Hotet mot Iran: Falska anklagelser för att motivera krig

Den 12 juni anlände Japans premiärminister Shinzo Abe till Iran för det första japanska statsbesöket på 40 år. Bättre relationer och ökat samarbete med andra länder är precis vad Iran behöver när Donald Trump skärper de ekonomiska sanktionerna och trappar upp det militära hotet.

Dagen därpå attackerades två oljetankfartyg i Omanbukten. USA:s anklagelse om att Iran ligger bakom dåden är så orimlig att den är svår att ta på allvar.

Ett av de angripna fartygen var en japanskägd oljetanker. Varför skulle Iran slå till mot det västorienterade land som samtidigt erbjuder hjälp i en svår och hotfull situation?

Det andra angripna fartyget tillhör det norskägda rederiet Frontline, som så sent som i mars i år fraktade olja från Iran. Varför skulle det iranska ledarskapet slå till mot ett rederi som hjälper dem när USA försöker strypa den för Iran livsnödiga exportinkomsten?

Attacken i Omanbukten påminner om vad som hände i Syrien hösten 2013. Assadregeringen hade länge vädjat till FN:s vapeninspektörer att komma till landet för att undersöka en misstänkt kemgasattack. Precis när FN-teamet anlänt till Damaskus inträffade en fruktansvärd kemisk attack.

USA pekade genast ut den syriska ledningen som skyldig. Men varför skulle Syrien välja att göra något som på alla sätt försatte det pressade landet i en ännu sämre situation?

Den ökade hetsen mot Iran följer den utrikespolitiska linje som Donald Trump slog fast så snart han tillträtt. Den första resan som president våren 2017 gick till Saudiarabien. Där stämplade han Iran som terrorismens källa i Mellanöstern. De som applåderade högst över att Trump bröt med Barack Obamas försonligare inställning till Iran var den saudiska kungaregimen och hökarna kring Israels Benjamin Netanyahu.

Innehållet i Trumps utspel var i sig inget nytt. Det var i stort sett vad George W Bush hade sagt tio år tidigare, då han hävdade att Iran var ett lika stort hot som terrororganisationen al-Qaida.

Med krigshökar som John Bolton i spetsen för USA:s Iranpolitik har risken ökat för ett nytt förödande krig i Mellanöstern. Ändå är det svårt att tro att Trumpadministrationen skulle göra något så dumdristigt och farligt som att inleda ett storskaligt anfall på Iran.

När USA invaderade Irans grannland Irak 2003 var läget ett annat. Irak var då näst intill försvarslöst efter tretton år av hårda sanktioner och FN-övervakad avveckling av massförstörelsevapnen. Iran har mycket större möjligheter att försvara sig och slå tillbaka. Dessutom är risken stor att ett krig mot Iran skulle störa eller slå ut den för världsekonomin livsviktiga oljeexportrutten via Hormuzsundet.

Det troligaste är att USA fortsätter att försöka strypa Iran ekonomiskt samtidigt som landet utsätts för provokationer och svartmålas i medierna – i hopp om att på sikt få till stånd ett regimskifte.