Envist motstånd gjorde Nya Zeeland till kärnvapenfri zon

Den 16 juli 1945 sprängdes i Los Alamos, New Mexico i USA, världens första atombomb. Ett flammande klot utvecklades till ett förblindande gul-orange-rött och svart svampmoln som nådde ända upp till stratosfären. På marken var förkolnade hus, träd och buskar kvar.

Robert Oppenheimer som ledde projektet, påminde sig då om ett citat ur ett hinduiskt epos: ”Jag har blivit Döden, världarnas förintare.” Han var en bildad man. Någon annan i gruppen uttryckte sig enklare: ”Nu har vi alla blivit skitstövlar (now we all have become bitches).”

Bomben sågs som en seger för vetenskapen. Nu kunde den ofantliga mängden energi som frigörs vid atomklyvning styras och användas.

Tre veckor senare släpptes två atombomber över Hiroshima respektive Nagasaki, två tätbefolkade städer i Japan. Ett experiment med olika radioaktiva ämnen, uran i den ena bomben och plutonium i den andra. Resultatet gav att plutonium hade större verkan.

Snart startade en hejdlös kapplöpning i kärnvapentillverkning med USA och Sovjetunionen/Ryssland i spetsen. Totalt anses nu nio stater vara kärnvapenmakter och USA står för hälften av antalet testsprängningar. Enligt ICAN  (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons), har USA och Ryssland cirka 1.800 kärnvapen redo att avfyras inom några minuter.

Som motreaktion bildades redan på 1950-talet anti-kärnvapengrupper. Dessa växte till mycket aktiva, militanta proteströrelser, världen runt. Folk reagerade mot det lidande som bomberna hade förorsakat, ett lidande som skulle vara i generationer efteråt, både fysiskt och psykiskt.

Alla efterföljande testsprängningar hade förödande följder för befolkningens hälsa och för naturen i de områden där de gjordes. Framförallt väckte USA:s och Frankrikes testsprängningar på de små ö-nationerna i Stilla Havet stora protester på 1980-talet.

Också i Nya Zeeland protesterade folk. Tusentals nyzeeländare hade offrat sina liv under världskrigen i Europa på de allierades sida och i kriget mot Japan på USA:s sida. Sedan 1951 ingick landet i en militärallians med USA och Australien, ANZUS, Stilla havspakten.

USA:s krigsfartyg och ubåtar besökte ofta landets hamnar på 1970- och 1980-talen. Nya Zeeland hindrades dock att aktivt delta i USA:s krig mot Vietnam av en stark folklig opinion, som organiserade uppseendeväckande aktioner och demonstrationer mot kriget.

Alla efterföljande testsprängningar hade förödande följder för befolkningens hälsa och för naturen i de områden där de gjordes.

Nu gällde kampen att stoppa kärnvapen. Genom dörrknackning, informationsträffar, protestlistor, demonstrationer som mobiliserade majoriteten av folket och envetna uppvaktningar av politiker, vilket resulterade i att den ena kommunen efter den andra utropades till kärnvapenfria zoner. Fler än 80.000 namn samlades in för kravet att södra halvklotet skulle vara kärnvapen- och kärnkraftsfritt.

Det betydde att USA:s krigsfartyg och ubåtar inte länge kunde besöka landets hamnar, eftersom de inte garanterade att de inte bar kärnvapen. En ”fredsarmada” med små motorbåtar, roddbåtar, kajaker, lyxbåtar, ja allt vattenburet, samlades i huvudstaden Aucklands hamn varje gång ett USA-fartyg försökte komma in. Många riskerade sina liv i konfrontationen med kustbevakningen och USA-marinens motaktioner.

Politikerna kunde inte stoppa opinionen. Nationalpartiet ville värna relationen med ANZUS. Labourpartiets populäre och vältalige ordförande David Lange sympatiserade med protesterna.

När Labour kom till makten 1984 förbjöds redan i februari 1985 alla fartyg beväpnade med kärnvapen eller styrda med kärnenergi in i landets territorialvatten. Krigsskeppet USS Buchanan gjorde ett provocerande försök men fick ett kraftigt ”No!”.

Kvällen den 10 juli samma år utsattes Green Peaces flaggskepp Rainbow Warrior för två kraftiga sprängattentat i Aucklands hamn. Båten totalförstördes, en person dog. Med lokalbefolkningens hjälp grep polisen två personer ur attentatsgruppen. Gruppen visade sig tillhöra den franska underrättelsetjänsten.

1987 stiftade parlamentet en lag som gjorde landet till kärnvapenfri zon såväl på land som i territorialvattnet och i luftrummet. Folkets kamp hade segrat trots militäralliansen ANZUS.

Länderna i södra Stilla Havet kämpade också för rätten att vara kärnvapenfria.

Republiken Palau antog 1979 en kärnvapenfri konstitution men tvingades att avskaffa den 1987 efter tio av USA påtvingade folkomröstningar. När Republiken Fiji, där Labourpartiet hade makten, skulle stifta en lag mot kärnvapen avsattes regeringen genom en militärkupp i maj 1987.

I dag är det bara republiken Vanuatu som är kärnvapenfri territorium.