Ett symptomatiskt stängsel
I Kviberg i nordöstra Göteborg har en bostadsrättsförening satt taggtrådsstängsel kring en uteplats för att stänga ute de boende i allmännyttans lägenheter i huset bredvid.
Många menar att inhägnaden på Befälsgatan i Göteborg är symptomatisk för vår tid. Än finns nästan inga ”gated communities” i Sverige, men den ökande segregationen för med sig saker som stängsel och begränsningar av utomhusmiljöer.
Det gäller inte bara bostadsrättshus. Porttelefoner finns numer i var och varannan hyreslänga. Tvättstugor och soprum är låsta sedan länge. De flesta är överens om att det är en beklaglig utveckling, även de som försvarar inhägnadsstrategin beskriver den sällan som något annat än en ”tråkig nödvändighet”.
Samtidigt går det inte att komma runt det faktum att otryggheten har ökat.
Proletären åker för att se det beryktade taggtrådsstängslet och tala med folk från varsin sida av det. Boende i de två intilliggande, och snudd på identiska, husen på Befälsgatan och Beväringsgatan. Det förstnämnda är bostadsrätthuset, det andra tillhör allmännyttan.
Befälsgatan är ingen överklassfästning. Där bor folk med trygg inkomst, främst etablerade arbetare och lägre tjänstemän. Till större delen ”vanligt folk”.
Det två meter höga taggtrådsstängslet löper runt en uteplats som tillhör bostadsrättsföreningen, men tidigare nyttjats gemensamt av boende i bägge husen. Innanför stängslet finns en grillplats, en lekhage och några förråd.
Det har förekommit skadegörelse på bostadsrättsföreningens område. Bostadsrättsföreningens ordförande, Erik Westerberg, uttalar sig negativt om hyresgästerna på Beväringsgatan. I den SD-anknutna tidningen Samhällsnytt menar han att relationen har försämrats sedan allmännyttan ”plockat in en massa socialfall”. Och att det har blivit ”värre och värre”.
– Det han har sagt om de som bor här bredvid står verkligen inte för vad de flesta av oss i huset tycker, säger SKF-arbetaren Stevan Tomulevski, som bott på Befälsgatan sedan 2005.
– Det var ju ungar från bägge husen som lekte där och klättrade på taken. Mina ungar med. Jag är uppvuxen här i Kortedala och när jag var liten så klättrade vi på alla möjliga tak i området. Det är väl något man gör i den åldern.
– Vi är inga gangsters, säger Ellen Lind, förskollärarstudent som har bott på Beväringsgatan i fyra år.
– Och jag kan inte säga att jag ser något bus, varken från barn eller vuxna. Det är väldigt lugnt här. Det jag ser är pensionärer som sitter på bänkarna och pratar, det är väl de ”gangsters” vi har.
– Jag frågade en av de äldre damerna där, berättar Stevan Tomulevski – ”har ni koll på barnen så de inte busar?”, och de svarade ”ha ha, nej här busar inga barn, förr i tiden var det bus – det var våra ungar som busade”.
Medelåldern är rätt hög på Beväringsgatan. Ellen Lind berättar att flera av hennes grannar har bott här ända sedan husen byggdes i slutet på 1950-talet. Relationen mellan de två husen såg mycket annorlunda ut då.
– De hade gårdsfester tillsammans och hjälptes åt att ta hand om gemensamma utrymmen. Jag tänker att gör man sådant så lär man ju känna varandra. Jag känner ju inte dem som bor på Befälsgatan alls, det enda man hör om dem är ju det som grannarna skvallrar om, att de inte tycker om oss, kallar oss apor och så vidare. Men det är där det kan förändras, om man skapar situationer där man kan umgås.
Ellen Lind medger dock att det finns en del problematiska hyresgäster på Beväringsgatan. Denna minoritet utgörs nästan uteslutande av drogmissbrukare, som bjuder in stökiga personer i huset, men också lämnar spår efter sig, till exempel begagnade kanyler.
– En gång när jag skulle slänga komposten i soprummet så hade några försökt barrikadera dörrarna med stora contrainar så att de kunde sitta och knarka i mitten av soprummet.