Krönika: Ett flagrant brott mot arbetsmiljölagen

Vi lever i en tid av oortodoxa lösningar. Precis i coronaepidemins upptakt, innan det på allvar pågick samhällsspridning i Sverige och innan WHO förklarat covid-19 som en pandemi, föll det sig så att jag fick rycka ut på ett ganska ovanligt uppdrag för en sjukhusläkare.

På ett äldreboende i vårt upptagningsområde hade flera åldringar insjuknat med luftvägssymtom. Smittskyddsläkaren var angelägen om att få till provtagning.

Jag blev välkomnad av en förvånansvärt lugn arbetsgrupp. Den dementa kvinnan låg och sov. Att hon blev överraskad när jag väckte henne iförd full skyddsmundering är något av en underdrift. Provtagningen gick i alla fall bra och damen somnade ganska snabbt om.

Sjuksköterskan på boendet berättade för mig om kommunens beredskap för virusepidemin. Eller snarare avsaknaden av beredskap. För i denna stad med flera hundra äldre på kommunala boenden fanns vid tidpunkten för mitt besök endast ett fåtal visir att använda i patientnära arbete. Ska man vara ärlig så var ju situationen liknande på många av sjukhusets avdelningar.

Arbetsgivaren har helt uppenbart inte heller skött sitt ansvar. Jag inser att varje enskild kommun inte kan ha full beredskap för en stor pandemi. Det kräver att staten har övergripande beredskapsförråd likt de som successivt nedmonterats under de senaste tre decennierna.

Varje år mellan januari och mars grasserar influensa, metapneumovirus och andra luftvägsviroser i samhället såväl som på landets äldreboenden. De gamla kan bli sjuka och många dör. Personal smittas och så roligt är det inte med en vecka i sjuksängen. Det är värt att minnas att även enstaka yngre individer blir livshotande sjuka i influensa.

Så alldeles oavsett bristen på beredskapslager skulle ju de vårdnära förråden vara överfulla av visir i februari-mars. Att så inte var fallet kan inte tolkas på annat vis än som ett flagrant brott mot arbetsmiljölagen.

I Arbetsmiljöverkets författningssamling (AFS) 2001:3 råder inga tveksamheter: ”Arbetsgivaren skall, utan kostnad för arbetstagaren, tillhandahålla den personliga skyddsutrustning som behövs för arbetet”. Budskapet går knappast att misstolka.

Ni kanske undrar hur det gick för kvinnan på demensboendet? Provet från nasofarynx, allra längst in i näsan bak mot svalget, kunde påvisa ett coronavirus. Inte SARS-CoV-2, viruset som orsakar covid-19, men väl coronavirus HKU1. Hon var förkyld.

Det återstår att se hur långt Sveriges kommuner och regioners minne räcker, så att deras nyvunna intresse för vårdhygien och materialförsörjning i sjukvården håller i sig även efter coronapandemin. Det är nödvändigt för sjukvårdspersonalens hälsa. Det är nödvändigt för att undvika utbrott av vinterkräksjuka, influensa och spridning av multiresistenta bakterier. Och likaså vid nästa(!) stora viruspandemi.

Se Proletärens intervju med undersköterskan Agnes Johansson och infektionsläkaren Tor Härnqvist om coronakrisen och vården här: