Ledarkrönika: Erlanders comeback

Tage Erlander har gjort en märklig comeback i svensk politik 52 år efter sin avgång som statsminister och socialdemokratisk partiledare och 36 år efter sin död.

Erlander var en anonym kompromisskandidat när han 1946 valdes att efterträda nationalmonumentet Per-Albin Hansson och under sina år i toppen skrev han in sig som ”landsfader” i historieböckerna.

Med rätta förknippas Erlander med den välfärdsstat som inte längre finns. Men någon större politisk tänkare var han inte, snarare en ständigt grubblande pragmatiker.

Vad Erlander, som tillhör en svunnen tid, har med dagens politik kan tyckas vara en gåta. Men Erlander är numera satt på piedestal av både Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar, som framhåller honom som sin inspirationskälla (SvD 9/7) – mer radikalt är inte detta så kallade ytterkantsparti – och av S-reformisternas Daniel Suhonen, som skrivit en pamflett till Erlanders ära. Vad hade Erlander gjort? frågar Suhonen i sin strävan att föra in reformismen i framtiden.

Suhonens reformism är mycket begränsad. Den handlar inte om att via successiva reformer avskaffa kapitalismen, som den klassiska, historiskt misslyckade reformismen, utan om att ”balansera kapitalmakten”. Suhonen ser ingen framtid bortom kapitalismen, han vill bara göra kapitalismen något mer mänsklig genom att göra välfärdssektorn till en fredad zon för marknadskrafterna. I detta projekt passar Erlander som hand i handske.

Suhonen kallar sitt projekt ”demokratisk socialism”. Ett mer passande epitet vore ”demokratisk kapitalism”, då Suhonens framtidsambition stannar vid en kapitalistisk välfärdsstat.

Vad hade då Erlander gjort? Han hade skapat reformresurser genom höjda skatter, svarar Suhonen. Det är rätt. En kapitalistisk välfärdsstat kräver omfördelning av produktionsresultatet och under kapitalistiska förhållanden måste det ske via skattesystemet.

Suhonen nämner Erlanders parhäst Gunnar Sträng. När Sträng tillträdde som finansminister 1956 uppgick skattekvoten i Sverige till 23,1 procent. När han avgick 1976 var den uppe i 42,8 procent för att nå en topp på 50,4 procent 1990. Den kapitalistiska välfärdsstaten kräver höga skatter.

Sedan dess har det gått åt andra hållet. Genom såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar har skattekvoten successivt sänkts till dagens 42,6 procent. Sänkningen innebär att offentlig sektor 2021 fråntagits 350 miljarder kronor i skatteintäkter, konstaterar Suhonen. Det motsvarar 350.000 offentligt anställda.

”Välfärdskrisen, som skylls på invandringen, beror i själva verket på en pervers skattepolitik”, skriver Suhonen. Med det något bittra men ärliga konstaterandet att välfärdsstaten inte längre existerar.

Det är också rätt. När resurser fråntas istället för att tillföras finns inte utrymme för en kapitalistisk välfärdsstat. Det är permanenta nedskärningar som gäller.

Här kommer vi till Suhonen blinda fläck. För vem ska bära fram hans demokratiska kapitalism? Suhonen svarar socialdemokratin, samma socialdemokrati som så sent som förra året avskaffade värnskatten. Ridå.

Suhonens pamflett är en vältalig illustration över reformismens illusion. Själv instämmer jag med Karl Marx: ”Arbetarklassen är revolutionär eller ingenting.”

Suhonens demokratiska kapitalism innebär ett evigt trampande i det kapitalistiska ekorrhjulet, om än med handbromsen på.