Ledare: En återblick på året som gick

Om Jöken och strejkrätten

Det är ett klent försvar att påstå att andra alternativ skulle vara värre. Som att begå självmord i rädsla för döden.

Troligen ven den socialdemokratiska partipiskan hårt för att trasa sönder kritik och trycka tillbaka tendenser till militans i det fackliga toppskiktet. Den strömlinjeformade klassamarbetspolitiken ska försvaras till varje pris. Även till priset av stympad strejkrätt.

Nu skrivs ännu ett kapitel i storyn om socialdemokratins vandring högerut. Löfvens uppgörelse med Centern och Liberalerna är ett smörgåsbord för borgerligheten med antifackligt och arbetarfientligt innehåll. För många måste frågan om hur länge man ska klamra sig fast vid hoppet om att socialdemokratin ska bli som förr bli alltmer akut.

Nr 3, Det borde vara självklart för varje fackförening att stå upp för strejkrätten

Om hamnstrejken

Det var troligen inte bara risken för förlorade profiter som fick andra stora kapitalister att utöva påtryckningar på hamnarbetsköparna för att de skulle krypa till korset. Risken för att en omfattande och längre strejk skulle väcka slumrande krafter hos arbetarklassen till liv spelade också in. 

En liten arbetargrupp med en så strategisk position som hamnarbetarna kan snabbt skaka om just-in-time-kapitalismen. När de dessutom, trots smutskastning och misstänkliggöranden, väcker sympati och får stöd så kan det bli riktigt farligt.

Nr 11, Hamnarbetarna höll ihop och vägrade ta skit

Inför 1 maj

Nya tider kräver nya tankar, organisationsformer och strategier för att samla motstånd och kanalisera folkets intressen. Det är en utmaning som vi som säger oss stå för den revolutionära grenen av arbetarrörelsen måste ta på allvar. Skenande ojämlikhet och växande klassklyftor kräver en politisk kraft som blickar framåt. 

När politiken tillåts handla om värderingsfrågor istället för hur man löser konkreta livsvillkorfrågor blir den irrelevant för arbetare. ”Alla människors lika värde”, skorrar falskt när en oväntat räkning på några hundra kan innebära att du inte har pengar till mat i slutet på månaden.

Nr 17, Visionerna måste komma ur verkligheten

Om bensinskatten

Över 60 procent av drivmedelspriset är skatter. Som alla indirekta och platta skatter slår dessa hårdast mot de med låga inkomster. Numera används klimatoron flitigt som motiv för att straffa de som är beroende av bilen. Det var enligt regeringen skälet till höjningen i år, liksom till beslutet om automatiska skattehöjningar på drivmedel varje år. 

Tesen kanske funkar som moralisk själavård åt eliten i storstäderna. Men i verkligheten har skattehöjningar aldrig minskat bilåkandet. De flesta som åker bil gör det för att de måste.

Nr 20, Föraktet kommer inte att dämpa vreden

Efter EU-valet

Gång på gång har vi anpassat oss. Ansträngt oss lite mer. Accepterat att något blivit sämre. Men ändå. På det hela taget flyter det på ungefär som innan. Kanske tänker vi oss framtiden så? Allt fortsätter ungefär som vanligt, bara lite värre.

Det är förmodligen ett stort misstag att tänka så. Historien är full av exempel där utvecklingen tvärvänder eller exploderar när den når en kritisk punkt.

Riksdag och regering har ingen som helst plan för att undvika denna utveckling. De styrande försöker istället undvika att tala för mycket om framtiden och hoppas att problemen ska lösa sig av sig själv. Det är tragikomiskt att läsa den granskning som SvD gjort, som visar att Sveriges kommuner och regioner lägger nästan 100 miljoner kronor om året på lobbyism i Bryssel. 

Nr 22, Därför vill de styrande inte tala om framtiden

Om antistrejklagen

Ingen kan väl på allvar tro att Svenskt Näringsliv drivit på för denna lagändring om den inte får några effekter? Lagstiftningen inskränker till exempel bara fackens rätt att vidta stridsåtgärder. Den rör inte alls arbetsköparnas lockouträtt som förblir obegränsad.

Den borgerliga staten har alltid velat skydda företagsägarna från strejken, som är ett mäktigt vapen i händerna på en målmedveten arbetarrörelse. Ännu kan ingen ge hela svaret på hur de nya begränsningarna kommer att slå. Att de kommer att slå är däremot självklart. Varje förändring till det sämre har alltid utnyttjats för att åstadkomma fler, ibland oförutsedda, försämringar.

Nr 25, Ett sista svek innan semestern

Om arbetskraftsimporten

Om EU:s rikaste länder kan plundra de fattigaste länderna på deras befolkning, i namn av frihet, kommer dessa länder aldrig att kunna resa sig ekonomiskt.

Även i ett land som Sverige förstärks en negativ spiral, socialt och ekonomiskt.

Jobben ska självklart i första hand gå till människor som bor i landet. Bristyrken skall avhjälpas genom att utbilda arbetslösa och ungdomar. Dagens meningslösa hitte-på jobb och kurser leder bara till frustration och besvikelse. Det är ren självbevarelse för ett land att ta kontroll över sin arbetsmarknad och försäkra sig om återväxten inom olika yrken.

Nr 36, Jobben ska självklart gå till de som bor i landet

Om arbetarklassens läge

Vi ser allt tydligare hur förändringarna som eliten driver på för leder till ett samhälle som vi inte vill leva i. Det gäller inte minst alla de problem som den nyliberala invandringspolitiken leder till. Hundratusentals människor hänvisas utan eftertanke till ett hopplöst utanförskap i alltmer segregerade bostadsområden. I denna jordmån frodas kriminalitet och religiös extremism. Problemen är uppenbara för alla. Men för överheten och det politiska toppskiktet är kollapsen ett välgörenhetsprojekt. De blundar för bristen på jobb, bostäder och utbildningsplatser. 

Nr 38, Från intet allt vi vilja bli?

Om livsfarlig upphandling

De som styr har ingen som helst plan för att undvika de kriser som växer fram. I Finland har myndigheterna byggt upp ett beredskapslager med livsmedel och andra förnödenheter som räcker i ett helt år. I Sverige saknas detta helt och medborgarna uppmanas just nu i en annonskampanj att bunkra för att klara sig i tre(!) dagar. Det som drabbat vården i Uppsala, Dalarna, Örebro, Västmanland och Sörmland kan snart slå till med full kraft på andra ställen i landet. Liksom inom andra samhällsviktiga funktioner som nu är kontaminerade av nyliberalt förfall.

Nr 43, Det finns miljarder skäl att stoppa upphandlingshysterin

Inför valet i Storbritannien

Men Brexit var bevis på raka motsatsen. Det var en demokratisk revolt där arbetarklassen insåg sin betydelse och skickade en tydlig signal till överheten:

Vi finns kvar. Vi tror fortfarande på våra värderingar och att detta är rätt väg. 

Det är värt allt skäll och allt förakt att äntligen bli sedda och kunna rubba balansen till vår fördel.

Precis som vid en strejk kan det bli kostsamt, rent av innebära förluster idag. Men chansen att vinna i morgon blir större. Omröstningen blottade motsättningen mellan en kosmopolitisk överhet och en nationellt rotad arbetarklass som är beroende av att samhället fungerar och hur villkoren i landet utvecklas.

Nr 47, Labour tar elitens parti mot arbetarklassen

Om trygghet, ordning och reda

Den kravlösa mångfalds-ideologin gör att det ses mellan fingrarna med maffiakultur, hedersvåld, könsförtryck och religiös extremism. De borde pekas ut som destruktiva och bakåtsträvande beteenden som inte kan accepteras. Annars sviker man alla dem som skulle behöva progressiva krafter i ryggen. Tolerans kan inte vara lika med att inte bry sig.

Arbetarklassens strävan efter jämlikhet och solidaritet innebär att vi också vänder oss mot destruktiva och asociala tendenser i samhället. Att ta i med hårdhandskarna mot återfallsförbrytare för att skydda skötsamma medborgare borde inte vara kontroversiellt. Inte heller att begränsa asylinvandringen och reglera arbetskraftsimporten. Allt kokar ner till hur vi vill att landet vi lever i ska utvecklas. Jobb, bostäder, utbildning och välfärd kan inte vara ett globalt erbjudande.

Nr 47, Situationen har byggts upp under årtionden

Om Socialdemokraterna

Socialdemokraterna påstår att det är viktigt att de har makten i ett Sverige som håller på att gå sönder. De aktar sig noga för att precisera varför och vad de vill åstadkomma. Men minskad ojämlikhet är ju ändå det som de vill förknippas med och påstår sig eftersträva. Om man ska förstå deras kraftiga tillbakagång är det nog här förklaringen finns. Brist på trovärdighet. Det handlar inte bara om flykting- och invandringspolitik, om skjutningar och otrygghet. Utan också om vem som har möjlighet att förbättra sina egna och sina barns livschanser. Har partiet ens någon vilja att förverkliga det som stod på valaffischer och upprepats i tal och intervjuer?

Nr 50, Vad ska S med arbetarklassen till?