. På planen ger köpet snart önskat resultat. Titlar från inhemska cuper, ligaspel och utländska turneringar hamnar i London.

Men utvecklingen mot en allt mer kommersiell fotboll betalas av alla de människor som älskar sporten. Att på plats se ditt lag spela fotboll är idag en ekonomisk utmaning. Ett par år innan Premier League bildades kostade den billigaste biljetten på Liverpools hemmamatcher fyra pund. 20 år senare kostade samma biljett 41 pund.

Den allt snabbare kommersialiseringen av fotbollen tog sig bland annat uttryck i ökade spelarlöner. Under samma 20 år som priset på biljetterna ökade tiodubbelt ökade spelarlönerna med 1.500 procent. Att Roman Abramovitj gillar fotboll är kanske sant, men troligen gillar han sina pengar mer. Idag har Chelsea FC:s varumärke ett uppskattat värde på runt 9 miljarder svenska kronor.

En annan intressant aktör på den globala fotbollsmarknaden är staten Qatar. Genom bolaget Qatar Sports Investment, QSI, köptes 2011 cirka 70 procent av aktierna i Paris Saint-Germain, PSG. Den totala summan för det köpet landade på 50 miljoner euro, alltså i runda slängar en halv miljard svenska kronor.

Några år senare köpte QSI också resten av aktierna, och idag är bolaget ensam ägare till PSG. En halv miljard kronor kan låta som mycket pengar, men inte för QSI: 2017 betalade bolaget över två miljarder svenska kronor för att köpa brassen Neymar från Barcelona. Samtidigt beräknas PSG som varumärke idag vara värt över en miljard amerikanska dollar.

Pengarna från Qatar som tog PSG till den första Champions Leaguefinalen, är kontroversiella. Gulfstaten Qatar har uppmärksammats för att arenorna till den kommande VM-turneringen byggts av importerad arbetskraft som arbetat för usla löner och med livet som insats. Många arbetare har redan fått sätta livet till.

Qatar fick VM i samband med alla mutskandalerna inom det internationella förbundet FIFA. Qatar anklagas också för att vara förmedlare till terrororganisationer som IS och för att stödja terrorn ekonomiskt. Det är ingen överdrift att säga att det finns blod på pengarna från Qatar.

Hur ser det då ut i Sverige? Svensk fotboll är ju sällan med på samma nivåer som engelska klubbar eller franska ligamästare. Förutom Malmö FF:s besök i Champions Leagues gruppspel och Östersunds avancemang i Europa League – en framgång som i hög grad berodde på ekonomisk brottslighet, där ordföranden i föreningen anklagats för att med hjälp av saltade och falska fakturor fått in stora summor till klubben – har det inte skördats internationella framgångar på dessa nivåer sedan IFK Göteborgs glansdagar på 80-talet.

Det som så här långt hindrat svensk fotboll att göra samma kommersiella resa som fotbollen i till exempel England är den så kallade 51-procentsregeln. Regeln innebär att minst 51 procent av rösterna ska ägas av idrottsaktiebolagets medlemmar – enstaka privatpersoner eller företag kan alltså inte äga en majoritet i en svensk idrottsförening. Ett lag kan ägas till 49 procent av ett företag, men resterande röster tillhör medlemmarna i klubben.

51-procentsregeln har gjort det ointressant för utländska finansiärer att investera kapital i svenska fotbollsklubbar. Flera länder har samma regel, däribland Tyskland.

Gemensamt för länderna med 51-procentsregeln är att den försvaras stenhårt av klubbarnas supportrar. I de leden är motståndet mot den moderna fotbollen näst intill totalt. Även om Bayern München spelar final i Champions League och faktiskt även till viss del sponsras av QSI, så är det klubbens medlemmar som äger klubben.

En följd av detta är att biljettpriserna i Tyskland i genomsnitt är hälften så dyra som i till exempel England. I Tyskland kostar en snittbiljett till högsta serien Bundesliga ungefär 300 svenska kronor. I England kostar den genomsnittliga biljetten till Premier League ungefär 600 svenska kronor. 

Men i jakten på nya marknader attackeras 51-procentsregeln av storkapitalet. I Tyskland har energidrycksjätten Red Bull köpt upp största möjliga del av det som idag heter RB Leipzig. Eftersom det är förbjudet med företagsnamn på tyska klubbar, så står RB inte för just Red Bull, utan istället för ”RassenBallsport” (ung. gräsfotboll).

Även i Sverige sker seriösa försök att bryta mot 51-procentsregeln. AFC Eskilstuna grundades av Alex Ryssholm, en rysk affärsman som sedan 1989 bor och verkar i Sverige. Klubben startades som ett företag med fokus på att träna unga och lovande fotbollsspelare. 2012 blev AFC en fotbollsklubb, som genom sammanslagningar med andra klubbar högre upp i seriesystemen avancerade ända upp till allsvenskan 2017.

Förutom att AFC tog den enkla vägen uppåt i seriesystemet har Ryssholm skapat regler som åsidosätter den 51-procentsregel som AFC ändå inte kan frångå. Frågetecknen kring klubbens stadgar har varit många: bland annat har AFC haft elitfotbollens absolut högsta medlemsavgifter, och för rösträtt på årsmötet krävs minst ett års medlemskap. Klubbens ordförande väljs på tio år.

Och även om AFC Eskilstuna är ett undantag bör den som brinner för idrott utan kommersiella intressen, och anser att medlemsdemokratin är en grundbult inom svensk supporterkultur, vara vaksam.