Filmrecension: En kommunist vid din barm

Nämen, man kan ju inget annat än att gilla Hannes Holms filmatisering av Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, Tage Danielssons och Pär Åhlins tecknade skapelse som sedan 1975 är en stapelvara i det svenska julfirandet framför tv-apparaten.

– Jag var tveksam till det här projektet, jag tillhör dem som tycker att det finns saker man absolut inte ska ge sig på, säger Hannes Holm. Och Karl-Bertil Jonssons julafton är en sådan klassiker.

Lyckligtvis tänkte Hannes Holm om, och byggde ut berättelsen om Karl-Bertil Jonssons julafton till en mer modern (nej, inte den ömma modern) berättelse om solidaritet, om hur brutal verkligheten kan vara för fattiga och de som skuffats undan till samhällets skuggsidor och om hur hycklande och falsk de rikas välgörenhet är.

Linköpingssonen Tage Danielsson var ett geni i den politiska vänsterns utkanter; hans sketcher och monologer om kärnkraften, om priset på mjölk och om politiker som inte har en aaaaning, förklarade på ett underfundigt och smart sätt hur politiken fungerade omsatt i verkliga livet. Säkert var Tage politiskt inspirerad av sin äldre bror Karl, kulturintresserad metallarbetare och kommunistisk fullmäktigeledamot i Linköping (och mannen som 1948 i fullmäktige lade fram det förslag som blev grunden för den svenska kommunala musikskolan).

Allt är så övertydligt som Tage Danielsson och Pär Åhlin gjorde sagan från början. Det är godhjärtat, roligt och välspelat

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton är vänsterpolitik i Tage Danielssons mjukversion: Karl-Bertil Jonsson (Simon Larsson) jobbar, som alla vet, extra på posten under julen eftersom ”ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar”. Hans godhjärtade och ömma moder (Jennie Silfverhjelm) lever i sin hemmafruvärld av omsorger om familjen och glöggpartyn med noblessen i det fashionabla villaområdet. Karl-Bertils far är den cyniske varuhusägaren Tyko Jonsson (Jonas Karlsson), mannen som konstaterar att ”julen är den tid då Jesus i krubban… är det som säljer mest”.

Alla kan storyn: inspirerad av Robin Hood får Karl-Bertil idén att ta de rikas julklappar och dela ut dem bland de fattiga. Och alla som sett Karl-Bertil på julafton, och kan de numera berömda citaten, vet också att Tyko Jonsson går i taket och frustar ”Va?! Jag har närt en kommunist vid min barm!” när han får veta vad Karl-Bertil har gjort, eftersom Tyko Jonsson ”hörde till dem som tror att alla som frivilligt gav bort någonting är kommunister”.

Hannes Holm kunde ha gjort filmen som en ”riktig” spelfilm med snabba klipp, gråtande barn och realistisk nöd. Det har han inte gjort. Han har behållit den lättsamma, lite styltiga och undervisande tonen från den tecknade originalversionen: det är den tecknade versionen gjord som spelfilm, samma berättelse dock utbyggd med ett större persongalleri.

Barnhemsföreståndaren fru Hedqvist (Vanna Rosenberg) och flyktingflickan Vera (Sonja Holm) påminner om att för många människor är livet lika jävligt idag som det var då. Liksom den tecknade varianten utspelas också Hannes Holms film under ett okänt och någorlunda avlägset år, förmodligen kring andra världskriget, och krigsbarnen från Finland kunde lika gärna vara barn som flyr krig i våra dagar.

Allt så övertydligt som Tage Danielsson och Pär Åhlin gjorde sagan från början. Det är godhjärtat, roligt och välspelat.

Det är Karl-Bertil Jonssons julafton som den ska vara.